Kategoriarkiv: Kultur

Öl!

Haha!

Ja, öl blev det allt i går. I dag mår jag därefter.

Bild 16

Den här dieten jag gick på har gjort mitt spritsinne lite lurigt.

Jag kan dricka på ungefär samma sätt som förut. Ja, jag behöver lite mindre, men i det stora hela är det same-same.

Dagen efter däremot. Satan vad bakis jag blir.

Det finns en teori om att det har med avsaknaden av kolhydrater att göra. De binder ju vatten, och vatten är tydligen bra mot bakfylla.

Hur som helst. Det var en bra kväll i går. Jag skrattade mycket. Det är bra.

Jag har i dag en idé, men den behöver nog gro lite mer. Den handlar om nån typ av personlighetsförbättring i alla fall. Men jag gissar att jag kommer kasta den också.

Nu ska jag lyssna på den här låten och hoppas att jag inte blir kär.

Hos syster

Det blev en tripp ner till Vimmerby för mig. Skönt.

Så nu väntar det lite grillning på altanen, rosévin och en sväng ner till torget för att hänga i det stora öltältet Åbro tydligen ställt upp där. Där ska också de lokala superstjärnorna Lifvens spela. Det tror jag blir juste det.

Bild 11

För er andra som inte har lika relevanta saker att göra som jag har, vill jag tipsa om min nya last på internet. Tidskriften Fokus är riktigt bra. Läs och njut!
Fattar inte att jag kan ha missat den så länge. Men nu har jag i alla fall dragit iväg en prenumerationstalong.

Och slutligen, Robert, hur gör vi med duellen? Och vad innebär en sån egentligen? Är det som ett debattartikelskrig, eller tänker du dig var sitt inlägg på samma ämne? Hur lägger vi upp det här?

SOF…

Japps, den är igång igen, den där festen som får en att inse att man varit här för länge.
Visst är det lite kul, men det märks att man känner färre folk nu än första gången man var där.
Men först till Norrköping för middag, vin och GTs. Nice.
Efter det hade jag nog, om jag kommit från den där regniga ön, skrikit: 
Let’s go fucking mental!

Kort om Ondskan och andra filmer

Den skulle kunna vara riktigt bra. Men den lämnar mig alltid med en bitter eftersmak. Det känns jävligt konstigt att framställa sig själv på det viset, för det ska ju tydligen vara ett självporträtt. Det är folk som framställer sig så som gör mig rädd för människor. Tänk dig att möta en sån på en bakgata. Då är det nog bara att springa för livet.

Hade det däremot inte alls varit självbiografiskt hade man ju hejat på den är Ponti hela vägen. Nu känns det bara narcissistiskt.

Bara att vänta in Apocalyspe Now Redux istället. Faktiskt en film som gör sin förlaga rättvisa. Kanske för att de bara tagit storyn i stort och placerat berättelsen i en annan tid och på en annan plats. Det ska bli gott.

Tills dess verkar det vara Pirates of the Carribbean som gäller. Kanske ska man kombinera det med lite WoW?

Varför ”Walk the Line” inte håller måttet

Sitter och kollar på Walk the Line, filmen om Johnny Cash ni vet. Den är riktigt bra som film betraktat. Både ur ett rent underhållnignssyfte men också som nån slags biografifilm. Det finns dock ett stort problem. Något som gör att jag hela tiden sitter och känner att något är väldigt fel, och som gör att det inte känns trovärdigt över huvud taget.

Frägan är, är det bara jag som ser att Joaquin Phoenix är harmynt? Jag lovar, han är det, eller i alla fall var, och har nu kvar det där störande ärret under näsan. Det är helt ok i och för sig. Grejen är att Johnny inte var harmynt.

Varför har de gjort honom harmynt i filmen?

Jättekonstigt.