Kategoriarkiv: Politik

Jag är hjärnan bakom Pokersverige!

I förmiddags plingade det till från lite utländska vänner i pokersvängen. De hade tydligen sett ett inlägg på Poker Trend Watch där det hävdas att jag är hjärnan bakom Pokersverige och rörelsen för att legalisera poker här.

De plockar såklart upp min totalt avsomnade blogg Fritt Spel, och lite andra grejer, och ja, jag fick för ett tag sen ett par frågor från en tjej som undrade om pokerbranschen i Sverige. Hon hade hittat att jag var(it) engagerad i Svenska Pokerförbundet.

Jag vet inte vad jag riktigt ska göra av det här. Jag gissar att det är ett litet länkbete eller nåt sånt kanske, och i så fall så bjuder jag gärna på en länk dit. Det är ändå snyggt gjort, och de har allt researchat mig ganska bra för artikeln.

Hur som helst, jag känner mig nog inte riktigt som föraren till Pokersveriges marionettdockor.

Eller?

Varför formalia är viktigare än innehåll – Makt i idéburna organisationer – Del 2

Min utgångspunkt för det här resonemanget är att målet med hur man stadgar makt bör vara att den ska finnas så nära den enskilda medlemmen som möjligt. Om man inte köper det kommer man förhoppningsvis inte köpa nåt av den här texten.

Jag ska gå lite hårt ut och säga att det är i princip helt ovidkommande vad en idéburen organisation egentligen har för åsikter. Så länge medlemmarna har en reell möjlighet att påverka vilken riktning organisationen ska gå, och så länge man har medlemmar, kommer de åsikterna naturligt dra sig mot medianen via kompromisser. Man kommer också att ganska lätt bygga ett skydd mot tokiga idéer genom det sociala spelet inom organisationen. De som upprepade gånger kommer med förslag som inte befinner sig inom ramen för vad majoriteten tycker är vettigt kommer snart att marginaliseras, med resultatet att alla förslag de kommer med blir avfärdade, bra som dåliga. Man vinner helt enkelt på att vara vettig.

Så, varför är då formalia det viktiga?
Jo, med bakgrund av ovan kommer alltså den absoluta majoriteten av besluten som tas att befinna sig inom det vettigas råmärken, troligen kommer inte ens förslag komma upp som inte befinner sig där, bortsett från några få personer som inte vill eller kan förstå den sociala kontext de befinner sig i. Det viktiga i det läget är att veta hur och var beslut tas, och var olika åsikter hör hemma för att de faktiskt ska kunna styra organisationen i den riktning man vill. Man behöver helt enkelt en enhetlig samling av sina åsikter tillsammans med en tydlig prioriteringsordning mellan sina dokument och åsikter.

Min bild av den här typen av frågor är att de ofta hanteras på ett visst sätt i varje organisation av hävd. Man har alltid gjort så, och man blir inlärd i hur det funkar i praktiken, även om det inte alltid formellt ska vara så. Det är ett problem om man vill att medlemmarna faktiskt ska ha en chans att påverka organisationen, då man kommer behöva lära sig historien för att kunna påverka framtiden. Min syn är att man i den här typen av organisationer bör se på sina medlemmar och valda funktionärer, som helt nya vid varje mandatperiods början. Det värsta man kan göra är att förvänta sig att gemene person har koll på, eller har upplevt, organisationens historia. Det blir oftast inte så stora problem, folk hänger kvar och kan på ett naturligt sätt skola in nya medlemmar och aktiva i  den specifika tradition som finns, men att förvänta sig det kommer beröva stora delar av medlemmarna deras demokratiska rättigheter.

Jag förväntar mig att jag ska kunna bli medlem i vilken idéburen organisation som helst, och utan att prata med någon kunna bilda mig en korrekt uppfattning om den organisationens faktiska åsikter. Alltså, det som finns på papper ska också vara det organisationen i praktiken tycker. Är det inte så, bör man enligt mig ändra stadgar efter hur de olika dokumenten används. För om teorin och praktiken skiljer sig i de fallen, kommer jag heller inte kunna påverka organisationen. Det är mycket värre att låta medlemmar  lägga förslag som inte får ett praktiskt genomslag om de blir antagna, än att låta dem lägga förslag som inte kommer antas för att det ligger utanför det som organisationen tycker är vettigt.

Hur man väljer sina företrädare – Makt i idéburna organisationer – Del 1

Det blir visst två korta förord här. Först; det här inlägget publicerades första gången för snart ett år sedan, men i och med flytt av den här bloggen och lite andra omständigheter tog jag ner inlägget då. Nu publicerar jag det igen, tillsammans med två andra inlägg.

Det här började som så många andra tankar för mig, i en buss med ett nästan dött mobilbatteri. Jag tänkte först att det skulle bli ett kort litet inlägg om hur makten ofta centreras till några få personer i idéburna organisationer, men det utvecklades snart till en ganska lång text. Så jag delar upp den i tre delar, där den här är den första. Sen kommer det två till, döpta till Varför formalia är viktigare än innehåll och Varför engagemang är viktigare än argument.
Trevlig läsning.

Hur man väljer sina företrädare – nån slags bakgrund

Det var här det började, några dagar efter att jag kom hem från SFS Fullmäktige, alltså Sveriges Förenade Studentkårers årsmöte. Jag var där som personvalsförhandlare för Linköpingskårerna. Det fick mig att fundera på var den reella makten finns i organisationer, alltså inte den stadgade makten, utan var och av vem den praktiskt utövas.
SFS är på många sätt en bra och öppen organisation nu för tiden, men den är också väldigt ängslig och rädd. Historiskt sätt har många blivit lurade och det har skett några riktigt fula grejer, oftast kopplat till just personvalen. Min analys är att det har gjort att man överlag är rädd för de här förhandlingarna. Man förväntar sig att man ska bli lurad, eller åtminstone rejält bortspelad. Det här har i sin tur gjort att man är rädd att ändra det system som används för att välja personer till styrelse och andra funktioner. Man håller hårt i ett minoritetsskydd som i praktiken gör att man inte väljer de personer som har störst stöd i organisationen, man väljer en siffra. Med det inte sagt att de man väljer inte har ett stort stöd, det finns bara inte en garanti att så är fallet.
Alltså sätter man sin mest cyniska person som förhandlare, som kan bortse från de känslor och tankar som är drivkraften för kandidaterna, och bara se till hur mycket makt man kan knyta till sig med den begränsade resurs av röster som man har att handla med.
Det finns stora fördelar med ett sånt system, det försöker jag inte argumentera mot. De två huvudsakliga är att man har en bestämd del av makten och väljer man att inte förhandla om den så kommer man också få sin bit av kakan, och att det är otroligt förutsebart. Man kan med en ganska enkel formel räkna ut det exakta resultatet innan valet faktiskt sker.
Men, för det finns ju ett men, det är ett system som uppmuntrar till att inte agera demokratiskt. Man kommer att få ett bättre resultat om man lägger all makt på en person än man skulle få om man faktiskt låter alla delegater agera för sig. Personligen hade jag inte tagit det uppdraget på någon annan premiss än att jag har helt fria händer att bestämma hur “mina” delegater ska rösta i de olika valen. Inte för att jag tycker att det är så det ska göras, utan för att det är så jag har störst chans att “vinna”.
Resultatet i slutändan är alltså att det blir runt 10 personer som bestämmer vad de 200 delegaterna ska rösta i namnet av de cirka 250 tusen studenter som de företräder. Hur man än väljer de delegaterna, och hur man än ger dem deras uppdrag ute på de lokala kårerna, så är vägen väldigt lång från student till den som sitter på den reella makten.
Det ska sägas att det har blivit bättre de senaste åren. Förhandlingarna sker öppnare och ärligare, å andra sidan har fler grupperingar på ett eller annat sätt anslutit sig till de som köper och säljer röster.
Jag tror inte att det här är ett sunt system att välja sina funktionärer på. Jag är helt med på att det är ett formellt säkert och tydligt system, men jag tror också att det flyttar makt lite för långt från de som faktiskt ska ha den. Risken jag ser är att engagemanget för organisationen minskar, då man inte känner att man faktiskt sitter på makten att förändra organisationen.

Sist måste jag också ta upp den organisatoriska motpol till SFS som jag också är engagerad i, Svenska Pokerförbundet. Där finns det en stadgad direktdemokrati som för att den rent praktiskt ska fungera bygger på att medlemmarna inte är engagerade. Man har helt enkelt systemet en medlem – en röst. Inte ens i dag skulle vi klara av att hantera ett årsmöte om alla medlemmar dök upp och använde sin rätt, och då har vi just nu väldigt få medlemmar. Rent praktiskt väljer man helt enkelt de som ställer upp, och sätter egentligen inga formella krav på de personerna. ”Handla som ni tror är bäst, vi kommer ändå inte ställa er till svars för det efteråt”. I princip.

Det är de här två motpolerna som fått mig att börja fundera på vad jag tycker är viktigt i den här typen av organisationer, och som resulterat i de två kommande texterna. De dyker upp under dagarna framöver, de behöver bara putsas lite på.

Som ett slags PS vill jag också påpeka att jag är övertygad om att de som valdes till styrelse, presidie och andra organ under SFSFUM är riktigt bra och duktiga personer, med ett brett stöd i organisationen. Hade jag inte trott det hade jag aldrig skrivit det här, och det ska på inget sätt ses som en kritik mot dem. Det här är ett uttryck av en oro att det inte alltid kommer bli ett bra resultat, om man inte ser till att anpassa organisationen efter hur den faktiskt fungerar. Att låta låta folk använda de system som finns på ett sätt som det inte finns ett stöd för i organisationen, och som det inte var tänkt att de skulle användas kommer i längden innebära att den totala mängden makt som samlas och ska användas för att föra fram medlemmarnas åsikter minskar, då organisationen blir mindre attraktiv, och kommer tappa det självförtroende man gemensamt bygger.

Svante Linusson snackar strunt

I den här artikeln av Svante Linusson, en professor i matematik på KTH, på SVD Brännpunkt hävdas att Sveriges valsystem inte är proportionellt. Det kan inte få gå okommenterat förbi. För det är skitsnack, från början till slut.

Vi har visst ett proportionellt valsystem, hur mycket en professor i matematik än vill förvanska den data han har att tillgå, och hur mycket han vill använda irrelevanta jämförelser.
Visst finns det problem med systemet. Det gör det med alla system. Men att det inte skulle vara proportionellt? Nej, det stämmer inte.

Vi börjar från början:

Den metod som används för att fördela platserna i riksdagen är krånglig och ogenomtänkt.

Nej. Den är enkel.
Man tar varje partis antal röster och delar med 1,4.
Den som har högst siffra får ett mandat.
Efter att ett parti fått ett mandat delar man partiets antal röster med först 3 (efter första mandatet det fått), sen 5 (efter andra mandatet det fått), sen 7, 9, 11, 13 ,15, 17 och så vidare, tills alla mandat är utdelade. Hur svårt kan det vara att förstå?

Den ger inte alltid ett proportionerligt utfall och i årets val hände just detta. Alliansen borde ha fått 174 mandat enligt valnattens resultat, blott 1 mandat från egen majoritet.

Det stämmer möjligen om vi hade använt en rak procentuträkning för att fördela mandat. Vårt proportionella valsystem bygger inte på procentsatser. Det har aldrig gjort det, och syftet med det har aldrig varit att det ska vara proportionellt i den aspekten. De procentsatser man förmedlar på till exempel val.se har syftet att visuellt visa hur röster fördelats, inte bestämma hur mandat ska fördelas.

Socialdemokraterna som fick 30,9 procent av rösterna fick 113/349=32,4 procent av mandaten. Medan till exempel Centern som fick 6,6 procent av rösterna fick 22/349=6,3 procent av mandaten.

Alltså. Det är inte fel i uträkningen i sig. Det är bara en irrelevant uträkning. Av två anledningar.

För det första är det en uträkning av hur stor procent av samtliga avlagda giltiga röster partierna fått. Man måste naturligtvis räkna bort alla röster som gått till partier som inte klarar sig över 4 %-spärren innan man gör uträkningen. Ja, eller låta stolar stå tomma i riksdagen.
(I just det här fallet skulle det bli 4,9 tomma mandat med Svantes sätt att räkna, eller då troligen 5 eftersom man måste runda av, och vi skulle ha en riksdag bestående av 344 mandat, som utan problem kan delas i två lika stora delar. Det här med ett jämnt antal mandat är tydligen ett problem senare i artikeln, men här, halvvägs in, är det fullt rimligt. Eller?)
Med en riktig uträkning skulle Socialdemokraterna fått 31,3 % och Centern 6,7 %. Vi kommer knappast närmare hur fördelningen av mandat blev, men vi kom annorlunda. Och det leder till:

För det andra, vi fördelar inte mandat utifrån procent av röster, vi fördelar mandat utifrån antal röster. Det är inte mindre proportionerligt, det är bara proportionerligt på ett annat sätt. Hörru, jag har inte läst matte sen gymnasiet, men till och med jag fattar. (Men så finns det såklart också en anledning till att vi har val i Sverige, och inte låter matematikprofessorer bestämma allt)

[I den här kommentaren blir jag riktigt dryg…]

Det är demokratiskt mycket otillfredsställande att ha en situation där hela svenska folket, inklusive så kallade expertkommentatorer i media, tror att vi har ett proportionellt valsystem till riksdagen, när så inte är fallet.

Men snälla nån. Jag är övertygad om att det är jättemånga fler än jag, däribland de allra flesta expertkommentatorerna, som förstår hur systemet fungerar.

Det huvudsakliga problemet är att antalet utjämningsmandat 39 bara är tillhöftat utan någon noggrann analys.

Mer skitsnack. Det är en konsekvens av att man har bestämt att vi ska ha 349 mandat i Riksdagen, och sedan delat ut fasta mandat till de olika länen proportionerligt efter antal röstberättigade.

Efter det kommer en harang där han försöker bevisa att det är ett dåligt system för att det en gång i tiden var ett dåligt system. Och ja, det var dåligt när vi hade 350 mandat. Och ja, det skulle kunna bli bättre, på många sätt. Men någonstans måste vi ändå dra gränsen för hur stort system vi ska ha. Det är klart att vi skulle, rent teoretiskt, kunna tillsätta en riksdag med, ja, säg 7 123 651 och några till, som är antalet röstberättigade (ungefär i alla fall). Men hur orimligt vore inte det? Framför allt skulle vi ju inte behöva ha ett val. Vi skulle ju alla vara ledamöter i en sådan riksdag. Och det skulle verkligen inte vara proportionellt, det skulle vara direkt.

Självklart är det så, att ju färre mandat vi har i riksdagen, desto mindre proportionerlig kommer den bli. Kanske skulle det vara bättre med 563 mandat, 2 695 mandat eller vilken godtycklig siffra som helst. Hur man än gör så kommer man någonstans behöva avrunda. Den avrundningen kan göras på många olika sätt. Vi har i Sverige valt ett sätt som är säkert, förutsägbart och funktionellt. Det finns andra system som har samma egenskaper. Felmarginalen är lika stor i de andra, skillnaden ligger bara i hur man räknar.

Uppdaterat:
Svante får uttala sig även på SVT och Affärsvärlden. Han fortsätter där att hävda felaktigheter utan att komma med lösningar.

Uppdaterat igen:
Nu skriver SvD en till artikel på samma tema, med kommentarer från läsare. Även där görs en på tok för ytlig analys av systemet, och det angrips från fel håll.

Littoringate-skandalen

Mmhmm… på temat Vatten alltså, gör jag en referens mellan Tottos avgång och den där vatten-skandalen som ägde rum i USA med start -72 och som fick nån politiker att avgå -74. Det finns tydligen en koppling, och det svenska ordet ”skandal” översätts som vi alla vet till engelskans ”gate”.

Skit samma. Aftonbladet har i alla fall i princip erkänt att den 30-åriga kvinnans berättelse inte var riktigt sann. Hur ska man annars tolka att det hade räckt med en dementi från Totto för att inte publicera storyn?

Littorin säger att han hoppades att stoppa publiceringen genom att inte prata med Aftonbladet och att inte ange alla orsaker till sin avgång på presskonferensen. Hur påverkade hans agerande Aftonbladets publicerings-beslut?

– Vi ville prata med honom om kvinnans uppgifter. Det var därför vi sökte upp honom innan han avgick och dagen efter att han avgick publicerade vi uppgifter om att det kunde finnas andra skäl till att han avgick än de han själv hade uppgett. Hade Sven Otto Littorin sagt att han absolut inte köpt sex av den här kvinnan så hade vi inte publicerat uppgifterna.

Hela artikeln här.

Och visst låter det troligt egentligen, på nåt sätt.

Alltså, det är klart att han gjort nånting som bör resultera i hans avgång, men jag känner mig inte alls säker på att det är just ett sexköp som är det verkliga skälet. Med tanke på hur illa hela grejen sköttes från Moderaternas sida känns det snarare som att det här var ett enkelt sätt att göra sig av med en icke önskvärd person. Man slänger inte ut folk i kylan på det här sättet annars. Som partiledare tar man på sig ansvaret. Inte så att RajRaj själv borde avgått, men efter, i direkt anslutning till, presskonferensen där avhoppet meddelades tar man vid och förklarar hur och varför partiet har agerat, och svarar på de frågor som naturligtvis uppkommer.

Frågan är väl bara om vi nånsin kommer få reda på vad den verkliga anledningen till Littorins avgång var.

Almedalen

Nej, jag är inte där i år. Tyvärr. Så jag följer spektaklet via nätet från Stockholm. Lite surt helt klart, men så kan det ju vara ibland.

Det jag framför allt hade velat gå på är det här evenemanget av PokerStars, det finns på Facebook också.

Det är klart att den här frågan måste tas upp på något sätt, och jag hade gärna varit där både för att lyssna och för att prata med de som deltar. Visst, jag är lite tveksam till titeln på seminariet egentligen. Jag håller nog inte riktigt med om att det är ett folknöje. Det finns många spelare, visst, men ett folknöje är nog att ta i.

Jag är heller inte helt glad åt att avdemonisera poker så mycket som man lätt gör i de här sammanhangen. Det finns risker med i spelet, det är inget man ska sticka under stolen med. Snarare tvärtom. Ta upp frågan och skapa en seriös debatt kring hur man som samhälle, spelarrangör och spelare hanterar de risker som finns med spelmissbruk och liknande problem. Det är det enda sättet vi verkligen kan skapa förståelse och acceptans för poker (och andra casinospel också för den delen) som nöjesform.

Jag önskar dem lycka till i alla fall. Hoppas det kommer nåt bra ur evenemanget. Och att Sossarna vågar dyka upp för en gång skull.

Svenska Spel

Haha! Ja, jag fortsätter klämma ur mig kommentarer om saker som egentligen gör mig mållös.

Svenska Spel är, borträknat Socialdemokraterna själva och nån mer halvpolitisk organisation, de enda som får erbjuda spel om pengar i Sverige. Ett sånt upplägg är såklart i grunden dåligt, då företag med monopolställning sällan har incitament att ta hand om sina kunder till exempel. Men man tänker sig ändå att ett företag som är helägt av svenska staten ska vara hyfsat välskött. Det borde ju vara så.

Nu visar det sig att en enig styrelse ledd att Margareta Winberg (ni vet hon spelgurun…) just kickat VD:n för Svenska Spel på grund av en ”misslyckad” omorganisation. Alltså, omorganisationen är genomförd, men den blev tydligen inte som de tänkt sig. Eller som Margareta själv uttrycker det i Dagens Industri:

Hon har lyckats i den mån att organisationsförändringen är på plats. Men hon har en ledningsfilosofi som man på Svenska Spel är väldigt ovan vid, nämligen att personalen ska vara med och ta ansvar.

Ja, tänk så illa. Att låta medarbetarna ta ansvar. Nej, så kan vi ju inte ha det. Snälla nån, då kanske de till och med skulle klara av att fixa ett SM i poker eller göra reklam som inte uppmuntrar till spelmissbruk.

Vad har du mot Ship to Gaza, Aaron?

Den frågan har jag fått ett par gånger den här dagen, på olika sätt, så då för jag väl blogga om det.

Det är jäkligt enkelt. De diskar sig rakt av i min bok i och med att de inte tar avstånd från Hamas, som i sin tur stödjer det här projektet. Då är det faktiskt inte alls svårt att ta avstånd från dem.

Men ok. Jag ska vara lite dryg också. Såklart.

Jag har väldigt svårt för hur Israel behandlar Palestinier. Jag har väldigt svårt att acceptera den införselblockad av varor som Israel och Egypten satt mot Gazaremsan. Jag tycker det är orimligt att säga ”Vi anser att det här är vårt land, och vi vill helst inte att ni alls är här” som Israel gör.

Jag tycker det är ännu orimligare att säga ”Vi anser att det här är vårt land, men vi nöjer oss inte med att vilja slänga ut er, vi vill utrota varenda en av er, oavsett om ni nånsin ens tänkt tanken att åka hit” som Hamas gör. Jag blir rädd för människor som inte tar avstånd från sånt.

There you have it. Jag tar avstånd från mördare, period. Och från organisationer som inte gör det.

Min syster, den politiska bloggaren

Min syster har ganska länge varit lite halvengagerad i kommunpolitiken i Vimmerby där hon bor. Det senaste året eller så har det engagemanget ökat, med styrelseposter och nu inför valet en plats på deras lista till fullmäktige.

Det är jättekul tycker jag. Jag är stolt över att hon ger sig in där, trots att hon ibland är osäker på hur saker fungerar, och trots att hon själv känner sig oerfaren ibland. Själv har jag stort förtroende för henne. Jag tror att hon kommer bli en riktigt bra politiker, med ett brinnande demokratiengagemang, lyhörd för åsikter och med ett brett kontaktnät i kommunen. Precis som jag vill ha mina politiker. Som människor, som vänner, som vanligt folk.

Nu har hon äntligen tagit tag i att börja blogga. Ingången är ”moderat politik på ett enkelt sätt”, något jag också är övertygad om att hon kommer klara galant. Den tycker jag man ska kolla in! Här finns hon: ylvasandstrom.wordpress.com.

Trevlig läsning!

Seminarium om spelberoende

På onsdag hålls ett seminarium på riksdagen om spellagstiftning i Sverige och Europa i allmänhet, och spelmissbruk i synnerhet.

Min förhoppning är att man kommer kunna visa att privata aktörer inte skulle ha svårare att arbeta med frågan om spelmissbruk än vad Svenska Spel har. Det skulle jag gilla.

Är du i Stockholm, gå dit! (Det är på riksdagen, så man måste anmäla sig i förväg för att komma in. Se bild nedan.)

Det börjar röra på sig, och det gillar jag! Snart kommer vi förhoppningsvis kunna ha några privata kasinon även i Sverige. Det skulle jag verkligen gilla!