Kategoriarkiv: Mat och dryck

Nyårslöften

Nyårslöften. Ja, de är väl tänkta att man ska ingå dem med sig själv för att man ska bli en bättre människa under det kommande året. Som jag förstått det så brukar de flesta såna spricka redan i januari.

Själv har jag provat konceptet ett par gånger. För två år sedan lovade jag till exempel att jag skulle läsa en bok i veckan. Det sket sig fort. I januari tror jag till och med. Det blev omkring 20 böcker under året i alla fall, nästan en varannan vecka kan man säga, om man vill vara snäll. Jag är ganska nöjd med det. Speciellt eftersom två av böckerna var över tusen sidor långa. Samtidigt kändes det som att jag under 2012 gärna kunde slippa ett debacle till, så då blev det då inget löfte. Bra så.

I år har jag tänkt göra ett försök igen. Precis som för två år sedan handlar det om att göra något jag tycker om.

Därför. Under 2013 ska jag åtminstone en gång i månaden:

  1. Äta något jag aldrig ätit förut
  2. Dricka något jag aldrig druckit förut

För att det här ska bli nåt vettigt av finns det såklart lite begränsningar och specificeringar.

Vad gäller ätandet så kan det innefatta en specifik rätt jag inte ätit tidigare, men inte en variant på en rätt jag stoppat i mig förut. En räkmacka kommer alltså inte räknas, inte ens den på Casino Cosmopol i Göteborg, för en sån har jag ätit tidigare. Däremot skulle fårögon helt klart räknas. 🙂

Drycker då. Jag kör på lite samma sak men här är det svårare att avgränsa på ett bra sätt. Jag menar, det är klart att olika årgångar på ett riktigt fint vin skulle kunna räknas, men den nya årgången av The Black Tower? Nej, fasen heller.

Jag skulle inte ha något alls emot att få lite hjälp här. Både med idéer på vad man borde prova, och sällskap när jag testar det. Så har du något på lut som du tror jag skulle uppskatta, tveka inte att lämna en kommentar eller föreslå en middag eller ett dryckesmöte (Här). Målet är såklart att jag ska njuta av mer god mat och dryck, så även om du föreslår något jag redan provat är jag sällan motståndare att prova saker igen i gott sällskap, så oroa dig inte för det.

Prosperity Lane

Jag var i Las Vegas för någon månad sen, och under den resan passade vi på att också ta en tripp till Hoover Dam och Grand Canyon. Vegas gav mig såklart massor med intryck. Så även Grand Canyon, som jag tror är det mest överväldigande naturupplevelse jag har haft. Men jag kanske får ta och återkomma till det vid ett senare tillfälle, för nu tänkte jag berätta lite om en helt annan upplevelse, som just då inte verkade vara så mycket, men som trots det har satt sig fast i mig.

Under bilfärden mot Grand Canyon åkte vi igenom ett slags samhälle. Dolan Springs. Mitt ute i öknen ligger det mängder, ja det kändes som tusentals, med små fyrkantiga hus och trailers utspridda i vad som då verkade vara ganska slumpmässigt. Titta på videon här, för att kanske kunna få en känsla för hur det såg ut:
(Sorry, det verkar ha blivit något fel på ljudet, så det är helt tyst. Ska se om jag kan lösa det.)

I det lilla samhället stannade vi till för lunch. En mycket speciell upplevelse. The Wishing Well var helt annorlunda från allt annat jag nånsin sett. Men jag ska nog kanske inte börja där. Vi tar det från baren istället.

Vi är hungriga och har sett fram mot att få äta på en riktig amerikansk diner. Jag och Giacomo sitter hela bilresan dit och peppar upp oss för det här. Du vet, röda galonklädda bås, en vidögd servitris som inte bryr sig om att hon skvätter kaffe över bordet, flottiga burgare och blåbärspannkaka med lönnsirap, och vi har tänkt att det här samhället Dolan Springs ska erbjuda just det. Det blir inte alls som vi har tänkt oss.

När vi kommer fram visar det sig att det inte är så mycket av ett samhälle att tala om. Visst finns där en mataffär och en bar, men mer än så verkar det inte vara. Vi stannar vid baren och näsan smyger oss fram. Det verkar vara någon slags förening för krigsveteraner som driver den. Där inne är det dammigt och mörkt, och rummet består av en läng bardisk. Inget annat. Det enda ljuset där inne känns som det kommer från springorna i väggarna. Kvinnan bakom baren berättar dock snällt att de inte har någon mat där. Bara kaffe, öl och bourbon, men att det ligger ett par restauranger längre upp på vägen. Vi tar oss vidare, och väljer mellan ett blåmålat skjul med texten ”Great food” skrivet med slarviga bokstäver över ena väggen, och The Wishing Well. Det fick bli det senare.

Rädd var jag inte. Folk verkade trevliga. Men det kändes lite som att vara på safari, för där inne satt det inte en enda person som inte bodde här ute i öknen (men innan vi lämnade hann det komma några fler förbipasserande turister). Och det kändes så hopplöst. Här bor folk, en timmes bilfärd från närmaste stad, i ett samhälle helt utan framtidsutsikter. Jag kan såklart ha fel, men det kändes verkligen som att här bodde de som har gett upp på livet. Som att i Dolan Springs, där hamnar man när allt annat är kört. När man inte längre har ett val.

Till samhällets försvar ska sägas att den burgare jag fick i mig var riktigt god, men det kändes inte som att det riktigt vägde upp för misären, som för mig var påtaglig.

På toaletten gavs man för övrigt instruktioner för hur man tvättar händerna. Bra kunskap att ta mig sig.

Vi lämnade The Wishing Well och Dolan Springs för en nästan timmes färd rakt ut i öknen. Ungefär en kvart efter att vi sett det senaste lilla huset står det plötsligt en vägskylt, mitt ute i ingenstans. Det är grusväg som går ett tiotal meter in och sedan blir mer av en stig, och den ensamma skylten stoltserar med namnet ”Prosperity Lane”.

Jag har så här i efterhand tittat på lite kartor, och det ser ut som att just den här vägen är en del i vad som förmodligen en gång i tiden var tänkt att bli ett eget litet samhälle. Nu blev det inte så. Istället blev det en ensam skylt i ett av de sorgligaste områden jag någonsin besökt, med ett namn som åtminstone nu är väldigt missvisande.

Prosperity Lane. Gatan för de lyckade, för de framgångsrika, den där de med pengar bor, är istället en sönderblåst grusväg i en öken.

Jag tyckte att det var på gränsen till sorgligt då, men även fint på något sätt. Någon gång har det funnits folk som har trott på det här området. Som haft planer. Som haft en vision om att här, mellan ökenbergen, ska någon bygga upp ett välstånd.

Nu är det ju så, att alla drömmar inte blir uppfyllda. Men jag tror på något sätt att Dolan Springs hade varit ännu mindre och fattigare om inte drömmen om Prosperity Lane hade drömts.

Steffes underbara korvgryta

Igår la Magnus upp ett obehagligt vidrigt recept, Kenneths smarriga Labanlåda.

Jag vill inte att någon ska behöva utsättas för att stoppa det i sig, så jag tänker här tipsa om en lite mer avancerad anrättning, men som ändå får klassas som lättlagad.

Steffes underbara korvgryta

  • 2 l vatten
  • 300 g snabbmakaroner
  • En halv falukorvsring
  • 1 gul lök
Börja med att koka upp vattnet. Skär korven i rejäla bitar och skiva löken. Rör försiktigt ner makaroner, korv och lök i vattnet. Låt koka i en knapp kvart. Häll av vattnet. Avnjut.

Kontraster

Jag gick direkt från några hetsiga dagar i Almedalen fyllda av tusentals männsikor som alla på ett eller annat sätt vill pracka på alla andra någonting. Prylar, giv-aways, broschyrer och åsikter, till den totala stillheten här. Tyvärr gör fotot inte verkligheten rättvisa.

DSC00628

Så nu sitter jag efter en dag av färgskrapande och lyssnar på åskan som mullrar några mil norrut och väntar på att potatisen ska bli klar. Sen blir det sill på altanen. Jag tror jag såg en skvätt Östgöta Sädes som blev kvar efter midsommar. Kanske tar jag mig till och med en liten jäkel.

Long time…

Ja, nu var det allt bra länge sen jag skrev nåt här. Ett fenomen jag inte verkar vara ensam om. Det är väl bara bröderna Schulman och modebloggerskorna som fortsätter i samma tempo som vanligt.

Annars har jag varit så där härligt oorginell som alla andra unga män. Ut till sommarnöjet med lite folk. Öl, vin, snaps, sill, grillat, logdans och så vidare.

DSC00561

Den här utsikten har jag haft mest hela tiden.

Så kommer det lite mer bilder här nedanför.

DSC00540

DSC00551

DSC00548

DSC00556

Ylva leker Misfits:

DSC00562

Mat. Man kan skymta den senare under kvällen legendariska Mittuflaskan.

DSC00563

Här komer den, under flera tillfällen av kvällen.

DSC00560

DSC00564

DSC00566

DSC00567

Dagen efter är aningen lugnare…

DSC00574

DSC00584

Jag återkommer med mer text när den kommer till mig. Nu tror jag det blir till att spela en liten stund. Kanske äta middag också?