Låt mig slippa #prataomdet

Jag hamnade i en ganska onödig och inte särskilt konstruktiv diskussion på Twitter i går på väg hem från en trevlig middag med far. Den handlade om den här grejen folk kör nu där de ”Pratar om det” i en hashtagg på Twitter.

Starten kom när jag ReTwetade den jag förstått är skaparen av fenomenet, Mymlan. Så här löd min tweet:

Det är nog det enda rimliga som sagts i den hashen, tyvärr. RT @mymlan: Man måste inte #prataomdet Man måste inte gilla#prataomdet heller.

Och det där står jag fast vid, hyfsat mycket. Jag är övertygad om att det sagts saker i den kontexten som har varit bra, vettiga, nödvändiga för den som sagt det, och det är såklart bra. Jag vänder mig inte det minsta mot att människor hittar utlopp för sina känslor, åsikter och tankar. Snarare tvärtom. Jag tycker att det är jättebra. Däremot har jag väldigt svårt för formen som det här har gjorts i, och jag tycker att hela utförandet är respektlöst och innehållande ett ganska osmakligt von-oben-perspektiv på vad som är rätt och fel.

Varför är Twitter fel forum?

Twitter är ett utmärkt verktyg för att sprida saker snabbt och brett, för att nå ut till många utan att behöva ha faktiskt kontakt med dem alla, och det är normalt ganska lätt att själv filtrera ut sådant man finner ointressant eller liknande. Det är det just på grund av formen. För att få rejäl spridning och genomklickning krävs att man fångar personers uppmärksamhet och nyfikenhet på 140 tecken. Man är alltså mycket begränsad begränsad av formen.

I det här fallet är man som användare dessutom begränsad på ännu ett sätt. Jag har ingen möjlighet att filtrera bort tweetsen i den här hash-taggen om jag skulle vilja. I många twitterapplikationer finns funktionen, själv använder jag Tweetdeck på min dator, och där la jag snabbt till ett globalt filter på #prataomdet för att inte behöva läsa. Men det funkar inte överallt. Många mobilappar saknar en sån funktion, och den finns heller inte på Twitter.com. Det har fått mig att överväga att inte använda Twitter i mobilen ett tag framöver, för jag kommer inte bort från det annars. Jag kan inte bli av med det. För jag vill verkligen inte läsa det, och jag återkommer lite längre ner till varför.

Hur hade jag själv löst det?

Det känns fel att bara klaga, så jag kommer här berätta hur jag hade gjort upplägget. Det finns säkert andra sätt också, så det är inget facit, bara ett annat sätt och ett sätt jag tycker är bättre.

Som det står ovan har man 140 tecken på sig att få ut det man vill säga, i det här fallet oftast ganska tunga saker som hänt i ens liv. Lägger man till själva hash-taggen är man nere på 121 tecken. Av vad jag ändå sett från flödet skulle så gott som alla berättelser, borträknat de rena håntweetsen, blivit bättre av en förklaring, en bakgrund, och ett bra sätt att ge reaktioner på vad som sagts.

Det finns massor av verktyg ute som skulle lösa det på ett minst lika bra och enkelt sätt. Mitt sätt hade varit att sätta upp en Tumblr, gett fri åtkomst att göra inlägg och kopplat in Disqus. Ett sånt upplägg hade gett flera förtjänster:

  • Alla som vill har möjlighet att dela med sig, och en möjlighet att reagera på de berättelser som laggs upp. Man har också en större möjlighet att berätta anonymt om man så  vill. Man kan, men behöver inte koppla varken sitt riktiga namn eller sitt Twitterkonto till sin berättelse.
  • Integration med Twitter och Facebook gör att man kan sprida att ett inlägg gjorts, utan att lägga ut själva innehållet. Då kan alla välja om de vill läsa eller inte.
  • Man hade kunnat lägga ut ett fundament för rörelsen. Förklarat varför man gör det, vem som gör det och framför allt just att man verkligen inte behöver göra det om man tycker att det är jobbigt.

Det hade helt enkelt inneburit större möjligheter för alla, att berätta, att reagera, att stödja och att inte behöva läsa. Vilket leder mig inte på sista stycket.

Vad är det som är så fel med att berätta?

Jag skrev i början att jag tycker hela företeelsen är respektlös och har ett von-oben-perspektiv. Jag förstår att alla inte kommer hålla med mig om det, och det är helt ok, för det grudar sig bara i vad jag känner inför det här fenomenet.

Det är respektlöst, för att någonstans dök en attityd upp att det här är något man ska göra om man har varit med om något hemskt. Jag är övertygad om att det inte alls var intentionen från början, men eftersom man inte har möjlighet att kontrollera vad som händer och vad som sägs på Twitter spelar det ingen roll. När man kommit till den punkten, då är det just det som rörelsen står för. Någonstans började många, inte alla men många, ta för givet att det här är det bästa sättet att hantera svåra saker, för alla, och så är inte fallet.

Det finns massor med människor som inte mår bättre av att berätta sina hemligheter för främlingar, som inte mår bättre av att minska ner sin svåra historia till 120 tecken, och som inte mår bättre av att läsa andras mycket reducerade berättelser. Och det finns många som känner sig tvingade att berätta trots att de inte vill, för att de upplever att det är vad som förväntas av dem. Den här typen av strömningar är starka, de påverkar människor, och de ställer krav på människor vare sig man vill det eller inte, och det får man inte glömma bort. Det är som med Spindelmannen ni vet, med stor makt kommer ett lika stort ansvar.

När man släpper lös en sån här sak, så har man ett ansvar även om man inte kan kontroller vad som händer. Och det är det det här kokar ner till. Eller för att skriva det med andra ord; om man tänker släppa lös en sån här sak, se till att ha kontroll på hur den utvecklar sig.

Och tänk till innan. Man tar en stor risk att man kommer göra mer skada än nytta, och det är helt säkert att man kommer göra skada, även om nyttan är större (hur man nu skulle kunna mäta sådant).

Men framför allt. Ge människor ett reellt val. Ett val att delta, ett val att se på och framför allt, ett val att avstå.

2 reaktion på “Låt mig slippa #prataomdet”

  1. Jag håller med dig till mycket stor del, jag har nästan slutat att öppna min twitter-app helt och hållet sedan det här introducerades. Fast det jag inte håller med om är att det skulle vara svårt att inte delta själv. Jag känner ingen som helst press att skriva om mig själv bara för att andra gör det. Det känns ganska förminskande att tro att alla ens medmänniskor skulle vara svagare än en själv i det avseendet. Är det inte lite som att säga att alla känner sig pressade att starta en blogg och skriva om vad man varit med om bara för att så många andra gör det?

    Att det däremot är svårt att inte delta i läsandet av dessa tweets, det stämmer.

  2. Jo, förstår vad du menar, och det är synd om jag var otydlig. Jag menar såklart inte att alla känner sig tvingade att delta, men jag menar att det är riktigt illa om det är någon som gör det, och jag är säker på att det finns flera stycken som sitter i just den situationen.
    Det är säkert jättebra för de flesta, men jag jag är helt enkelt inte säker på att den ”vinsten” är större än ”förlusten” att någon mår sämre av det här.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.