Etikettarkiv: Studentrörelsen

Studentkårerna efter kårobligatoriet

I en artikel på AllaStudier intervjuas ordföranden för Karlstad Studentkår och Uppsala Studentkår om hur det första året utan kårobligatorie har gått.

I artikeln framgår att 80 % av studenterna på Uppsala universitet är kårmedlemmar, medan 16 % av studenterna på Karlstads universitet har blivit medlemmar i kåren där.

Karlstads kårordförande hävdar i artikeln att de ska satsa på utbildningsbevakning (bara bevaka, inte utveckla?) för att öka antalet medlemmar:

– Vi ska ha något som heter ”Vad fan gör kåren?” ute på universitetsområdet. Där ska vi låta studenterna ta ställning till olika studiesituationer.

Och ordförande för Uppsala Studentkår hävdar att det är nyckeln till deras framgång:

– Vi har inte satsat på rabatter eller giveaways. Det har visat sig att studenterna inte vill ha det, säger Karin. De vill att vi ska hålla på med utbildningsbevakning.

Visst. Många studenter vill säkert att kåren ska syssla med just det, och jag tycker att det är självklart att det ska vara grunden i deras arbete. Men den stora skillnaden i andelen medlemmar har inget med det arbete kårerna gör för utbildningskvaliteten. Den beror enbart på att man i Uppsala måste vara medlem i kåren för att få gå på nationerna, medan man i Karlstad bara får rabatt på inträdet som medlem.

Jag sa det innan obligatoriet avskaffades, och det visade sig uppenbarligen vara sant:
Medlemmar skaffar men genom att kräva medlemskap för att gå på studentkrogar. 

Nu hoppas jag bara att mina kära efterträdare i Linköping följer Uppsalas exempel och skaffar sig ordentligt med medlemmar. Det ger nämligen pengar man kan göra vettiga saker med. Och det är bra.

Svenskt Näringsliv och humanioran

I veckan gick Svenskt Näringsliv ut med nyheten att de ska släppa en rapport under Almedalsveckan, Konsten att strula till ett liv. Ett av förslagen de lägger fram i den har väckt starka känslor. Förslaget att sänka studiebidraget för vad de kallar ”hobbykurser”. Vagt definierat som kurser inom konst och humaniora som inte leder till jobb efter avslutade studier.

Mängder av tyckare, politiker och tidningar har tagit upp det här och kritiserat förslaget. Men så gott som alla har kritiserat fel sak. Och Svenskt Näringsliv har gjort ett otroligt smart och effektivt jobb för att verkligen definiera om den svenska högskolans syfte och existens, även om jag tror att det i så fall kommer få väldigt dåliga konsekvenser om de lyckas fullt ut.

Det Svenskt Näringsliv lyckades med var att få sina motståndare att prata om jobb, och värdera de olika utbildningarna enbart efter vilka möjligheter de ger för att få ett ”relevant” jobb. (Till och med Lunds universitet gick ut och försökte försvara sina humanistiska utbildningar med siffror om hur många som får jobb efter sina studier i den här artikeln.) Och visst, självklart är målet för de allra flesta som studerar på universitet och högskolor att få ett bra jobb efter sin utbildning. Precis som det ska vara. Men det är inte, har aldrig varit och snälla, låt det inte bli högskolornas ansvar.

Universiteten och högskolorna finns för sig själva i första hand. För att utbilda, forska och skapa nya kunskaper. Inte för att tillgodose företags nycker när det kommer till vilka kompetenser de råkar efterfråga just det här kvartalet. Sånt ska komma långt ner på prioriteringslistan, och gör det för det mesta. Visst tar högskolorna ett samhällsansvar och ser till att erbjuda utbildningar de anser vara viktiga för det svenska samhället. Det ska de göra, som den del av samhället de är, men de ska göra det med grund i sina egna analyser, inte Svenskt Näringslivs eller enskilda företags tillfälliga önskelistor.

Helt enkelt, om företag har åsikter om vilka kompetenser som bör finnas i Sverige, så är det deras eget ansvar att de finns här, inte högskolornas. Och det finns massor med lösningar på det. Man kan anställa lärare som utbildar personalen, man kan importera kompetensen från andra länder, man kan faktiskt till och med gå till en högskola och be dem skapa en speciell utbildning för just det, och har de möjlighet kommer de göra det. De kallas ”Uppdragsutbildningar” och är ganska stort i det svenska högskoleväsendet. Kruxet är bara att det är företagen som får betala för dem, och det vill de ju såklart inte. Då är det enklare att få alla andra att ändra uppfattning om högskolans syfte. Från att vara kunskapsskapare till att vara en fabrik som genererar faktafyllda, effektiva och duktiga drönare.

För trots högtravande valspråk på Uppsala universitet och andra uttryck av självförhärligande från universitet och högskolor, så är det den fria tanken som har ett värde, och den kan varken vara rätt eller fel.

Varför formalia är viktigare än innehåll – Makt i idéburna organisationer – Del 2

Min utgångspunkt för det här resonemanget är att målet med hur man stadgar makt bör vara att den ska finnas så nära den enskilda medlemmen som möjligt. Om man inte köper det kommer man förhoppningsvis inte köpa nåt av den här texten.

Jag ska gå lite hårt ut och säga att det är i princip helt ovidkommande vad en idéburen organisation egentligen har för åsikter. Så länge medlemmarna har en reell möjlighet att påverka vilken riktning organisationen ska gå, och så länge man har medlemmar, kommer de åsikterna naturligt dra sig mot medianen via kompromisser. Man kommer också att ganska lätt bygga ett skydd mot tokiga idéer genom det sociala spelet inom organisationen. De som upprepade gånger kommer med förslag som inte befinner sig inom ramen för vad majoriteten tycker är vettigt kommer snart att marginaliseras, med resultatet att alla förslag de kommer med blir avfärdade, bra som dåliga. Man vinner helt enkelt på att vara vettig.

Så, varför är då formalia det viktiga?
Jo, med bakgrund av ovan kommer alltså den absoluta majoriteten av besluten som tas att befinna sig inom det vettigas råmärken, troligen kommer inte ens förslag komma upp som inte befinner sig där, bortsett från några få personer som inte vill eller kan förstå den sociala kontext de befinner sig i. Det viktiga i det läget är att veta hur och var beslut tas, och var olika åsikter hör hemma för att de faktiskt ska kunna styra organisationen i den riktning man vill. Man behöver helt enkelt en enhetlig samling av sina åsikter tillsammans med en tydlig prioriteringsordning mellan sina dokument och åsikter.

Min bild av den här typen av frågor är att de ofta hanteras på ett visst sätt i varje organisation av hävd. Man har alltid gjort så, och man blir inlärd i hur det funkar i praktiken, även om det inte alltid formellt ska vara så. Det är ett problem om man vill att medlemmarna faktiskt ska ha en chans att påverka organisationen, då man kommer behöva lära sig historien för att kunna påverka framtiden. Min syn är att man i den här typen av organisationer bör se på sina medlemmar och valda funktionärer, som helt nya vid varje mandatperiods början. Det värsta man kan göra är att förvänta sig att gemene person har koll på, eller har upplevt, organisationens historia. Det blir oftast inte så stora problem, folk hänger kvar och kan på ett naturligt sätt skola in nya medlemmar och aktiva i  den specifika tradition som finns, men att förvänta sig det kommer beröva stora delar av medlemmarna deras demokratiska rättigheter.

Jag förväntar mig att jag ska kunna bli medlem i vilken idéburen organisation som helst, och utan att prata med någon kunna bilda mig en korrekt uppfattning om den organisationens faktiska åsikter. Alltså, det som finns på papper ska också vara det organisationen i praktiken tycker. Är det inte så, bör man enligt mig ändra stadgar efter hur de olika dokumenten används. För om teorin och praktiken skiljer sig i de fallen, kommer jag heller inte kunna påverka organisationen. Det är mycket värre att låta medlemmar  lägga förslag som inte får ett praktiskt genomslag om de blir antagna, än att låta dem lägga förslag som inte kommer antas för att det ligger utanför det som organisationen tycker är vettigt.

Hur man väljer sina företrädare – Makt i idéburna organisationer – Del 1

Det blir visst två korta förord här. Först; det här inlägget publicerades första gången för snart ett år sedan, men i och med flytt av den här bloggen och lite andra omständigheter tog jag ner inlägget då. Nu publicerar jag det igen, tillsammans med två andra inlägg.

Det här började som så många andra tankar för mig, i en buss med ett nästan dött mobilbatteri. Jag tänkte först att det skulle bli ett kort litet inlägg om hur makten ofta centreras till några få personer i idéburna organisationer, men det utvecklades snart till en ganska lång text. Så jag delar upp den i tre delar, där den här är den första. Sen kommer det två till, döpta till Varför formalia är viktigare än innehåll och Varför engagemang är viktigare än argument.
Trevlig läsning.

Hur man väljer sina företrädare – nån slags bakgrund

Det var här det började, några dagar efter att jag kom hem från SFS Fullmäktige, alltså Sveriges Förenade Studentkårers årsmöte. Jag var där som personvalsförhandlare för Linköpingskårerna. Det fick mig att fundera på var den reella makten finns i organisationer, alltså inte den stadgade makten, utan var och av vem den praktiskt utövas.
SFS är på många sätt en bra och öppen organisation nu för tiden, men den är också väldigt ängslig och rädd. Historiskt sätt har många blivit lurade och det har skett några riktigt fula grejer, oftast kopplat till just personvalen. Min analys är att det har gjort att man överlag är rädd för de här förhandlingarna. Man förväntar sig att man ska bli lurad, eller åtminstone rejält bortspelad. Det här har i sin tur gjort att man är rädd att ändra det system som används för att välja personer till styrelse och andra funktioner. Man håller hårt i ett minoritetsskydd som i praktiken gör att man inte väljer de personer som har störst stöd i organisationen, man väljer en siffra. Med det inte sagt att de man väljer inte har ett stort stöd, det finns bara inte en garanti att så är fallet.
Alltså sätter man sin mest cyniska person som förhandlare, som kan bortse från de känslor och tankar som är drivkraften för kandidaterna, och bara se till hur mycket makt man kan knyta till sig med den begränsade resurs av röster som man har att handla med.
Det finns stora fördelar med ett sånt system, det försöker jag inte argumentera mot. De två huvudsakliga är att man har en bestämd del av makten och väljer man att inte förhandla om den så kommer man också få sin bit av kakan, och att det är otroligt förutsebart. Man kan med en ganska enkel formel räkna ut det exakta resultatet innan valet faktiskt sker.
Men, för det finns ju ett men, det är ett system som uppmuntrar till att inte agera demokratiskt. Man kommer att få ett bättre resultat om man lägger all makt på en person än man skulle få om man faktiskt låter alla delegater agera för sig. Personligen hade jag inte tagit det uppdraget på någon annan premiss än att jag har helt fria händer att bestämma hur “mina” delegater ska rösta i de olika valen. Inte för att jag tycker att det är så det ska göras, utan för att det är så jag har störst chans att “vinna”.
Resultatet i slutändan är alltså att det blir runt 10 personer som bestämmer vad de 200 delegaterna ska rösta i namnet av de cirka 250 tusen studenter som de företräder. Hur man än väljer de delegaterna, och hur man än ger dem deras uppdrag ute på de lokala kårerna, så är vägen väldigt lång från student till den som sitter på den reella makten.
Det ska sägas att det har blivit bättre de senaste åren. Förhandlingarna sker öppnare och ärligare, å andra sidan har fler grupperingar på ett eller annat sätt anslutit sig till de som köper och säljer röster.
Jag tror inte att det här är ett sunt system att välja sina funktionärer på. Jag är helt med på att det är ett formellt säkert och tydligt system, men jag tror också att det flyttar makt lite för långt från de som faktiskt ska ha den. Risken jag ser är att engagemanget för organisationen minskar, då man inte känner att man faktiskt sitter på makten att förändra organisationen.

Sist måste jag också ta upp den organisatoriska motpol till SFS som jag också är engagerad i, Svenska Pokerförbundet. Där finns det en stadgad direktdemokrati som för att den rent praktiskt ska fungera bygger på att medlemmarna inte är engagerade. Man har helt enkelt systemet en medlem – en röst. Inte ens i dag skulle vi klara av att hantera ett årsmöte om alla medlemmar dök upp och använde sin rätt, och då har vi just nu väldigt få medlemmar. Rent praktiskt väljer man helt enkelt de som ställer upp, och sätter egentligen inga formella krav på de personerna. ”Handla som ni tror är bäst, vi kommer ändå inte ställa er till svars för det efteråt”. I princip.

Det är de här två motpolerna som fått mig att börja fundera på vad jag tycker är viktigt i den här typen av organisationer, och som resulterat i de två kommande texterna. De dyker upp under dagarna framöver, de behöver bara putsas lite på.

Som ett slags PS vill jag också påpeka att jag är övertygad om att de som valdes till styrelse, presidie och andra organ under SFSFUM är riktigt bra och duktiga personer, med ett brett stöd i organisationen. Hade jag inte trott det hade jag aldrig skrivit det här, och det ska på inget sätt ses som en kritik mot dem. Det här är ett uttryck av en oro att det inte alltid kommer bli ett bra resultat, om man inte ser till att anpassa organisationen efter hur den faktiskt fungerar. Att låta låta folk använda de system som finns på ett sätt som det inte finns ett stöd för i organisationen, och som det inte var tänkt att de skulle användas kommer i längden innebära att den totala mängden makt som samlas och ska användas för att föra fram medlemmarnas åsikter minskar, då organisationen blir mindre attraktiv, och kommer tappa det självförtroende man gemensamt bygger.

Snus!

Slö i dag. Riktigt slö. Bakis dessutom.

StuFF hade skiftesfest i går, och i egenskap av avträdande och tillträdande sakrevisor var jag såklart där och reviserade festen. Det blev blött. Minst sagt.

I dag är det mycket torrare. Växlar mellan att läsa bloggar, slösurfa och spela WoW. Och så snusar jag. Darn, det är för jäkla gott alltså!

Funderar lite på att ta med min filt och lägga mig i solen i Trädgårdsföreningen. Om jag orkar. Måste hämta tvätten först.

Bild 31

Hemma igen

Hoho. Det blev ett SFSFUM för mig i år igen. Det var väl inte tanken riktigt, men vad gör man inte för att få nörda sig lite.

Det går att läsa lite om vad jag gjort och tänkt under den här veckan här.

Nu är jag i alla fall hemma. Trött som ett as och hungrig. Tror det får bli att dra ihop en soppa av nåt slag och sen däcka i soffan. Jag har ju ändå bara sovit 12 timmar i natt.

Men vad gör man med den här veckan då? Det är ju SOF fråmåt helgen, men just nu är jag inte alls upplagd för det. Det kommer kanske. Annars känns det här väldigt mycket som en mellanvecka. Jag får helt enkelt ta tag i att skriva lite texter som behöver göras, och se till att hitta ett roligt sommarjobb. Det kommer ju bli lätt.