Kategoriarkiv: Roligt

Extraspelet i Monopolslots

I februari 2008 satte jag mig på ett tåg från Linköping med destination Casino Copenhagen. Jag var på väg mot min första EPT. Jag var pank, sådär i allmänhet, som man är när man nästan pluggar, fast man egentligen lever på att frilansa lite då och då. Jag skulle inte dit för att spela, det hade varit långt över min bankrulle både då och nu. Nej, jag skulle dit för att rapportera, intervjua pokerspelare, berätta för de som inte kunde vara där vad som hände och hur stämningen var.

Jag var skitnervös.

Det var första gången jag skulle skriva ”som mig själv” och få betalt för det. Sätta mitt namn på texterna. Det var också första gången jag var på en pokerturnering med folk som inte bodde i samma stad som mig. Och jag kände ingen. Jag hade pratat med min uppdragsgivare en del och han skulle vara där några timmar i början. Efter det var det bara jag och pokerstjärnorna.

img_1160

Det gick bra!

Jag gjorde en lång intervju med Daniel Negreanu, jag träffade flera bekanta och vänner för första gången, jag blev full i lobbybaren med en galen Ålänning (är inte alla Ålänningar galna?), gick vilse i Köpenhamn, jag tog massa bilder och jag hade allmänt kul.

Den konstigaste händelsen utspelade sig under finalbordet, och den långa, långa heads up matchen som karakteriserade hela den här upplagan av EPT. De håll på i timmar.

Vi satt några stycken och väntade i pressrummet. Det var mest väntan. Vi var hungriga och trötta, men kunde inte riktigt lämna turneringen. Den kunde ju vara slut när som helst.

In kommer en pokerspelare som känner flera av de andra skribenterna, han är ganska slirig och uppspelt. Han tycker vi är tråkiga som inte följer med på middag. När vi insisterar på att stanna drar han fram sin laptop och fixar fram livestreamen av finalbordet. Det övertygade oss. Vi tog med en dator och gick och käkade middag.

Under middagen pratade den här spelaren om slots. Hela tiden. Om Monopolslots, nästan hela tiden och framför allt om extraspelet som skulle vara något utöver det vanliga för en slotsmaskin.

img_0682_sDet kom fram att jag aldrig hade spelat Monopolslots. Om jag ska vara ärlig hade jag nog aldrig spelat slots överhuvudtaget.

Vid kaffet, som akompanjerades av avec och öl i överflöd från pokerspelarna vid bordet, ryckte den här spelaren plötsligt till sig datorn, struntade i livesteamen och loggade in på något av hans casinokonton. Där flyttade han in en stor summa pengar, åtminstone för mig då. Jag minns inte riktigt, men jag tror det kan ha varit €2 000. Öppnade Monopolspelet och gav mig datorn med ordern: ”Klicka tills du får extraspelet!”.

Där satt jag. Ensam, i bemärkelsen att jag var den enda i sällskapet som egentligen inte kände någon, och klickade, klickade, klickade bort en för mig då okänd människas pengar medan han skrävlade på om vinster, förluster och idioter vid pokerbord.

Jag klickade. Och klickade. Och klickade.

En timme och flera öl senare var pengarna borta.

Jag har fortfarande inte sett hur extraspelet i Monopolslots ser ut.

När Drottning Silvia smakade på min saltlösning

Nu ska vi prata om saltlösningar och drottningar som smakar av dem. En mångbottnad berättelse om min ungdom och Drottning Silvia.

silvia
Bilden tillhör harpe och används under CC-NC-ND licens.

Våren i sjuan började jag en ny skola. Den var alldeles nybyggd och jag tror att det fanns något ”nytt pedagogiskt tänk” eller något sådant. Lite speciellt. Men bara lite. Varje klass hade sitt eget klassrum och lärarna kom dit och höll sina lektioner istället för att klasserna gick till dem. Jag tror det var det enda som egentligen skilde sig från de andra skolorna i kommunen. (Det och att vi åt lunch i klassrummet!?!)

Skolan var som sagt nybygd så när kungafamiljen var i stan var de så klart tvingade att åka och titta på kommunens nya, fina, fräscha skola. Allt annat hade varit otänkbart. I en hel vecka innan besöket hade vi fått förmaningar om hur vi skulle bete oss, fått träna på att säga Ers Majestäääät, böja på nacken, vara underdåniga. Ja, precis som man kan förväta sig i ett feodalsamhälle. Nytt och fräscht var nog inte riktigt ledorden för beteendet vi förväntades uppvisa om man säger så.

Hur som helst. När Kungen och Drottningen med sitt följe av kommunpolitiker, rektorer och Säpovakter släntrar in i vårt klassrum råkar vi ha Kemi på schemat. Just för dagen blandade vi saltvatten genom att tillsätta klorlösning till en natriumlösning. Eller om det var tvärtom. Jag minns inte.

Jag och min ”labbkamrat” är precis klara och nöjda när Drottningen stegar fram till just vår bänk och frågar:

– Vad är det för något ni gör?

– Vi gör saltvatten genom att blanda klor och natrium, sa jag.

– Jasså? Blir det vanligt saltvatten av det?

På den tiden var jag ganska klipsk, om jag får säga det själv, så jag doppade snabbt pekfingret i lösningen, slickade av det och sa med ett stort leende:

– Ja! Vill du smaka?

(Herregud! Duade jag verkligen Hennes Majestät Drottning Silvia av Sverige, eller vad henner titel är? Shit!)

– Det vet jag inte om jag törs, sa hon och jag mötte upp med

– Äh, det är bara saltvatten.

– Ja, men det är kanske inte så farligt.

Innan hon hann stoppa sitt eget finger i skålen var en av Säpovakterna snabbt framme med sina giriga fingrar, ”för att kontrollera”. Ha! Han ville nog bara ha en bit av kakan själv, det är vad jag tror.

Hur som helst. Efter en nick från den törstige vakten var det så Silvias tur. Hon doppade försiktigt ner sitt finger, och stoppade det sedan oroligt i munnen. Ja, det smakade salt, så klart, så hon utbrast:

– Oj, det smakade salt. Tack så mycket.

Sedan gick hon vidare och jag stod nöjd kvar. Tills jag insåg att jag hade duat Drottningen.

Hur kunde jag!?!

Att lära barn att bli ”normala”

När jag var sådär 4-5 år nånting, så lär jag ha gått runt och berättat för folk att ”Det äj kjig i Leibanån”. Ja, att det var krig i Libanon var det jag ville säga, men jag hade två språkliga handikapp på den tiden, jag kunde inte säga ”R” och jag pratade grov Vimmerbydialekt. Jag är förundrad över att någon alls förstod vad jag sa på den tiden. Eller så gjorde de faktiskt inte det, och det var därför jag fick gå till en talpedagog på dagarna och sitta nere i källaren med far på kvällarna, där han pekade på en bild av något och jag försökte säga ordet. Tjoll. Muj. Bjäda. Tänk att de orkade va? Det blev ju bra tillslut. Nu kan jag skorra hur mycket jag vill! Jag är nog ganska tacksam över att dialekten försvunnit också, även om den kanske skulle kunnat ge mig lite ”karaktär”.

Nåt år senare var jag med om några andra konstiga saker, då i skolans regi. De skulle lära mig att bli normal, på nåt sätt. Jag vet inte om de lyckades, och jag har ingen aning om metoderna de använde faktiskt gjorde någon skillnad. Det kan också vara så att min lilla barnhjärna lyckades förvränga minnena av det här, så att det jag nu ska berätta inte helt sär sant. Men såhär minns jag i alla fall en av de konstigaste händelsesekvenserna i mitt liv.

Jag gissar att det var i första klass, kanske möjligen i andra, men däromkring i alla fall. Vi hade börjat lära oss att skriva, och det var väl inget tal om saken att jag var vänsterhänt. Med den handen kunde jag nästan få till två likadana ”S” på rad, och jag höll mig faktiskt på linjen! Med höger, not so much va.

Den här dagen skulle vi lära oss att klippa med en sax. När jag skriver det nu låter ju bara det konstigt, men det är klart, nån gång ska man ju lära sig det med. Eftersom jag var vänsterhänt fick jag en sax som var anpassad för vänsterhänta. Du vet, en sån som är ”ergonomiskt riktig” eller nåt sånt. Ja, jag tog upp den med högerhanden och konstaterade att jag fick forma handen till nån slags spretig klo för att få in fingrarna i hålen. Min lärare kom och förklarade snällt att jag hade saxen i fel hand. Jamenjahaaaa!

Vi fick var sin gammal tidning, och skulle klippa raka remsor av pappret. Fanns inte en chans att jag klarade det. Det var liksom skitkonstigt. Ingen styrsel i handen hade jag alls. Det var jag och två till som inte alls kunde få till en enda rak remsa under hela lektionen, så dagen efter fick vi gå till nåt litet grupprum, bara vi tre, och fortsätta träna. Efter den sessionen var det bara jag kvar som inte redde ut det här, och min lärare och någon sköterska eller något sådant funderade nog på hur det kunde vara så här svårt för mig. Jag kunde ju skriva bra, var i alla fall inte sämst, och hade inga andra motoriska problem.

Lösningen de kom på var att jag fick gå till sköterskans rum och göra övningar. Övningar? Jajjemen! Hoppa på studsmatta. Balansera på nån slags platta. Kasta boll mot vägg.

Alltså, kom igen. Hoppa på studsmatta, för att jag inte kunde klippa rakt? Det är så konstigt. Men jag tänker att de nog ville undersöka om det var nåt annat jag inte klarade av.

Som jag minns det gick jag dit flera gånger, kanske 4-5 eller något sådant. Och det gick bra. Jag kunde allt och det var ju roligt att få gå från lektionen för att leka, vilket var hur jag uppfattade det. Jag tjatade om att få hoppa på studsmattan istället för att balansera på plattan. Det var ju mycket roligare!

Nån vecka senare eller så, så var det dags att klippa igen. Den här gången fick vi gå och hämta saxarna själva, så jag tog såklart en sån sax jag använde hemma. En för högerhänta. Satte mig ner och klippte fina raka remsor med min högerhand.

Såklart.

Resultatet då? Jo, jag blev visst ganska vanlig:

 

Sorry för det här meningslösa inlägget

Men jag vill testa en grej, och då är det här det bästa stället att göra det på just nu.

Snart ska jag återkomma med ett riktigt inlägg, jag lovar.

Hur som helst. Här är en länk till en sida med namnet grupphemglasskarmpenna, och den tycker jag inte att du ska klicka på. Det är nämligen helt meningslöst dravel.

Då är det mycket bättre om du klickar på Google +1-knappen här till höger! 🙂 ->

SFSFUM på ”riktigt”

Det drar ihop sig ordentligt till SFS (Sveriges Förenade Studentkårer) Fullmäktige. Det utspelar sig nu i helgen i Örebro, och kommer vara tre dagar och diskussioner, struntprat, konspirerande och troligen en del festande.

Jag ska också dit. I år igen. Men jag tror det kommer bli det sista året. Av ovanstående ingredienser kommer jag förmodligen bara bidra med ordentligt med de tre sista, och med ännu mer fjanterier på den fantastiska bloggen ”SFSFUM …eller nåt sånt”, som jag skriver med några väl utvalda kamrater, och på Twitter som @SFSFUM.

Häng med!

Jag är ute igen!

Jag har skrivit om det tidigare, och nu får det bli ett inlägg igen.

I drygt ett år har en av de stora svenska pokersajterna haft en ”Pokersveriges Inne- och Utelista” en gång i veckan. Nu har jag äntligen tagit mig in på den igen, och till på köpet på en förstaplats. På ute-listan såklart, efter mitt lilla inlägg på FrittSpel för en vecka sen eller så.

Det finns en enda anledning till att jag kollar på den där listan, och det är att den ofta är riktigt fyndig och rolig i sina motiveringar. Det är ironiskt och en stor dos meta-humor, vilket inte är så konstigt med tanke på att den bevakar en liten grupp människor, om man ska vara ärlig.

Den här veckan blev jag alltså ute, motiverat på ett fyndigt sätt med kommentarer som ”Svenska Pokerförbundets Eländige Sekreterare Aaron Axelsson” och ”Borde inte du sitta och tömma goodiebaggar i stället?”.

Som jag tror att många vet är jag ju dessutom road av historierevision, och även där har de gått mig tillmötes.

Jag får åter igen säga det: Strålande!

Och Erik, hade du inte varit så förbaskat snål med länkarna hade du absolut fått en härifrån, eller kanske till och med från FrittSpel.

För er andra, så kan man gå till poker****ings.se där stjärnor naturligtvis står för ”list”, och klicka er till den artikel som heter ”Pokerns innelista: Norinder till Fagbet?”. (Ja, ni kanske förstår hur sjukt internt det här egentligen är.)

Nu får målet bli att toppa sammandraget till nästa årsskifte. Förra året hamnade jag på en blygsam nollpoängare efter en inne-placering och en ute-placering. Skärpning Aaron, gör fler saker som irriterar pokerfolk!