Etikettarkiv: Konstigheter

Svante Linusson snackar strunt

I den här artikeln av Svante Linusson, en professor i matematik på KTH, på SVD Brännpunkt hävdas att Sveriges valsystem inte är proportionellt. Det kan inte få gå okommenterat förbi. För det är skitsnack, från början till slut.

Vi har visst ett proportionellt valsystem, hur mycket en professor i matematik än vill förvanska den data han har att tillgå, och hur mycket han vill använda irrelevanta jämförelser.
Visst finns det problem med systemet. Det gör det med alla system. Men att det inte skulle vara proportionellt? Nej, det stämmer inte.

Vi börjar från början:

Den metod som används för att fördela platserna i riksdagen är krånglig och ogenomtänkt.

Nej. Den är enkel.
Man tar varje partis antal röster och delar med 1,4.
Den som har högst siffra får ett mandat.
Efter att ett parti fått ett mandat delar man partiets antal röster med först 3 (efter första mandatet det fått), sen 5 (efter andra mandatet det fått), sen 7, 9, 11, 13 ,15, 17 och så vidare, tills alla mandat är utdelade. Hur svårt kan det vara att förstå?

Den ger inte alltid ett proportionerligt utfall och i årets val hände just detta. Alliansen borde ha fått 174 mandat enligt valnattens resultat, blott 1 mandat från egen majoritet.

Det stämmer möjligen om vi hade använt en rak procentuträkning för att fördela mandat. Vårt proportionella valsystem bygger inte på procentsatser. Det har aldrig gjort det, och syftet med det har aldrig varit att det ska vara proportionellt i den aspekten. De procentsatser man förmedlar på till exempel val.se har syftet att visuellt visa hur röster fördelats, inte bestämma hur mandat ska fördelas.

Socialdemokraterna som fick 30,9 procent av rösterna fick 113/349=32,4 procent av mandaten. Medan till exempel Centern som fick 6,6 procent av rösterna fick 22/349=6,3 procent av mandaten.

Alltså. Det är inte fel i uträkningen i sig. Det är bara en irrelevant uträkning. Av två anledningar.

För det första är det en uträkning av hur stor procent av samtliga avlagda giltiga röster partierna fått. Man måste naturligtvis räkna bort alla röster som gått till partier som inte klarar sig över 4 %-spärren innan man gör uträkningen. Ja, eller låta stolar stå tomma i riksdagen.
(I just det här fallet skulle det bli 4,9 tomma mandat med Svantes sätt att räkna, eller då troligen 5 eftersom man måste runda av, och vi skulle ha en riksdag bestående av 344 mandat, som utan problem kan delas i två lika stora delar. Det här med ett jämnt antal mandat är tydligen ett problem senare i artikeln, men här, halvvägs in, är det fullt rimligt. Eller?)
Med en riktig uträkning skulle Socialdemokraterna fått 31,3 % och Centern 6,7 %. Vi kommer knappast närmare hur fördelningen av mandat blev, men vi kom annorlunda. Och det leder till:

För det andra, vi fördelar inte mandat utifrån procent av röster, vi fördelar mandat utifrån antal röster. Det är inte mindre proportionerligt, det är bara proportionerligt på ett annat sätt. Hörru, jag har inte läst matte sen gymnasiet, men till och med jag fattar. (Men så finns det såklart också en anledning till att vi har val i Sverige, och inte låter matematikprofessorer bestämma allt)

[I den här kommentaren blir jag riktigt dryg…]

Det är demokratiskt mycket otillfredsställande att ha en situation där hela svenska folket, inklusive så kallade expertkommentatorer i media, tror att vi har ett proportionellt valsystem till riksdagen, när så inte är fallet.

Men snälla nån. Jag är övertygad om att det är jättemånga fler än jag, däribland de allra flesta expertkommentatorerna, som förstår hur systemet fungerar.

Det huvudsakliga problemet är att antalet utjämningsmandat 39 bara är tillhöftat utan någon noggrann analys.

Mer skitsnack. Det är en konsekvens av att man har bestämt att vi ska ha 349 mandat i Riksdagen, och sedan delat ut fasta mandat till de olika länen proportionerligt efter antal röstberättigade.

Efter det kommer en harang där han försöker bevisa att det är ett dåligt system för att det en gång i tiden var ett dåligt system. Och ja, det var dåligt när vi hade 350 mandat. Och ja, det skulle kunna bli bättre, på många sätt. Men någonstans måste vi ändå dra gränsen för hur stort system vi ska ha. Det är klart att vi skulle, rent teoretiskt, kunna tillsätta en riksdag med, ja, säg 7 123 651 och några till, som är antalet röstberättigade (ungefär i alla fall). Men hur orimligt vore inte det? Framför allt skulle vi ju inte behöva ha ett val. Vi skulle ju alla vara ledamöter i en sådan riksdag. Och det skulle verkligen inte vara proportionellt, det skulle vara direkt.

Självklart är det så, att ju färre mandat vi har i riksdagen, desto mindre proportionerlig kommer den bli. Kanske skulle det vara bättre med 563 mandat, 2 695 mandat eller vilken godtycklig siffra som helst. Hur man än gör så kommer man någonstans behöva avrunda. Den avrundningen kan göras på många olika sätt. Vi har i Sverige valt ett sätt som är säkert, förutsägbart och funktionellt. Det finns andra system som har samma egenskaper. Felmarginalen är lika stor i de andra, skillnaden ligger bara i hur man räknar.

Uppdaterat:
Svante får uttala sig även på SVT och Affärsvärlden. Han fortsätter där att hävda felaktigheter utan att komma med lösningar.

Uppdaterat igen:
Nu skriver SvD en till artikel på samma tema, med kommentarer från läsare. Även där görs en på tok för ytlig analys av systemet, och det angrips från fel håll.

Lite besviken på askmolnet

När jag vaknade i går och kollade igenom DN blev jag genast lite uppspelt.

Ett askmoln på väg mot Sverige! Spännande!

Så jag gick ut och vände blicken mot väster. Såg inget ovanligt. Vred mig mot norr, inget speciellt där heller.

Jag vill ha ett riktigt askmoln!

Jag vill se en stor svart molnbank komma rullande fram.
Jag vill ha folk som skriker av skräck och panik. Barn som gråter.
Jag vill ha natt klockan tolv på dagen.
Kanske inte plundrare, men åtminstone folk som bunkrar upp och gruffas över maten i affärerna, som vore det den sista som fanns.
Jag vill ha ett tunt lager grått damm på gatorna.

Jag vill ha ett riktigt askmoln!
(Inte ett som inte syns.)

Poker i bloggosfären

Det finns ganska många pokerbloggar, av skiftande kvalitet och och läseskara. De två har i och för sig inte något samband, men det är en annan femma. Själv måste jag erkänna att jag följer få såna bloggar. Jag finner dem verkligen inte särskilt intressanta. Några följer jag som sagt, men då oftast av någon annan anledning än att det är en pokerblogg. Jag passar på att ge lite kärlek till några såna först. Peter följer jag såklart på dinga.se, och Erik på valterego.se. Från min styrelse i pokerförbundet verkar det bara vara Peter ovan och Pär som bloggar, så honom följer  jag på Chairman. Sen har visst Peter Eichhardt och Johan Kretz smugit sig in, och såklart HeFo, även om hon verkar gett upp att skriva där. (Vill du se alla bloggar jag följer kan du såklart kolla min Delicious, den är ganska komplett.)

Efter det är det tomt. Sånär som på en blogg, som jag har en mycket kluven inställning till. Det handlar om Ken Lennaárd, eller Mr. Poker som han kallar sig själv.

Kluvenheten då?

Jo, så här är det. För ett par år sedan blev Ken anklagad, under lite underliga former, för att ha försökt lura några andra pokerspelare genom att sätta upp ett riggat spel, med kameror i taket och grejer. Det underliga var att ingen som påstods ha varit utsatt för fuskförsöket trädde fram och berättade om det själv, eller på annat sätt agerade. De skickade bulvaner vars starkaste argument var att de hört saker från ”en säker källa” till diskussionsforum.
Det här drog såklart igång spekulationerna ännu mer, och det var många som skrev saker de rimligtvis borde ångra. Ken dömdes i princip unisont på forumen, baserat enbart på hörsägen, och han försvann från scenen.
Nu ett par år senare håller han på att ta sig tillbaka in i svängen, bland annat genom sin blogg, som just nu är en av Sveriges absolut mest besökta pokerbloggar.

Själv följer jag hans blogg, inte för att jag tycker att det han skriver är alls intressant, snarare tvärtom faktiskt, det är lite ögonblicksskildringar från Las Vegas och lite listor som kan ha ett visst intresse och så är det påhopp på folk i pokerbranchen, som mest känns larvigt i mina ögon. Nej, jag följer det enbart för att jag vill ha fortsättningen på det här inlägget från den 15 februari, där han lovar att ge sin version av fuskskandalen. Det närmar sig nu två månader sedan, och i mina ögon har det nu gått sex veckor för länge för att det ska vara rimligt.

Inte för att just jag är särskilt viktig i det här, men jag tänker mig att grabben kan få en vecka till, innan jag tröttnar och låter hans blogg gå samma öde till mötes som så många andra, ut ur min intressesfär.

Så:
Kom igen nu Ken! Menar du allvar så berätta, eller säg helt enkelt att du fegar ur.

Konstiga saker…

Jag skulle nog säga att jag har ganska bra koll på hur siter som Facebook funkar och vad de är till för, för de flesta. Men en sak fattar jag inte. Inte alls.

Det här:

info

Varför vill man inte visa sin profil? Vad är det man tänker att man skyddar sig mot? Eller, är det alls det man försöker göra? Det här är för mig aningen konstigare än att inte ha ett Facebookkonto alls, det är nämligen enligt mig det rimliga alternativet.

Jag tänker att de flesta nog har det så för att Facebook gjorde som sig för ett tag sedan, och då ställdes nog det in som standard. Men då undrar man ju, varför gjorde de så? Det borde väl vara mycket bättre för communityn om folk kan kolla på allas profiler. Speciellt eftersom det är där den mesta reklamen är.

Hmm. Ja, nån förklaring finns det säkert.

Nu tar jag till en bok istället.

Facebookidiotin

Jag kan ibland störa mig oerhört på saker på Facebook.

Nu senast är det de här ”fan-sidorna” som finns. Eller, de i sig är väl inte så farliga. Det jag irriterar mig på är alla de här ”I Love My Mom”, ”I Love My Sister” och ”I Love Coffee” och så vidare. De sidorna blir man ett ”fan” till. Ska jag tolka det som att man är ett fan av folk som gillar de här sakerna? Annars vore det ju bättre att bara döpa dem till: ”Mom”, ”Sister” och ”Coffee”. Eller hur?

Det stör jag mig på. Alltså, inte att folk klickar på ”Bli ett fan”, utan på den som skapade sidan från början.

Hur tänker folk?

fan

Jaa! Jag är ett fan av I Love my Family! w00t!!

Det tog en dag

Så var första artikeln som ivrar för att Piratpartiet ska skapa samarbeten med högerextremister i EU ute på nätet.

Jag vet inte hur nära kopplad den här killen är till Piratpartiet. Det framstår ju i det han skriver som att han är en del av rörelsen. Å andra sidan är det ganska mycket som är oklart rent språkligt, så det kan mycket väl vara så att det bara är en åsikt från en utomstående.

Anmärkningsvärt är i alla fall att ingen från Pirtpartiet tagit officiellt avstånd från artikeln ännu. Det bådar ju verkligen gott.

Läs artikeln här på Newsmill.

Lemmings!

Jag kan tänka mig att många tycker att det här är gulligt, sött, mysigt eller nåt annat i den kategorin.

Det finns säkert också de som tycker det är coolt, tufft eller till och med roligt.

Själv funderar jag lite på om det inte är mest skrämmande.

De är ju som lemmlar. Lite follow the leader. Även om det är ut över ett stup.

Nej, jag gillar det inte riktigt.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=m5rqk4nGBZ0]

Kineiska floder

Jag hittade i dag en jättefin sida på nätet.

Den har en helt underbar bild på en kinesisk flod. Jag tror jag skulle kunna sitta och titta på den i timmar.

Det som är så fantastiskt är att det inte bara är en bild.

Man kan dessutom söka på saker på den.

Det här kommer bli en ny jättegrej tror jag, även om den där sökfunktionen är dålig.
Bilden, den kommer dra så mycket folk att man får omvärdera begreppet framgång.
Folk kommer kommer säkert börja prata om att Binga.
Det kommer vara, ja vilken gång i ordningen är det, gillt. Det här är den gång de byter till sitt sista namn på samma sak (inte bilden alltså, den är ny).

bing

Nää va? Visst ser man igenom hela grejen?
Och den där bilden? Varför?