Att lära barn att bli ”normala”

När jag var sådär 4-5 år nånting, så lär jag ha gått runt och berättat för folk att ”Det äj kjig i Leibanån”. Ja, att det var krig i Libanon var det jag ville säga, men jag hade två språkliga handikapp på den tiden, jag kunde inte säga ”R” och jag pratade grov Vimmerbydialekt. Jag är förundrad över att någon alls förstod vad jag sa på den tiden. Eller så gjorde de faktiskt inte det, och det var därför jag fick gå till en talpedagog på dagarna och sitta nere i källaren med far på kvällarna, där han pekade på en bild av något och jag försökte säga ordet. Tjoll. Muj. Bjäda. Tänk att de orkade va? Det blev ju bra tillslut. Nu kan jag skorra hur mycket jag vill! Jag är nog ganska tacksam över att dialekten försvunnit också, även om den kanske skulle kunnat ge mig lite ”karaktär”.

Nåt år senare var jag med om några andra konstiga saker, då i skolans regi. De skulle lära mig att bli normal, på nåt sätt. Jag vet inte om de lyckades, och jag har ingen aning om metoderna de använde faktiskt gjorde någon skillnad. Det kan också vara så att min lilla barnhjärna lyckades förvränga minnena av det här, så att det jag nu ska berätta inte helt sär sant. Men såhär minns jag i alla fall en av de konstigaste händelsesekvenserna i mitt liv.

Jag gissar att det var i första klass, kanske möjligen i andra, men däromkring i alla fall. Vi hade börjat lära oss att skriva, och det var väl inget tal om saken att jag var vänsterhänt. Med den handen kunde jag nästan få till två likadana ”S” på rad, och jag höll mig faktiskt på linjen! Med höger, not so much va.

Den här dagen skulle vi lära oss att klippa med en sax. När jag skriver det nu låter ju bara det konstigt, men det är klart, nån gång ska man ju lära sig det med. Eftersom jag var vänsterhänt fick jag en sax som var anpassad för vänsterhänta. Du vet, en sån som är ”ergonomiskt riktig” eller nåt sånt. Ja, jag tog upp den med högerhanden och konstaterade att jag fick forma handen till nån slags spretig klo för att få in fingrarna i hålen. Min lärare kom och förklarade snällt att jag hade saxen i fel hand. Jamenjahaaaa!

Vi fick var sin gammal tidning, och skulle klippa raka remsor av pappret. Fanns inte en chans att jag klarade det. Det var liksom skitkonstigt. Ingen styrsel i handen hade jag alls. Det var jag och två till som inte alls kunde få till en enda rak remsa under hela lektionen, så dagen efter fick vi gå till nåt litet grupprum, bara vi tre, och fortsätta träna. Efter den sessionen var det bara jag kvar som inte redde ut det här, och min lärare och någon sköterska eller något sådant funderade nog på hur det kunde vara så här svårt för mig. Jag kunde ju skriva bra, var i alla fall inte sämst, och hade inga andra motoriska problem.

Lösningen de kom på var att jag fick gå till sköterskans rum och göra övningar. Övningar? Jajjemen! Hoppa på studsmatta. Balansera på nån slags platta. Kasta boll mot vägg.

Alltså, kom igen. Hoppa på studsmatta, för att jag inte kunde klippa rakt? Det är så konstigt. Men jag tänker att de nog ville undersöka om det var nåt annat jag inte klarade av.

Som jag minns det gick jag dit flera gånger, kanske 4-5 eller något sådant. Och det gick bra. Jag kunde allt och det var ju roligt att få gå från lektionen för att leka, vilket var hur jag uppfattade det. Jag tjatade om att få hoppa på studsmattan istället för att balansera på plattan. Det var ju mycket roligare!

Nån vecka senare eller så, så var det dags att klippa igen. Den här gången fick vi gå och hämta saxarna själva, så jag tog såklart en sån sax jag använde hemma. En för högerhänta. Satte mig ner och klippte fina raka remsor med min högerhand.

Såklart.

Resultatet då? Jo, jag blev visst ganska vanlig:

 

Ska vi göra ett försök?

Den här bloggen har verkligen lidit den senaste tiden, och jag tror att det finns flera anldeningar till det.

En är såklart att jag startat en ny blogg där jag skriver om sökmotoroptimering, aaronaxelsson.com, och den har fått lite mer fokus.

En annan är att det känns som jag saknar en mottagare här. Nästan alla mina blogginlägg skrivs med en eller flera mottagare. Jag skriver till någon, specifik. Det betyder inte att det alltid är samma person, men det så jag hanterar mitt skrivande. Jag vill berätta något för någon. Sen försöker jag göra det hyfsat allmängiltigt ändå, men för mig finns det någon som jag vill ska läsa det jag skriver. På senste tiden har de texter jag vill skriva till någon passat klart bättre in på min andra blogg.

Det tredje är att jag har vänt mig en del inåt. Försökt bena upp och reda ut mina egna tankar, och det är verkligen inget jag vill göra offentligt. Men det har gjort att det inte känts vettigt eller givande att skriva saker här. Vad ska jag säga liksom? ”I dag satt jag och funderade över livet, sen spelade jag Minecraft en timme.” Nä, det funkar inte. Det har känts som att om jag ska berätta nåt, så får det vara nåt viktigt, åtminstone för mig, och inte några sarkastiska inlägg om folk som gör bort sig på ett eller annat sätt.

Men mitt inlägg i förrgår om Prosperity Lane fick mig att åter börja processa tankar på sätt att de skulle kunna funka som blogginlägg. Nu vill jag inte hävda att det kommer bli nån jätteström av poster här, men kanske kan jag komma igång igen lite smått, för jag saknar att skriva här. Ska vi göra ett försök?

Prosperity Lane

Jag var i Las Vegas för någon månad sen, och under den resan passade vi på att också ta en tripp till Hoover Dam och Grand Canyon. Vegas gav mig såklart massor med intryck. Så även Grand Canyon, som jag tror är det mest överväldigande naturupplevelse jag har haft. Men jag kanske får ta och återkomma till det vid ett senare tillfälle, för nu tänkte jag berätta lite om en helt annan upplevelse, som just då inte verkade vara så mycket, men som trots det har satt sig fast i mig.

Under bilfärden mot Grand Canyon åkte vi igenom ett slags samhälle. Dolan Springs. Mitt ute i öknen ligger det mängder, ja det kändes som tusentals, med små fyrkantiga hus och trailers utspridda i vad som då verkade vara ganska slumpmässigt. Titta på videon här, för att kanske kunna få en känsla för hur det såg ut:
(Sorry, det verkar ha blivit något fel på ljudet, så det är helt tyst. Ska se om jag kan lösa det.)

I det lilla samhället stannade vi till för lunch. En mycket speciell upplevelse. The Wishing Well var helt annorlunda från allt annat jag nånsin sett. Men jag ska nog kanske inte börja där. Vi tar det från baren istället.

Vi är hungriga och har sett fram mot att få äta på en riktig amerikansk diner. Jag och Giacomo sitter hela bilresan dit och peppar upp oss för det här. Du vet, röda galonklädda bås, en vidögd servitris som inte bryr sig om att hon skvätter kaffe över bordet, flottiga burgare och blåbärspannkaka med lönnsirap, och vi har tänkt att det här samhället Dolan Springs ska erbjuda just det. Det blir inte alls som vi har tänkt oss.

När vi kommer fram visar det sig att det inte är så mycket av ett samhälle att tala om. Visst finns där en mataffär och en bar, men mer än så verkar det inte vara. Vi stannar vid baren och näsan smyger oss fram. Det verkar vara någon slags förening för krigsveteraner som driver den. Där inne är det dammigt och mörkt, och rummet består av en läng bardisk. Inget annat. Det enda ljuset där inne känns som det kommer från springorna i väggarna. Kvinnan bakom baren berättar dock snällt att de inte har någon mat där. Bara kaffe, öl och bourbon, men att det ligger ett par restauranger längre upp på vägen. Vi tar oss vidare, och väljer mellan ett blåmålat skjul med texten ”Great food” skrivet med slarviga bokstäver över ena väggen, och The Wishing Well. Det fick bli det senare.

Rädd var jag inte. Folk verkade trevliga. Men det kändes lite som att vara på safari, för där inne satt det inte en enda person som inte bodde här ute i öknen (men innan vi lämnade hann det komma några fler förbipasserande turister). Och det kändes så hopplöst. Här bor folk, en timmes bilfärd från närmaste stad, i ett samhälle helt utan framtidsutsikter. Jag kan såklart ha fel, men det kändes verkligen som att här bodde de som har gett upp på livet. Som att i Dolan Springs, där hamnar man när allt annat är kört. När man inte längre har ett val.

Till samhällets försvar ska sägas att den burgare jag fick i mig var riktigt god, men det kändes inte som att det riktigt vägde upp för misären, som för mig var påtaglig.

På toaletten gavs man för övrigt instruktioner för hur man tvättar händerna. Bra kunskap att ta mig sig.

Vi lämnade The Wishing Well och Dolan Springs för en nästan timmes färd rakt ut i öknen. Ungefär en kvart efter att vi sett det senaste lilla huset står det plötsligt en vägskylt, mitt ute i ingenstans. Det är grusväg som går ett tiotal meter in och sedan blir mer av en stig, och den ensamma skylten stoltserar med namnet ”Prosperity Lane”.

Jag har så här i efterhand tittat på lite kartor, och det ser ut som att just den här vägen är en del i vad som förmodligen en gång i tiden var tänkt att bli ett eget litet samhälle. Nu blev det inte så. Istället blev det en ensam skylt i ett av de sorgligaste områden jag någonsin besökt, med ett namn som åtminstone nu är väldigt missvisande.

Prosperity Lane. Gatan för de lyckade, för de framgångsrika, den där de med pengar bor, är istället en sönderblåst grusväg i en öken.

Jag tyckte att det var på gränsen till sorgligt då, men även fint på något sätt. Någon gång har det funnits folk som har trott på det här området. Som haft planer. Som haft en vision om att här, mellan ökenbergen, ska någon bygga upp ett välstånd.

Nu är det ju så, att alla drömmar inte blir uppfyllda. Men jag tror på något sätt att Dolan Springs hade varit ännu mindre och fattigare om inte drömmen om Prosperity Lane hade drömts.

Strukturförändringar!

Haha. Den rubriken gillar jag. Den känns väldigt seriös.

Det jag ska berätta nu är inte alls så seriöst.

Jag har efter mycket funderande bestämt mig för att göra lite förändringar i min ”webbnärvaro”, som folk gillar att kalla det.

Den här bloggen kommer snart få sig nån typ av ny design skulle jag tro. Det är det lilla. Det stora är att jag förmodligen kommer sluta skriva här helt, för att jag inte tar mig tid, och för att jag nu startat en ny blogg!

Wohoo!

Min nya blogg kommer bara handla om sökmotoroptimering. Inget annat. Nästan. Mest SEO blir det i alla fall.

Den hittar du på Sökmotoroptimering med Aaron Axelsson. Gå och kolla!

Förutom den, så är tanken att om det skrivs något här, så blir det lite ”tramsigare” saker. Ungefär som tidigare alltså. Kanske tar jag tag i Malta-bloggandet här. Kanske.

Ja, sen finns jag som alltid på Twitter: @StandardAaron, och på aaron.nu, där jag har min Tumblr-blogg. Den är också eftersatt.

Häng med mig på nya äventyr!

Tack för Helens adress, Svenska Dagbladet

Det trillade ner ett borderline-spam-mail i min inkorg just. Borderline för att jag en gång har godkänt Svenska Dagbladet att skicka mail till mig, men också senare avregistrerat min adress.

Just det spelar inte så stor roll. Så här såg mailet ut i alla fall:

Jag klickade på länken, mest för att se vad jag skulle få betala för att få Svenskan skickad hit ner till Malta. Det var då jag blev lite förvånad. Formuläret för att beställa tidningen var nämligen redan ifyllt. Men inte med min adress, som man skulle kunna tänka sig att de sparat och så. Nej, utan till en Helen C. Allt finns med där. Adress, telefonnummer, e-postadress. Och de stämmer. Det bor en Helen C på den adressen.

Det här skulle jag säga är riktigt dåligt av Svenska Dagbladet. Jag kan inte riktigt avgöra om stackars Helen är förifylld för alla som får det här mailet, eller bara för mig, men jag gissar på att Svenskan i dag har lämnat ut hennes kontaktuppgifter till ett par hundra tusen föredetta prenumeranter eller nåt sånt.

Skärpning! Sån här får inte hända. Släng ut ert spamsystem och köp ett nytt. Direkt!

 

Uppdatering!

Jag drog iväg ett mail till den adress som Svenska Dagbladet visar på sin sida om PUL, personuppgifter och Cookies; personuppgiftsombud@svd.se

Då fick jag det här svaret

Det gjorde det verkligen inte bättre.

Så jag vidarebefodrade mailet till deras chefredaktör och ansvariga utgivare, men hon var på semester till augusti, så det fick gå till den tillförordnade chefen, och därifrån har jag inte fått svar än. Vi får se hur det går.

(Visst var jag lite härligt dryg i mitt första mail va?)

Aaron är på Malta

Det här blir mitt andra inlägg i min nya kategori; Malta. Det är väl dags nu när jag kommit fram och börjat bo in mig på ön.

I den tänkte jag berätta lite hur mitt liv på Malta ser ut, vad jag sysslar med, och kanske ett och annat tips till dig som är på väg hit för att semestra. Vi får se vad det blir av det.

Jag tror vi börjar med lite bilder.

Cisk. Den lokala lagern. Väl värd att prova.

Kinnie. Den andra typiskt maltesiska drycken. Apelsinläsk med en lite bitter ton. Riktigt god, tycker jag.

Det byggs mycket på Malta, men husen ”förfaller” också snabbt. Just den här gamla pärlan ligger på en bakgata till The Strand, och visar ganska bra hur det ser ut bakom ”The Seafront” med dess 10-våningshus.

Och så här ser en typisk gata ut när man kommer in i bostadsområdena.

Är man ute efter fest så har man kommit rätt. I Paceville är krogarna öppna varje natt. Spriten är billig och folk är väldigt trevliga.

Från Level 22, en bar/lounge längst upp i Maltas högsta hus, har man en spektakulär utsikt att akompanjera en flaska champagne eller nåt liknande.

The Strand. En del av den långa strandpromenaden, som mycket väl kan vara en av de finaste delarna av Malta.

Här har vi Blue Lagoon. Ett badparadis på ön Camino vid Maltas norra spets. Kristallklart vatten och massor med folk, men värt ett besök.

För det här är en vanligare syn om man åker båt runt Malta.

Och här har ni utsikten från min balkong. Mest för att ”rub it in” lite. 😉

Ett steg närmare

I dag kan man på till exempel DI läsa att Alliansen äntligen verkar vara hyfsat överens om hur den svenska spelmarknaden ska hanteras i framtiden.

Nu ska man nog inte springa iväg för snabbt här. Det kommer inte hända nånting den närmaste tiden. Men det finns i alla fall en samsyn kring delar av marknaden, och det är bättre än inget som det ser ut nu.

Det som är lite spännande i just det här fallet, är att det är uppenbart att de två sidorna som finns i Alliansen så tydligt har kommit från två håll, och har helt olika syfte med att förändra regleringen.

Kristdemokraterna, de som tydligast förespråkar att behålla dagens statliga monopol på spel, vill nu reglera spel på Internet, med motiveringen att staten behöver få kontroll över spelandet där. Deras syfte är att i framtiden kunna sätta upp hårdar regleringar i alla aspekter av spelbranschen.

Moderaterna däremot, som är de som drivit på frågan mest, gör det snarare för att kunna avreglera redan reglerade områden av spelbranschen. Tanken är att om man börjar med att tillåta icke statliga bolag att bedriva spelverksamhet i Sverige, om än bara på Internet, så har man också öppnat en dörr för att släppa in dessa på ”livespel”, som kasinon, spelautomater och klassis bookmaking.

Själv hoppas jag att det går Moderaternas väg. Men dit är det ännu längre. Klart mycket längre.

Ibland är livet omvälvande

Just nu sitter jag på en flygbuss mot Skavsta. Där ska jag vidare till Malta, för ett förbesök på ön som om en månad blir mitt hem.
Det är ganska omtumlande. Minst sagt.

20120412-123939.jpg

Först och främst känns det spännande, roligt och inspirerande. Ett nytt land. Ett nytt jobb. Och helt klart ett utmanande jobb. Sol, värme och hav.
Ett riktigt bra upplägg helt enkelt.

Men på nåt sätt känns det vemodigt också.
Jag flyttar från Sverige med alla de människor och platser jag älskar.
Min familj, som är väldigt viktig för mig, kommer längre bort. Det kommer bli svårare att träffa min lille systerson, som för mig är helt fantastisk.
Jag kommer att sakna Sommarnöjet. En av de finaste platserna på jorden, och min trygghet och andrum.
Jag kommer att sakna det liv jag byggt upp i Stockholm, och alla de människor jag lärt känna under mina två år här.
Jag har fortfarande lite av en hatkärlek till staden, och vissa saker är jag glad att slippa.
Men samtidigt. Kommer det gå att ersätta fotboll med strtxi på O’Learys Gamla Stan? Surkål och confiterat fläsk på Bistro Berns? Ölkvällar på Prima Cucina? Middagar i Kallhäll? Bortaresor med EF Sthlm? Skitsnack på Monks Wine Room?

Ja. Det är klart att det kommer gå. Kanske inte rakt av, men med annat lika bra. Jag kommer sakna mycket, det är helt klart. Men jag kommer säkert få massa nya saker att älska.

Jag tror att det som känns mest konstigt är att jag inte har en aning om vad det är jag får istället. Jag har aldrig varit på Malta. Jag vet inte hur det ser ut, hur stämningen är, vad som händer där.
Mina enda referenspunkter är Melodifestivalen, en Wikipediaartikel och några utlåtanden från vänner och bekanta.

Shit. Vad har jag gett mig in på?

Jag är en nöjd kund

I onsdags satt jag och slösurfade lite, och fick för mig att handla lite kläder. Kollade runt och hittade webshoppen c/o Carl som säljer herrkläder.

Trött som jag var klickade jag i fel storlek på en av varorna, vilket jag upptäckte när bekräftelsemailet ramlade in i inboxen.

Jag suckade direkt och förbannade mig för att jag handlat på nätet. Jag tänkte att jag nu skulle få struls med returer och sånt. Men jag drog iväg ett mail där vid halv ett-tiden, förklarade vad som hänt och undrade om det gick att lösa.

Vid 8-tiden morgonen efter kom ett glatt svar om att det skulle de fixa, och att min order gick till packning direkt.

Övertygad om att det ändå skulle stryka, pessimist som jag ofta är, tänkte jag att, jaja, vi får väl se.
Igår fick jag ett mess om att mitt paket fanns att hämta ut på Posten, och i dag när jag hämtat ut det kan jag konstatera att de absolut fixade till mitt misstag.

20120303-131204.jpg

Nu sitter jag här med oredig det jag ville ha, i rätt storlek och utan strul. Mycket bra gjort, och jag kan absolut rekommendera er att handla där. Jag kommer helt klart shoppa hos dem igen.