Svante Linusson snackar strunt

I den här artikeln av Svante Linusson, en professor i matematik på KTH, på SVD Brännpunkt hävdas att Sveriges valsystem inte är proportionellt. Det kan inte få gå okommenterat förbi. För det är skitsnack, från början till slut.

Vi har visst ett proportionellt valsystem, hur mycket en professor i matematik än vill förvanska den data han har att tillgå, och hur mycket han vill använda irrelevanta jämförelser.
Visst finns det problem med systemet. Det gör det med alla system. Men att det inte skulle vara proportionellt? Nej, det stämmer inte.

Vi börjar från början:

Den metod som används för att fördela platserna i riksdagen är krånglig och ogenomtänkt.

Nej. Den är enkel.
Man tar varje partis antal röster och delar med 1,4.
Den som har högst siffra får ett mandat.
Efter att ett parti fått ett mandat delar man partiets antal röster med först 3 (efter första mandatet det fått), sen 5 (efter andra mandatet det fått), sen 7, 9, 11, 13 ,15, 17 och så vidare, tills alla mandat är utdelade. Hur svårt kan det vara att förstå?

Den ger inte alltid ett proportionerligt utfall och i årets val hände just detta. Alliansen borde ha fått 174 mandat enligt valnattens resultat, blott 1 mandat från egen majoritet.

Det stämmer möjligen om vi hade använt en rak procentuträkning för att fördela mandat. Vårt proportionella valsystem bygger inte på procentsatser. Det har aldrig gjort det, och syftet med det har aldrig varit att det ska vara proportionellt i den aspekten. De procentsatser man förmedlar på till exempel val.se har syftet att visuellt visa hur röster fördelats, inte bestämma hur mandat ska fördelas.

Socialdemokraterna som fick 30,9 procent av rösterna fick 113/349=32,4 procent av mandaten. Medan till exempel Centern som fick 6,6 procent av rösterna fick 22/349=6,3 procent av mandaten.

Alltså. Det är inte fel i uträkningen i sig. Det är bara en irrelevant uträkning. Av två anledningar.

För det första är det en uträkning av hur stor procent av samtliga avlagda giltiga röster partierna fått. Man måste naturligtvis räkna bort alla röster som gått till partier som inte klarar sig över 4 %-spärren innan man gör uträkningen. Ja, eller låta stolar stå tomma i riksdagen.
(I just det här fallet skulle det bli 4,9 tomma mandat med Svantes sätt att räkna, eller då troligen 5 eftersom man måste runda av, och vi skulle ha en riksdag bestående av 344 mandat, som utan problem kan delas i två lika stora delar. Det här med ett jämnt antal mandat är tydligen ett problem senare i artikeln, men här, halvvägs in, är det fullt rimligt. Eller?)
Med en riktig uträkning skulle Socialdemokraterna fått 31,3 % och Centern 6,7 %. Vi kommer knappast närmare hur fördelningen av mandat blev, men vi kom annorlunda. Och det leder till:

För det andra, vi fördelar inte mandat utifrån procent av röster, vi fördelar mandat utifrån antal röster. Det är inte mindre proportionerligt, det är bara proportionerligt på ett annat sätt. Hörru, jag har inte läst matte sen gymnasiet, men till och med jag fattar. (Men så finns det såklart också en anledning till att vi har val i Sverige, och inte låter matematikprofessorer bestämma allt)

[I den här kommentaren blir jag riktigt dryg…]

Det är demokratiskt mycket otillfredsställande att ha en situation där hela svenska folket, inklusive så kallade expertkommentatorer i media, tror att vi har ett proportionellt valsystem till riksdagen, när så inte är fallet.

Men snälla nån. Jag är övertygad om att det är jättemånga fler än jag, däribland de allra flesta expertkommentatorerna, som förstår hur systemet fungerar.

Det huvudsakliga problemet är att antalet utjämningsmandat 39 bara är tillhöftat utan någon noggrann analys.

Mer skitsnack. Det är en konsekvens av att man har bestämt att vi ska ha 349 mandat i Riksdagen, och sedan delat ut fasta mandat till de olika länen proportionerligt efter antal röstberättigade.

Efter det kommer en harang där han försöker bevisa att det är ett dåligt system för att det en gång i tiden var ett dåligt system. Och ja, det var dåligt när vi hade 350 mandat. Och ja, det skulle kunna bli bättre, på många sätt. Men någonstans måste vi ändå dra gränsen för hur stort system vi ska ha. Det är klart att vi skulle, rent teoretiskt, kunna tillsätta en riksdag med, ja, säg 7 123 651 och några till, som är antalet röstberättigade (ungefär i alla fall). Men hur orimligt vore inte det? Framför allt skulle vi ju inte behöva ha ett val. Vi skulle ju alla vara ledamöter i en sådan riksdag. Och det skulle verkligen inte vara proportionellt, det skulle vara direkt.

Självklart är det så, att ju färre mandat vi har i riksdagen, desto mindre proportionerlig kommer den bli. Kanske skulle det vara bättre med 563 mandat, 2 695 mandat eller vilken godtycklig siffra som helst. Hur man än gör så kommer man någonstans behöva avrunda. Den avrundningen kan göras på många olika sätt. Vi har i Sverige valt ett sätt som är säkert, förutsägbart och funktionellt. Det finns andra system som har samma egenskaper. Felmarginalen är lika stor i de andra, skillnaden ligger bara i hur man räknar.

Uppdaterat:
Svante får uttala sig även på SVT och Affärsvärlden. Han fortsätter där att hävda felaktigheter utan att komma med lösningar.

Uppdaterat igen:
Nu skriver SvD en till artikel på samma tema, med kommentarer från läsare. Även där görs en på tok för ytlig analys av systemet, och det angrips från fel håll.

10 reaktion på “Svante Linusson snackar strunt”

  1. Ah, En dryg förståsigpåare lämnar retort till en annan dryg förståsigpåare… Hur spännande som helst.

    Tyvärr flyger du med lika mycket skitsnack och okunskap som du hävdar att Svante för sig med.

    För det första är det helt rimligt att anta att mandatfördelningen direkt skall spegla det totala röstutfallet över landet. Om röster från vissa kretsar värderas olika (dvs man väger betydelsen av en orts röster baserat på röstberättigande) så får man direkt en straffsats som säger att folk som röstar i kretsar där valdeltagandet är högt så får går det direkt inflation i röstens värde (eftersom mängden fasta mandat som kan fördelas från kretsen blir svårare att påverka per röst. Dvs förhållandet mandat/röst blir snedvridet).

    Avrundningsproblematiken blir ju också påtaglig när vi har många mindre kretsar och många mindre partier som ligger strax över målsnöret på 4%. Och även om du såklart har helt rätt i att vi måste välja mellan att räkna med röster på partier som inte kommer in i riksdagen eller lämna stolar tomma (vilket självfallet är befängt) så har du återigen fel om mandaten. De 39 utjämningsmandaten är en höftad siffra, och inte baserad på någon vedertagen eller välgrundad analys. Visst har man fastställt antalet till 349 mandat (baserat egentligen enbart på avsikten att avvika från de katastrofala 350, som tillät en blockadfördelning) men hur stor del av de 349 mandaten som skall vikas till utjämning, kontra hur många som skulle delas upp på de olika kretsarna är alltså bara en ren chansartade bedömning utan konkret fakta till grund. De övriga 310 mandaten delas precis som du säger upp bland de olika kretsarna baserat på antal röstberättigade.

    I övrigt har Svante helt rätt i sitt påstående att något är grundläggande fel, när ett parti eller en allians kan få en majoritet av rösterna men ändå hamna i ett minoritetsläge i riksdagen.

    Tyvärr tycker jag att ditt blogginlägg är fyllt med okunskap, dryg attityd och undermålig retorik snarare än insikt och logik.

    1. Att en röst har olika värde beroende på vilken valkrets man är i har jag inte diskuterat alls, och egentligen inte Svante heller.
      Men visst, så är det. Hade du kommit med en hint om hur man skulle kunna lösa det och fortfarande behålla ett lokalt eller regionalt inflytande hade jag tagit den kritiken på allvar. Jag tycker det är viktigt att ha möjlighet att rösta på mina lokala politiker framför någon från ett helt annat ställe i Sverige om jag så önskar. Speciellt med tanke på hur vi har organiserat vårt partisystem.

      Gällande utjämningsmandaten så räknades väl de fram på ett sätt där man ansåg att man fick en bra balans mellan just dem och de fasta mandaten, men visst kan jag ha fel. Det är ju ändå så att varken jag, du eller Svante visar några som helst bevis för varken det ena eller andra, så jag tänker fortsätta tro på vad jag läst mig till, och du kan få tro på vad du har läst dig till.

      Slutligen finns det ingen garanti för att en grupp av partier som fått mer än hälften av rösterna i ett val alltid skulle få en majoritet av mandaten även om man fördelade mandaten genom procentsatser. Du får även där en avrundning, som kan slå fel.

    2. Är inte beredd att ge några vidare retorikpoäng till dig heller. Skulle nog vilja säga att okunskap, dryg attityd och undermålig retorik passade ganska fint på kommentaren med.

      ”För det första är det helt rimligt att anta..”

      Om vi väljer att låtsas att det möjligtvis finns en någorlunda chans till en tveksam…

      1. Det smärtar mig verkligen att höra att jag inte tilldelas några poäng från dig för min del i debatten. Nu tonade jag faktiskt mitt inlägg i samma tonläge som det ursprungliga blogginlägget vilket tydligen leder till intressanta genmälen. Tänkvärt kanske?

        Nu känner jag inte Svante, och tänker för den sakens skulle inte försvara honom, men poängen var att det grundläggande argumentet att fördelningen av mandat (och därmed bestämmanderätt i utskotten och i större sakfrågor) inte står i linjär relation till röstutfallet. Jag, och tydligen andra med mig, ser det som ett stort problem.

        Eftersom den allmänt vedertagna uppfattningen att vi har en helt ”rättvis” fördelning av mandat i förhållande till röstutfallet inte är korrekt utan att det helt tydligt visar sig finnas en diskrepans i hur mandaten faktiskt fördelas är det inget fel i att belysa det. Att jag sedan inte kan servera en lösning på problemet i samma andetag förminskar inte problemet. Jag är övertygad om att det finns mycket kompetenta och insatta människor i landet som skulle kunna bidra med lösningar för att få en mer korrekt och rättvis mandatfördelning.

        Att du väljer att likställa uttrycket ”rimligt att anta” med den luddiga och intetsägande harang som sedan följer i ditt inlägg är också anmärkningsvärt. Troligen speglar det din irritation på kritiken i inlägget snarare än retoriken. Ett tips till dig för att få en konstruktiv debatt är att snarare koncentrera sig på sakfrågorna än att låta frustrationen ta överhanden och posta irrelevanta och intetsägande inlägg.

        Du får ändå 1 poäng i retorik från mig. Jag är generös…

        1. Jag utgick ifrån att det var Aarons retorik vi diskuterade och jag tycker det är lite lustigt att du pratar som en matematiker (och som av en slump hugger på folk som kritiserar en matematiker).

          ”linjär relation till röstutfallet”

          En liten fras som aldrig någonsin nämnts utanför en naturvetenskaplig fakultets dörrar.

          1. Då har du, Magnus, tydligen aldrig deltagit i en diskussion med en grupp ingenjörer…

            Angående inlägget så känns det fånigt och omoget att kritisera ett påstående som man själv uppenbarligen inte förstår. Läs på lite innan du uttalar dig nästa gång Aaron.

  2. Några sena kommentarer:
    För det första, valsystemet är inte enkelt. Visst den udda jämkningsmetoden är busenkel men när vi kommer in på finliret vad gäller vilka kandidater som tilldelas partiernas mandat så blir det betydligt mer komplicerat. Speciellt med tanke på att samma person kan stå på flera olika listor samtidigt. Vilka personer som kommer in i en viss valkrets beror därför också på vilka personer som kommer in i andra valkretsar.

    Det andra i sammanhanget och kanske också viktigare är även fast Sveriges valsystem är (nästan) proportionellt så fattas de avgörande besluten i riksdagen med majoritetsbeslut. Nära räcker alltså inte vilket oerhört många verkar ha missat. Att ha 49% av mandaten i en omröstning är alltså lika bra (eller värdelöst) som att ha 4,9% eller 0,49% eller 0%.
    Sett till det fattade riksdagsbesluten (vilket ändå är ett starkt skäl till att politikerna sitter där) så är det kanske minst lika intressant att fundera på hur ”proportionalitet” kan uppnås i besluten genom att olika grupper och landsändar får komma till tals och har möjlighet att bilda koalitioner för att få igenom sina frågor. Här är till exempel majoritetsbyten viktiga så att inte ett enda parti eller koalition besitter makten hela tiden. Genom sådana byten får fler än personer som röstar på majoriteten möjlighet att påverka.

    Eller som Micke skrev ”poängen var att det grundläggande argumentet att fördelningen av mandat (och därmed bestämmanderätt i utskotten och i större sakfrågor) inte står i linjär relation till röstutfallet. Jag, och tydligen andra med mig, ser det som ett stort problem.”
    För att spetsa till det: Om man tycker att det är viktigt att bestämmanderätten i större sakfrågor ska stå i linjär relation till röstutfallet bör vi kanske snarare omformulera sättet som riksdagen arbetar än att fundera på huruvida mandaten ska fördelas med algoritm A eller B.

  3. Alldeles för sent på bollen är jag.
    Men två frågor jag ställt till alla auktoriteter jag funnit men aldrig fått svar på är:
    1. Vad menas med och hur jämförs proportionaliteter(rätt stavat?) vid mer än två partier att rösta på?
    2. Varför inte ta den mandatfördelning som ligger närmast röstutfallet, det är ju hela Sverige som röstar på de 349 platserna.

    undrar
    /TB

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.