wishing well

Prosperity Lane

Jag var i Las Vegas för någon månad sen, och under den resan passade vi på att också ta en tripp till Hoover Dam och Grand Canyon. Vegas gav mig såklart massor med intryck. Så även Grand Canyon, som jag tror är det mest överväldigande naturupplevelse jag har haft. Men jag kanske får ta och återkomma till det vid ett senare tillfälle, för nu tänkte jag berätta lite om en helt annan upplevelse, som just då inte verkade vara så mycket, men som trots det har satt sig fast i mig.

Under bilfärden mot Grand Canyon åkte vi igenom ett slags samhälle. Dolan Springs. Mitt ute i öknen ligger det mängder, ja det kändes som tusentals, med små fyrkantiga hus och trailers utspridda i vad som då verkade vara ganska slumpmässigt. Titta på videon här, för att kanske kunna få en känsla för hur det såg ut:
(Sorry, det verkar ha blivit något fel på ljudet, så det är helt tyst. Ska se om jag kan lösa det.)

I det lilla samhället stannade vi till för lunch. En mycket speciell upplevelse. The Wishing Well var helt annorlunda från allt annat jag nånsin sett. Men jag ska nog kanske inte börja där. Vi tar det från baren istället.

Vi är hungriga och har sett fram mot att få äta på en riktig amerikansk diner. Jag och Giacomo sitter hela bilresan dit och peppar upp oss för det här. Du vet, röda galonklädda bås, en vidögd servitris som inte bryr sig om att hon skvätter kaffe över bordet, flottiga burgare och blåbärspannkaka med lönnsirap, och vi har tänkt att det här samhället Dolan Springs ska erbjuda just det. Det blir inte alls som vi har tänkt oss.

När vi kommer fram visar det sig att det inte är så mycket av ett samhälle att tala om. Visst finns där en mataffär och en bar, men mer än så verkar det inte vara. Vi stannar vid baren och näsan smyger oss fram. Det verkar vara någon slags förening för krigsveteraner som driver den. Där inne är det dammigt och mörkt, och rummet består av en läng bardisk. Inget annat. Det enda ljuset där inne känns som det kommer från springorna i väggarna. Kvinnan bakom baren berättar dock snällt att de inte har någon mat där. Bara kaffe, öl och bourbon, men att det ligger ett par restauranger längre upp på vägen. Vi tar oss vidare, och väljer mellan ett blåmålat skjul med texten ”Great food” skrivet med slarviga bokstäver över ena väggen, och The Wishing Well. Det fick bli det senare.

Rädd var jag inte. Folk verkade trevliga. Men det kändes lite som att vara på safari, för där inne satt det inte en enda person som inte bodde här ute i öknen (men innan vi lämnade hann det komma några fler förbipasserande turister). Och det kändes så hopplöst. Här bor folk, en timmes bilfärd från närmaste stad, i ett samhälle helt utan framtidsutsikter. Jag kan såklart ha fel, men det kändes verkligen som att här bodde de som har gett upp på livet. Som att i Dolan Springs, där hamnar man när allt annat är kört. När man inte längre har ett val.

Till samhällets försvar ska sägas att den burgare jag fick i mig var riktigt god, men det kändes inte som att det riktigt vägde upp för misären, som för mig var påtaglig.

På toaletten gavs man för övrigt instruktioner för hur man tvättar händerna. Bra kunskap att ta mig sig.

Vi lämnade The Wishing Well och Dolan Springs för en nästan timmes färd rakt ut i öknen. Ungefär en kvart efter att vi sett det senaste lilla huset står det plötsligt en vägskylt, mitt ute i ingenstans. Det är grusväg som går ett tiotal meter in och sedan blir mer av en stig, och den ensamma skylten stoltserar med namnet ”Prosperity Lane”.

Jag har så här i efterhand tittat på lite kartor, och det ser ut som att just den här vägen är en del i vad som förmodligen en gång i tiden var tänkt att bli ett eget litet samhälle. Nu blev det inte så. Istället blev det en ensam skylt i ett av de sorgligaste områden jag någonsin besökt, med ett namn som åtminstone nu är väldigt missvisande.

Prosperity Lane. Gatan för de lyckade, för de framgångsrika, den där de med pengar bor, är istället en sönderblåst grusväg i en öken.

Jag tyckte att det var på gränsen till sorgligt då, men även fint på något sätt. Någon gång har det funnits folk som har trott på det här området. Som haft planer. Som haft en vision om att här, mellan ökenbergen, ska någon bygga upp ett välstånd.

Nu är det ju så, att alla drömmar inte blir uppfyllda. Men jag tror på något sätt att Dolan Springs hade varit ännu mindre och fattigare om inte drömmen om Prosperity Lane hade drömts.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.