Kategoriarkiv: Resa

Extraspelet i Monopolslots

I februari 2008 satte jag mig på ett tåg från Linköping med destination Casino Copenhagen. Jag var på väg mot min första EPT. Jag var pank, sådär i allmänhet, som man är när man nästan pluggar, fast man egentligen lever på att frilansa lite då och då. Jag skulle inte dit för att spela, det hade varit långt över min bankrulle både då och nu. Nej, jag skulle dit för att rapportera, intervjua pokerspelare, berätta för de som inte kunde vara där vad som hände och hur stämningen var.

Jag var skitnervös.

Det var första gången jag skulle skriva ”som mig själv” och få betalt för det. Sätta mitt namn på texterna. Det var också första gången jag var på en pokerturnering med folk som inte bodde i samma stad som mig. Och jag kände ingen. Jag hade pratat med min uppdragsgivare en del och han skulle vara där några timmar i början. Efter det var det bara jag och pokerstjärnorna.

img_1160

Det gick bra!

Jag gjorde en lång intervju med Daniel Negreanu, jag träffade flera bekanta och vänner för första gången, jag blev full i lobbybaren med en galen Ålänning (är inte alla Ålänningar galna?), gick vilse i Köpenhamn, jag tog massa bilder och jag hade allmänt kul.

Den konstigaste händelsen utspelade sig under finalbordet, och den långa, långa heads up matchen som karakteriserade hela den här upplagan av EPT. De håll på i timmar.

Vi satt några stycken och väntade i pressrummet. Det var mest väntan. Vi var hungriga och trötta, men kunde inte riktigt lämna turneringen. Den kunde ju vara slut när som helst.

In kommer en pokerspelare som känner flera av de andra skribenterna, han är ganska slirig och uppspelt. Han tycker vi är tråkiga som inte följer med på middag. När vi insisterar på att stanna drar han fram sin laptop och fixar fram livestreamen av finalbordet. Det övertygade oss. Vi tog med en dator och gick och käkade middag.

Under middagen pratade den här spelaren om slots. Hela tiden. Om Monopolslots, nästan hela tiden och framför allt om extraspelet som skulle vara något utöver det vanliga för en slotsmaskin.

img_0682_sDet kom fram att jag aldrig hade spelat Monopolslots. Om jag ska vara ärlig hade jag nog aldrig spelat slots överhuvudtaget.

Vid kaffet, som akompanjerades av avec och öl i överflöd från pokerspelarna vid bordet, ryckte den här spelaren plötsligt till sig datorn, struntade i livesteamen och loggade in på något av hans casinokonton. Där flyttade han in en stor summa pengar, åtminstone för mig då. Jag minns inte riktigt, men jag tror det kan ha varit €2 000. Öppnade Monopolspelet och gav mig datorn med ordern: ”Klicka tills du får extraspelet!”.

Där satt jag. Ensam, i bemärkelsen att jag var den enda i sällskapet som egentligen inte kände någon, och klickade, klickade, klickade bort en för mig då okänd människas pengar medan han skrävlade på om vinster, förluster och idioter vid pokerbord.

Jag klickade. Och klickade. Och klickade.

En timme och flera öl senare var pengarna borta.

Jag har fortfarande inte sett hur extraspelet i Monopolslots ser ut.

Prosperity Lane

Jag var i Las Vegas för någon månad sen, och under den resan passade vi på att också ta en tripp till Hoover Dam och Grand Canyon. Vegas gav mig såklart massor med intryck. Så även Grand Canyon, som jag tror är det mest överväldigande naturupplevelse jag har haft. Men jag kanske får ta och återkomma till det vid ett senare tillfälle, för nu tänkte jag berätta lite om en helt annan upplevelse, som just då inte verkade vara så mycket, men som trots det har satt sig fast i mig.

Under bilfärden mot Grand Canyon åkte vi igenom ett slags samhälle. Dolan Springs. Mitt ute i öknen ligger det mängder, ja det kändes som tusentals, med små fyrkantiga hus och trailers utspridda i vad som då verkade vara ganska slumpmässigt. Titta på videon här, för att kanske kunna få en känsla för hur det såg ut:
(Sorry, det verkar ha blivit något fel på ljudet, så det är helt tyst. Ska se om jag kan lösa det.)

I det lilla samhället stannade vi till för lunch. En mycket speciell upplevelse. The Wishing Well var helt annorlunda från allt annat jag nånsin sett. Men jag ska nog kanske inte börja där. Vi tar det från baren istället.

Vi är hungriga och har sett fram mot att få äta på en riktig amerikansk diner. Jag och Giacomo sitter hela bilresan dit och peppar upp oss för det här. Du vet, röda galonklädda bås, en vidögd servitris som inte bryr sig om att hon skvätter kaffe över bordet, flottiga burgare och blåbärspannkaka med lönnsirap, och vi har tänkt att det här samhället Dolan Springs ska erbjuda just det. Det blir inte alls som vi har tänkt oss.

När vi kommer fram visar det sig att det inte är så mycket av ett samhälle att tala om. Visst finns där en mataffär och en bar, men mer än så verkar det inte vara. Vi stannar vid baren och näsan smyger oss fram. Det verkar vara någon slags förening för krigsveteraner som driver den. Där inne är det dammigt och mörkt, och rummet består av en läng bardisk. Inget annat. Det enda ljuset där inne känns som det kommer från springorna i väggarna. Kvinnan bakom baren berättar dock snällt att de inte har någon mat där. Bara kaffe, öl och bourbon, men att det ligger ett par restauranger längre upp på vägen. Vi tar oss vidare, och väljer mellan ett blåmålat skjul med texten ”Great food” skrivet med slarviga bokstäver över ena väggen, och The Wishing Well. Det fick bli det senare.

Rädd var jag inte. Folk verkade trevliga. Men det kändes lite som att vara på safari, för där inne satt det inte en enda person som inte bodde här ute i öknen (men innan vi lämnade hann det komma några fler förbipasserande turister). Och det kändes så hopplöst. Här bor folk, en timmes bilfärd från närmaste stad, i ett samhälle helt utan framtidsutsikter. Jag kan såklart ha fel, men det kändes verkligen som att här bodde de som har gett upp på livet. Som att i Dolan Springs, där hamnar man när allt annat är kört. När man inte längre har ett val.

Till samhällets försvar ska sägas att den burgare jag fick i mig var riktigt god, men det kändes inte som att det riktigt vägde upp för misären, som för mig var påtaglig.

På toaletten gavs man för övrigt instruktioner för hur man tvättar händerna. Bra kunskap att ta mig sig.

Vi lämnade The Wishing Well och Dolan Springs för en nästan timmes färd rakt ut i öknen. Ungefär en kvart efter att vi sett det senaste lilla huset står det plötsligt en vägskylt, mitt ute i ingenstans. Det är grusväg som går ett tiotal meter in och sedan blir mer av en stig, och den ensamma skylten stoltserar med namnet ”Prosperity Lane”.

Jag har så här i efterhand tittat på lite kartor, och det ser ut som att just den här vägen är en del i vad som förmodligen en gång i tiden var tänkt att bli ett eget litet samhälle. Nu blev det inte så. Istället blev det en ensam skylt i ett av de sorgligaste områden jag någonsin besökt, med ett namn som åtminstone nu är väldigt missvisande.

Prosperity Lane. Gatan för de lyckade, för de framgångsrika, den där de med pengar bor, är istället en sönderblåst grusväg i en öken.

Jag tyckte att det var på gränsen till sorgligt då, men även fint på något sätt. Någon gång har det funnits folk som har trott på det här området. Som haft planer. Som haft en vision om att här, mellan ökenbergen, ska någon bygga upp ett välstånd.

Nu är det ju så, att alla drömmar inte blir uppfyllda. Men jag tror på något sätt att Dolan Springs hade varit ännu mindre och fattigare om inte drömmen om Prosperity Lane hade drömts.

Ibland är livet omvälvande

Just nu sitter jag på en flygbuss mot Skavsta. Där ska jag vidare till Malta, för ett förbesök på ön som om en månad blir mitt hem.
Det är ganska omtumlande. Minst sagt.

20120412-123939.jpg

Först och främst känns det spännande, roligt och inspirerande. Ett nytt land. Ett nytt jobb. Och helt klart ett utmanande jobb. Sol, värme och hav.
Ett riktigt bra upplägg helt enkelt.

Men på nåt sätt känns det vemodigt också.
Jag flyttar från Sverige med alla de människor och platser jag älskar.
Min familj, som är väldigt viktig för mig, kommer längre bort. Det kommer bli svårare att träffa min lille systerson, som för mig är helt fantastisk.
Jag kommer att sakna Sommarnöjet. En av de finaste platserna på jorden, och min trygghet och andrum.
Jag kommer att sakna det liv jag byggt upp i Stockholm, och alla de människor jag lärt känna under mina två år här.
Jag har fortfarande lite av en hatkärlek till staden, och vissa saker är jag glad att slippa.
Men samtidigt. Kommer det gå att ersätta fotboll med strtxi på O’Learys Gamla Stan? Surkål och confiterat fläsk på Bistro Berns? Ölkvällar på Prima Cucina? Middagar i Kallhäll? Bortaresor med EF Sthlm? Skitsnack på Monks Wine Room?

Ja. Det är klart att det kommer gå. Kanske inte rakt av, men med annat lika bra. Jag kommer sakna mycket, det är helt klart. Men jag kommer säkert få massa nya saker att älska.

Jag tror att det som känns mest konstigt är att jag inte har en aning om vad det är jag får istället. Jag har aldrig varit på Malta. Jag vet inte hur det ser ut, hur stämningen är, vad som händer där.
Mina enda referenspunkter är Melodifestivalen, en Wikipediaartikel och några utlåtanden från vänner och bekanta.

Shit. Vad har jag gett mig in på?

Telefonfri?

För en dryg månad sedan var jag i London, och lyckades då lämna min telefon i en taxi på väg mot flyget hem till Sverige. Inte mitt bästa ”beslut” i livet kanske.

Det är mest jobbigt, för att man vant sig att ha en smartphone, och nu sitter jag med en gammal Sony Ericsson där jag inte ens kan komma åt Twitter, för den är för gammal för att hantera säkerhetscertifikatet eller nåt sånt.

Frustrerande alltså.

Men samtidigt ganska skönt. Jag släpper massa saker jag gjorde förut, och som nog kanske var ganska meningslösa. Framför allt kollar jag inte Twitter och Facebook lika mycket. Det blir mer och mer bara sporadiskt när jag har tid eller är uttråkad, och det är väldigt skönt.

Så, kommer jag köpa en iPhone 4s?

Självklart!

Tankar om julen

Jag har en lite svår relation till julen i största allmänhet.
Det är trevligt tycker jag väl, men det är också ganska jobbigt.
I grund och botten har jag det ganska enkelt nu för tiden. Jag åker till min syster och umgås med henne och Kalle och leker med Nicco. Det uppskattar jag mycket. Sen kommer de andra jag förväntas träffa dit. De flesta i alla fall. Det går inte att sticka under stolen med att det är ett mycket smidigare upplägg på helgen än det varit tidigare, då jag har behövt åka runt halva landet för att träffa alla. Nu bor alla antingen i Vimmerby eller här i Stockholm.
Det blev dock ett undantag i år, som jag är ledsen för, och det är att jag inte lyckades träffa morfar. Väder, sjukdomar och krångliga förbindelser gjorde att vi helt enkelt inte lyckades lösa det.
Sen finns det såklart många andra jag gärna skulle träffa mer när man är ledig några dagar och hinner med mer än nån timme här och där eller ett telefonsamtal nån gång ibland. Och det är kanske det jag tycker är lite jobbigt. Jag skulle egentligen vilja utöka den grupp jag firar med. Varför gör man i te det egentligen? Eller, det är såklart för att de ska träffa sina familjer och sånt.
Äsch. Jag vet inte var jag vill med det här. Är nog bara lite helgmelankolisk. En ganska behaglig känsla just nu.

För att avsluta, till min familj, mina vänner och alla roliga och intressanta personer jag träffar AFK och på nätet: God Fortsättning.

On the run, men; Dagens rubrik

I en amerikansk webbtidning, eller en portalsajt för nyheter eller nåt sånt, hittar jag dagens bästa rubrik. Den sitter på en krönika om att det nu kommer många nya rökfria alternativ till cigaretter i USA. I give you:

‘Snus:’ New product rhymes with ‘abuse’

Nej, ta mig fasen, nu måste jag röra på mig. Lunch med Problemet (som verkar kommit igång med lite skrivande igen, kul), sen tåg till Flen för att möta upp far. Sen blir det en dag på sommarnöjet, och ett par dagar i Stockholm. Årsmöte, seminarium, kanske lite poker. Önska mig lycka till!

På väg hemåt

Sitter på stationen i Vimmerby. På väg hemåt igen.

Jag har haft en riktigt bra helg. Det är alltid skönt att hälsa på hos syster och Kalle. Nu fick jag dessutom träffa nya roliga och trevliga människor. Sånt är ju alltid bra. Speciellt när de har en till synes naturlig fallenhet för Treman.

Jaja, nu snurrar Bonnie ‘Prince’ Billy igång i lurarna.

Så här ser det ut här. Ungefär.

DSC00510