Andra boken är just avslutad och den här gången blev det Stig Claessons ”Vem älskar Yngve Frej”.

Även den här boken kan jag varm rekommendera, men det är långt ifrån Hundraåringen…

Det är sommar 1967 och skomakaren Gustafsson på den lilla gården ”Bråten” har just bestämt sig för att han har gjort sitt. Han traskar ner till sin brevlåda för att sätta upp ett anslag om just detta, och för att fundera på hur han ska lösa det med brevlådan när det senare på hösten ska läggas om till högertrafik. I de funderingarna väcks idén hos gubben att också sätta upp en skylt som pekar in mot gården.

Efter lite velande bestämmer han sig för en skylt med texten ”Fornminne” eftersom de fyra som ännu inte flyttat från skogen känner sig lite som fornminnen i den avfolkade glesbygden. De är de sista av sitt slag.

Därefter följer en stillsam berättelse om hur tre gubbar blir tvingade att hitta på att den sedan länge döde knekten Yngve Frejs raserade husgrund egentligen är en fornåldrig grav.

Som så ofta med Slas är det en fin skildring av hans samtid, av relationer och av ensamhet, och självklart med hans lite udda sätt att berätta en historia.

Som sagt, ännu en bok värd att läsa, men den här gången kan jag tyvärr inte låna ut den till dig. Det får du i så fall ta med min far.

No related posts.