Kategoriarkiv: Personligt

Konsert med Olle Ljungström

På väg hem från jobbet slumpades Olle Ljungströms låt ”Jag spelar vanlig” fram, och med den ett av de bästa konsertminnen jag har.
Det var vår eller tidig sommar. Jag skulle gissa på 2003, men det kan ha varit både ett år tidigare eller senare. En liten utomhusscen, strålande sol och tillräckligt med öl. Jag var egentligen inte där för musiken alls, även om jag alltid gillat Olle Ljungström. Jag var där för vänner och drycker. Jag tror att det spelar in i mina känslor för just den här konserten.
Olle kommer in på scenen och är sjukt sliten. Har har med sig en stol som han sitter på för att han inte orkar stå upp ordentligt, och han är tråkig. Inget prat och ingen inlevelse att tala om.
En kvart in i konserten eller så frågar han sin gitarrist vad nästa låt är och får svaret ”Jag spelar vanlig”. Då vaknar han liv, börjar skratta lite och säger med ett leende:
”Snacka om att jag ljuger i den låten, speciellt idag”
I slutet drar han också till med ”Jag spelar vanlig, som ni, som ni. Eller, hur gör ni egentligen?”
Efter den låten vaknar han till och gör en riktigt bra konsert. Trots att han bara reser sig från stolen en gång, väldigt kort.

Tankar om julen

Jag har en lite svår relation till julen i största allmänhet.
Det är trevligt tycker jag väl, men det är också ganska jobbigt.
I grund och botten har jag det ganska enkelt nu för tiden. Jag åker till min syster och umgås med henne och Kalle och leker med Nicco. Det uppskattar jag mycket. Sen kommer de andra jag förväntas träffa dit. De flesta i alla fall. Det går inte att sticka under stolen med att det är ett mycket smidigare upplägg på helgen än det varit tidigare, då jag har behövt åka runt halva landet för att träffa alla. Nu bor alla antingen i Vimmerby eller här i Stockholm.
Det blev dock ett undantag i år, som jag är ledsen för, och det är att jag inte lyckades träffa morfar. Väder, sjukdomar och krångliga förbindelser gjorde att vi helt enkelt inte lyckades lösa det.
Sen finns det såklart många andra jag gärna skulle träffa mer när man är ledig några dagar och hinner med mer än nån timme här och där eller ett telefonsamtal nån gång ibland. Och det är kanske det jag tycker är lite jobbigt. Jag skulle egentligen vilja utöka den grupp jag firar med. Varför gör man i te det egentligen? Eller, det är såklart för att de ska träffa sina familjer och sånt.
Äsch. Jag vet inte var jag vill med det här. Är nog bara lite helgmelankolisk. En ganska behaglig känsla just nu.

För att avsluta, till min familj, mina vänner och alla roliga och intressanta personer jag träffar AFK och på nätet: God Fortsättning.

Låt mig slippa #prataomdet

Jag hamnade i en ganska onödig och inte särskilt konstruktiv diskussion på Twitter i går på väg hem från en trevlig middag med far. Den handlade om den här grejen folk kör nu där de ”Pratar om det” i en hashtagg på Twitter.

Starten kom när jag ReTwetade den jag förstått är skaparen av fenomenet, Mymlan. Så här löd min tweet:

Det är nog det enda rimliga som sagts i den hashen, tyvärr. RT @mymlan: Man måste inte #prataomdet Man måste inte gilla#prataomdet heller.

Och det där står jag fast vid, hyfsat mycket. Jag är övertygad om att det sagts saker i den kontexten som har varit bra, vettiga, nödvändiga för den som sagt det, och det är såklart bra. Jag vänder mig inte det minsta mot att människor hittar utlopp för sina känslor, åsikter och tankar. Snarare tvärtom. Jag tycker att det är jättebra. Däremot har jag väldigt svårt för formen som det här har gjorts i, och jag tycker att hela utförandet är respektlöst och innehållande ett ganska osmakligt von-oben-perspektiv på vad som är rätt och fel.

Varför är Twitter fel forum?

Twitter är ett utmärkt verktyg för att sprida saker snabbt och brett, för att nå ut till många utan att behöva ha faktiskt kontakt med dem alla, och det är normalt ganska lätt att själv filtrera ut sådant man finner ointressant eller liknande. Det är det just på grund av formen. För att få rejäl spridning och genomklickning krävs att man fångar personers uppmärksamhet och nyfikenhet på 140 tecken. Man är alltså mycket begränsad begränsad av formen.

I det här fallet är man som användare dessutom begränsad på ännu ett sätt. Jag har ingen möjlighet att filtrera bort tweetsen i den här hash-taggen om jag skulle vilja. I många twitterapplikationer finns funktionen, själv använder jag Tweetdeck på min dator, och där la jag snabbt till ett globalt filter på #prataomdet för att inte behöva läsa. Men det funkar inte överallt. Många mobilappar saknar en sån funktion, och den finns heller inte på Twitter.com. Det har fått mig att överväga att inte använda Twitter i mobilen ett tag framöver, för jag kommer inte bort från det annars. Jag kan inte bli av med det. För jag vill verkligen inte läsa det, och jag återkommer lite längre ner till varför.

Hur hade jag själv löst det?

Det känns fel att bara klaga, så jag kommer här berätta hur jag hade gjort upplägget. Det finns säkert andra sätt också, så det är inget facit, bara ett annat sätt och ett sätt jag tycker är bättre.

Som det står ovan har man 140 tecken på sig att få ut det man vill säga, i det här fallet oftast ganska tunga saker som hänt i ens liv. Lägger man till själva hash-taggen är man nere på 121 tecken. Av vad jag ändå sett från flödet skulle så gott som alla berättelser, borträknat de rena håntweetsen, blivit bättre av en förklaring, en bakgrund, och ett bra sätt att ge reaktioner på vad som sagts.

Det finns massor av verktyg ute som skulle lösa det på ett minst lika bra och enkelt sätt. Mitt sätt hade varit att sätta upp en Tumblr, gett fri åtkomst att göra inlägg och kopplat in Disqus. Ett sånt upplägg hade gett flera förtjänster:

  • Alla som vill har möjlighet att dela med sig, och en möjlighet att reagera på de berättelser som laggs upp. Man har också en större möjlighet att berätta anonymt om man så  vill. Man kan, men behöver inte koppla varken sitt riktiga namn eller sitt Twitterkonto till sin berättelse.
  • Integration med Twitter och Facebook gör att man kan sprida att ett inlägg gjorts, utan att lägga ut själva innehållet. Då kan alla välja om de vill läsa eller inte.
  • Man hade kunnat lägga ut ett fundament för rörelsen. Förklarat varför man gör det, vem som gör det och framför allt just att man verkligen inte behöver göra det om man tycker att det är jobbigt.

Det hade helt enkelt inneburit större möjligheter för alla, att berätta, att reagera, att stödja och att inte behöva läsa. Vilket leder mig inte på sista stycket.

Vad är det som är så fel med att berätta?

Jag skrev i början att jag tycker hela företeelsen är respektlös och har ett von-oben-perspektiv. Jag förstår att alla inte kommer hålla med mig om det, och det är helt ok, för det grudar sig bara i vad jag känner inför det här fenomenet.

Det är respektlöst, för att någonstans dök en attityd upp att det här är något man ska göra om man har varit med om något hemskt. Jag är övertygad om att det inte alls var intentionen från början, men eftersom man inte har möjlighet att kontrollera vad som händer och vad som sägs på Twitter spelar det ingen roll. När man kommit till den punkten, då är det just det som rörelsen står för. Någonstans började många, inte alla men många, ta för givet att det här är det bästa sättet att hantera svåra saker, för alla, och så är inte fallet.

Det finns massor med människor som inte mår bättre av att berätta sina hemligheter för främlingar, som inte mår bättre av att minska ner sin svåra historia till 120 tecken, och som inte mår bättre av att läsa andras mycket reducerade berättelser. Och det finns många som känner sig tvingade att berätta trots att de inte vill, för att de upplever att det är vad som förväntas av dem. Den här typen av strömningar är starka, de påverkar människor, och de ställer krav på människor vare sig man vill det eller inte, och det får man inte glömma bort. Det är som med Spindelmannen ni vet, med stor makt kommer ett lika stort ansvar.

När man släpper lös en sån här sak, så har man ett ansvar även om man inte kan kontroller vad som händer. Och det är det det här kokar ner till. Eller för att skriva det med andra ord; om man tänker släppa lös en sån här sak, se till att ha kontroll på hur den utvecklar sig.

Och tänk till innan. Man tar en stor risk att man kommer göra mer skada än nytta, och det är helt säkert att man kommer göra skada, även om nyttan är större (hur man nu skulle kunna mäta sådant).

Men framför allt. Ge människor ett reellt val. Ett val att delta, ett val att se på och framför allt, ett val att avstå.

Jag har tänkt så länge…

…att jag ska ta tag i att skriva mer här.

Men det blir som aldrig av. Det kommer alltid något annat emellan. Jag har inte riktigt tid, eller snarare tar mig inte riktigt tid, att formulera mina tankar i ord värda att förmedlas. När det dessutom är så mycket enklare att twittra ut snabba tankar eller länka intressanta texter/bilder/videos från Tumblr blir det ännu svårare.

Så, nu ställer jag en fråga till de få som fortfarande är här ibland:

Vad ska jag göra för att hitta tid och inspiration igen?

Jag vet inte alls…

The end of an era…

I dag har jag städat ur min lägenhet i Linköping. Inte helt färdigt än, det blir till veckan. (Ja, jag är lite bitter över att behöva lägga semester på det. Inget att göra åt.)

Jag trodde inte att det skulle vara nån stor grej det här. Det är ett ställe jag bott på, varken mer eller mindre. Men när jag satt och sorterade saker var det väldigt svårt att inte tänka tillbaka på tiden jag spenderat där. Det är nästan en tredjedel av mitt liv jag bott i den där lägenheten, så det har såklart hänt väldigt mycket där. Både roliga och tråkiga saker.

Så som något slags avslut kommer här min sentimentala lista på de starkaste minnena jag har från min lilla lägenhet på en tvärgata, på rätt sida ån, i Linköping. I en hyfsat kronologisk ordning. Tror jag. Det kommer förmodligen bli på tok för utelämnande för min egen smak, men nu har jag ju börjat skriva. Så, here goes:

  • Min första inflyttningsfest
    Jag, Johan, Matts, Erik och Erik om jag inte minns fel. Det fanns ett bord, en säng utan bäddmadrass och några kuddar. Plastglas, en tom kyl och och en stekpanna. Typ. Så vi fyllde på med öl och vin, snackade, blev fulla och åt pytt i panna (det enda ätbara jag hade) mitt i natten. Det känns som en talande start för mitt liv där. Jag hade en mer ”seriös” inflyttningsfest senare, men den var mer bara en vanlig förfest. Tyvärr.
  • Min första natt
    När pojkarna gått hem, la jag mig i den hårda sängen utan bäddmadrass och tänkte: ”Äntligen. Här får jag bestämma själv.” Det var då en underbar känsla. Så stor att det var värt en obekväm säng framför en mjuk och skön en kvart cykeltur bort.
  • Nolle-P 2002
    Jag tror knappt min lägenhet var tom någon gång. Storasyster bodde där. Plutten ”visade vägen” åt henne. Eller, jo, den var ju tom från åtta på morgonen till 3-4 på natten, men det räknas inte. Två riktigt roliga veckor, och två mycket, mycket känslomässigt underliga, av jag vet inte hur många anledningar.
  • Mitt första deltagande på den i Linköping mytomspunna festen Svartan
    Namnet kan diskuteras. Den heter egentligen Svarta lördagen nu för tiden, tidigare Svarta onsdagen, och i teknologmun Svarta, för universitetsstudenter Svartan (vilket såklart är den enda rimliga forkortningen).
    Hur som helst. Jag var på min första, och då ska man jobba. Men jag hade hängt kvar på en efterfest med  massa affärsjurister till morgonen, och istället för nykter  min i overall (som nästan alla har i Linköping) dök jag såklart upp småfull i kostym. Det fanns ingen tid att byta om förrän på plats. För att palla dagen smet jag åt mig en flaska bubbel direkt vid 10 när det drog igång, och på det spåret fortsatte dagen.
    Jag vaknar upp med värk i kroppen framåt tidiga morgonen, med overallen kring fötterna och med en halvuppdrucken skumpaflaska i handen på ett ställe jag inte känner igen. Tills jag inser att skorna jag använt som huvudkudde är mina egna, och att dörren jag kollar på är min olåsta ytterdörr.
  • Vem ska gå till MAX?
    Den vanligaste diskussionen med Plutten på bakfyllan. Vem ska gå till MAX och handla bakismat? Det brukade bli jag, på premissen att jag aldrig hade pengar, så jag tog på mig att traska om hon betalade.
  • Grannen hänger hos mig när hon bråkat med sin mor
    En tjej en våning ner som fortfarande bodde hos sin mor, brukade komma och ringa på när de hade bråkat om nåt. Då satt hon i min soffa och pratade mer med sig själv än med mig, var sur och när jag somnade hoppade hon över till min säng och väckte mig. Sen pös hon på morgonen, och vågade knappt säga hej i trappuppgången. Till nästa gång de bråkade. Det var ibland.
  • SMS-missförstånd
    Jag hade min lillasyster på besök, och det var en lördag tror jag. Jag dejtade en tjej, som också råkade vara syster till en vän, så det var lite konstigt. Vi ville ses, men upplägget var uppenbarligen inte så bra, med syster  sovandes en halvmeter från min säng. Nåt jag skrev i ett SMS tolkade hon som att hon skulle komma dit, och det gjorde hon. Ropade utanför fönstret. Då hade jag redan somnat, och det bannade jag mig för när jag vaknade med sura mess i telefonen dagen efter. Efter det sågs vi inte mer. Inte på det sättet i alla fall.
  • Plutten förklarar vad hon gjorde dagen innan
    En av de värre dagarna spenderade där. Jag var verkligen inte glad då. Man kan hitta mer om det här tidigare i bloggen, men mitt råd är att bara låta det bero nu va?
  • Sena nätter med te och cigg spenderade med Mia
    Det var jäkligt juste. Vi satt och snackade skit till solen gick upp, drack te, rökte sönder oss och fantiserade ibland om hur folket i huset mitt emot levde sina liv. Sen fick jag snällt traska med henne över Drottningbron, för den vågade hon inte gå över själv. Jag då? Jo, jag var livrädd också. Den är obehaglig, den där Drottningbron.
  • Varma romdrinkar med en hög Mexikan
    En kille i huset mitt emot hade en sjukt snygg Mustang, så jag började prata med honom lite då och då. En dag kom jag hem och han hade fest. Han ropade in mig, och jag var såklart inte sen. Där fanns bland annat en riktigt stenad mexikan. Hans nationalitet är väl skit samma, men han påpekade det ofta. Mycket ofta. Så det satte sig tillslut. Han ville i alla fall bjuda mig på varma rom- och mjölkdrinkar, men hade druckit upp alla mjölk. Vi flyttade festen över gatan och tre våningar upp, för en halvtimme. Det kändes underligt.
  • Min andra och sista dejt med Johanna
    Oj, jag var förälskad, men som vanligt övertygad om att det inte var besvarat, så jag fattade inte förrän efteråt att det faktiskt var en dejt. Som jag var sur på mig själv efter det. Men det var en mycket trevlig kväll trots det.
  • Tour de France och fotbollsspel
    Vi spenderade en hel sommar i min lägenhet, med att starta upp ett företag, kolla på alla etapper av Tour de France och med alla utom mig spelandes FIFA 2003(?). De körde igenom hela säsongen en gång, och en gång till. Jag låg i sängen och var sur. Jag avskyr lagsportspel. Vi snittade på två pizzor var om dagen från lokala haket som sålde dem för 25 kronor, och Ylva satte upp en lapp på ytterdörren med texten: ”Din mamma jobbar inte här! Ta med din pizzakartong och diska ditt glas när du går!” när hon en dag tröttnade på högen med kartonger och att det enda som användes i köket var glasen. Lappen sitter kvar där än. Den kommer nog bli det sista jag tar ner innan jag går ut.
  • Johan kommer hem från Tanzania
    Tror det var tre månader han var borta, och jag hjälpte honom med nåt under tiden. Kollade post, vattnade blommor, nåt sånt. Han hade i alla fall med sig två flaskor vin och en liter Bombay Sapphire som tack. När han gick och övergav mig med den hemska gothtjejen mitt över gatan som bjudit in sig själv, var alla flaskorna slut. Jag såg det som ett mycket bra tackande, förutom att jag själv fick göra mig av med ”tjejen utan trosor” som hon fick som öknamn. Det var mycket obehagligt.
  • Vero och en kompis
    En underlig kväll. Vi drack vin, rökte som fan, tävlade om vem som skulle behöva cykla och köpa mer cigg, drack mer, och somnade tillslut i en hög. Jag vet fortfarande inte vad kompisen hette. Det ämnet kom som aldrig upp kanske? Det var en grym kväll i alla fall.
  • Poker i källaren
    The Joel and Aaron Super Duper Christmas Poker Challenge. En heldag med poker, öl och förmodligen på tok för höga insatser för oss alla egentligen, men riktigt kul. Jag tog just då hand om en döende hamster åt en kollega som var bortrest över julen. Stackaren hade bara tre fungerande ben, så den gick i cirklar. Vi satte den mitt på bordet och lät den gå runt potten, som en vakthund. Det var också då begreppet Hamsterdöden myntades, om att långsamt blinda ur sig ur en turnering. Eller att helt enkelt dö långsamt och utan värdighet.
  • Kårstyrelsen ”våldgästar” och våldskramar mig
    Jag hade knappt haft någon ny människa in i min lägenhet på år. Många tror att det berodde på att det var ostädat, men det var snarare ett svepskäl. Anledningen var att det hade samlats allt för många personliga saker, och jag såg det nästan som ett intrång av min integritet att folk kom in dit. Jag blir i alla fall övertalad att ha filmkväll med styrelsen där. Det slutar med att alla lägger sig i minn  säng och har kramkalas. Själv låg jag längs in och mådde lite dåligt.
  • Fred På Jorden
    Andra gången jag släpper in massa folk på kort tid. Den här gången gällde det bandet Fred På Jorden, som var i Linköping för att spela in låtar. Två av dem blev inhysta på min soffa. Det var en trevlig frukost, och jag blev väckt av att de satt och jammade och sjöng. ”Allt som blir jord, blir till hasch tillslut. Allt som blir hasch, blir till oss tillslut…
  • Middagar med Sara
    De har absolut varit färre hos mig än hos Sara, men likväl sjukt bra. Riktigt god mat och oftast nästan för mycket vin. Jag insåg när jag tänkte på det har att jag verkligen är sjukt bra på att laga mat. Och det är Sara också. En jävla combo i köket alltså.
  • Calle somnar i min soffa
    En vanlig kväll: Calle kommer hem till mig. Han har gjort nåt, så det är lite hlavsent, typ 10-11. Han kan inte bestämma om han vill ha kaffe eller te. Vi snackar ett tag. Kollar lite på TV. Calle somnar. Jag frågar om han ska sova i soffan. Han säger nej. Han taggar till på MacGuyver, Scrubs, Buffy eller vad det råkar vara på TV när han vaknar till. Han somnar om. Jag somnar. Varannan gång är han kvar när jag vaknar. Riktigt bra ändå.
  • Kotten på middag
    Kathleen återvänder till Sverige och vill ha middagssällskap. Jag hlavskojar och bjuder in henne. Hon nappar. Jag får panik. Jag kan ju inte ha folk över på middag. ”Shit!” Men det blev bra.

Ja, det finns såklart mycket mer, och det här var säkert inte så intressant för dig egentligen, men det var skönt att få det ur sig, och plita ner det som nån slags digital minneslapp eller nåt sånt.

Har jag glömt nåt?  Ni som lyckats göra något i min lägenhet, fyll gärna på.

Förortsfunderingar

Jag bor ju just nu ute i förorten. Närmare bestämt i Bollmora i Tyresö. Det är sådär. Alldeles för långt in till stan för att jag ska riktigt trivas, speciellt eftersom drygt halva resan in går med buss.

Hur som helst. Det finns några fenomen jag inte är helt van vid där ute. Lösa hundar till exempel. Av nån anledning är det väldigt inne med kamphundar av olika slag, vilket i sig känns underligt för mig, men ja. Det som är riktigt konstigt är att det inte är ovanligt att de har hundarna lösa. Det är verkligen helt sjukt, och om jag inte har helt fel lite olagligt också? Skit samma. Jag är sjukt obekväm med lösa hundar, och har därför kommit upp med en generell regel för hur man ska hantera sin hund bland folk: Håll den kopplad.
Om man prompt måste ha den lös,  så krävs det att den lyder på första kommandot. Alltid. Utan undantag. Om du någon gång behöver ge samma kommando två gånger, koppla djuret och traska ut i skogen och drilla den mer. Det hjälper verkligen inte att säga ”Det är ingen fara, den är jättesnäll!” när din hund just sprungit in i ett barn så det ramlat och är så rädd att den inte ens kan gråta.
Men som sagt. Ha hunden kopplad bland folk, och förstå att alla inte kommer älska din lilla boll med huggtänder.

Men det var verkligen inte det jag skulle skriva om. Jag är bara lite för trött för att tänka. Det finns nämligen en annan sak där ute, som verkligen håller mig uppe på nätterna. Det är ett litet torg utanför huset jag bor i, och nu på sommaren hänger områdets ungar där på kvällarna och nätterna. Inget som egentligen stör mig, ens när de spelar musik. Visst blir de lite högljudda ibland, men det är rätt lugnt. De senaste nätterna har de dock hittat på ett nytt sätt att leva om. En tre-fyra av dem har moppar, och med dem håller de på och leker till förbannelse. I natt gav de upp lite efter klockan 1, och avslutade med att göra ett par ”donuts” på vägen utanför, vilket låter väldigt mycket kan jag lova.
Frågan är bara, borde det inte vara olagligt på nåt sätt, att leva om så mycket? Typ störande av det allmänna lugnet eller nåt sånt? Kan jag ringa polisen i kväll helt enkelt? Det skulle jag fan njuta av.

Och ja, jag inser att jag börjar låta som en sur gammal gubbe. Jag trivs lite med det faktiskt. Hehe.

Almedalen

Nej, jag är inte där i år. Tyvärr. Så jag följer spektaklet via nätet från Stockholm. Lite surt helt klart, men så kan det ju vara ibland.

Det jag framför allt hade velat gå på är det här evenemanget av PokerStars, det finns på Facebook också.

Det är klart att den här frågan måste tas upp på något sätt, och jag hade gärna varit där både för att lyssna och för att prata med de som deltar. Visst, jag är lite tveksam till titeln på seminariet egentligen. Jag håller nog inte riktigt med om att det är ett folknöje. Det finns många spelare, visst, men ett folknöje är nog att ta i.

Jag är heller inte helt glad åt att avdemonisera poker så mycket som man lätt gör i de här sammanhangen. Det finns risker med i spelet, det är inget man ska sticka under stolen med. Snarare tvärtom. Ta upp frågan och skapa en seriös debatt kring hur man som samhälle, spelarrangör och spelare hanterar de risker som finns med spelmissbruk och liknande problem. Det är det enda sättet vi verkligen kan skapa förståelse och acceptans för poker (och andra casinospel också för den delen) som nöjesform.

Jag önskar dem lycka till i alla fall. Hoppas det kommer nåt bra ur evenemanget. Och att Sossarna vågar dyka upp för en gång skull.

Midsommar

Äntligen har sommaren kommit. Alldeles lagom till midsommar också.

Traditionsenligt spenderar jag min midsommar på sommarnöjets altan. Det är utan tvekan en av de bästa platser på jorden man kan vara. Tyvärr gör bilden inte verkligheten rättvisa, men det är i alla fall en hint om vad jag vilar ögonen på när jag sitter här och just korkat upp dagens första kalla.

Trevlig midsommar!

Kiva – pengarna börjar rulla in

Via företaget har jag blivit indragen i en lånekarusell. En bra sådan såklart.

Några av kollegorna (Kristoffer, Michael, Stefan och Magnus till exempel) har fått mig att börja ge ut ”microlån” via Kiva. Alltså, man lånar ut en liten summa, i det här fallet $25, till någon i ett utvecklingsland, för att de ska kunna starta upp en egen rörelse och i slutändan försörja sig själv. Jag är alltså ungefär som en riskkapitalist, fast utan chans att tjäna pengar på det för mig. När jag började var jag lite tveksam till konceptet om jag ska vara helt ärlig. Jag tycker att det är en riktigt bra tanke, att låna ut pengar till folk för att starta företag, men jag var osäker på om man faktiskt skulle få några pengar tillbaka.

Men i dag när jag kom till jobbet låg det ett fint litet mail i inboxen från Kiva, där det stod att en av mina två låntagare har börjat betala tillbaka. $6,25 har ramlat in på mitt Kivakonto. Det tycker jag är roligt, då det borde tyda på att det går bra för mör mina låntagare.

Nu är min plan att under nästa månad vara med och delfinansiera åtminstone två projekt till, och självklart att återinvestera de pengar jag jag får tillbaka. Du kan följa min karriär som lånegivare på min Kivaprofil. Jag tycker verkligen att du också ska öppna ett konto och prova på. Jag vet inte om jag skulle kalla det roligt, men det är absolut tillfredsställande att hjälpa människor på det här sättet.

Studsa nu iväg, och lämna gärna en kommentar här om hur det går för dig. Vill du får du såklart gå med i vår grupp på Kiva också. 😉