Kategoriarkiv: Kultur

Prosperity Lane

Jag var i Las Vegas för någon månad sen, och under den resan passade vi på att också ta en tripp till Hoover Dam och Grand Canyon. Vegas gav mig såklart massor med intryck. Så även Grand Canyon, som jag tror är det mest överväldigande naturupplevelse jag har haft. Men jag kanske får ta och återkomma till det vid ett senare tillfälle, för nu tänkte jag berätta lite om en helt annan upplevelse, som just då inte verkade vara så mycket, men som trots det har satt sig fast i mig.

Under bilfärden mot Grand Canyon åkte vi igenom ett slags samhälle. Dolan Springs. Mitt ute i öknen ligger det mängder, ja det kändes som tusentals, med små fyrkantiga hus och trailers utspridda i vad som då verkade vara ganska slumpmässigt. Titta på videon här, för att kanske kunna få en känsla för hur det såg ut:
(Sorry, det verkar ha blivit något fel på ljudet, så det är helt tyst. Ska se om jag kan lösa det.)

I det lilla samhället stannade vi till för lunch. En mycket speciell upplevelse. The Wishing Well var helt annorlunda från allt annat jag nånsin sett. Men jag ska nog kanske inte börja där. Vi tar det från baren istället.

Vi är hungriga och har sett fram mot att få äta på en riktig amerikansk diner. Jag och Giacomo sitter hela bilresan dit och peppar upp oss för det här. Du vet, röda galonklädda bås, en vidögd servitris som inte bryr sig om att hon skvätter kaffe över bordet, flottiga burgare och blåbärspannkaka med lönnsirap, och vi har tänkt att det här samhället Dolan Springs ska erbjuda just det. Det blir inte alls som vi har tänkt oss.

När vi kommer fram visar det sig att det inte är så mycket av ett samhälle att tala om. Visst finns där en mataffär och en bar, men mer än så verkar det inte vara. Vi stannar vid baren och näsan smyger oss fram. Det verkar vara någon slags förening för krigsveteraner som driver den. Där inne är det dammigt och mörkt, och rummet består av en läng bardisk. Inget annat. Det enda ljuset där inne känns som det kommer från springorna i väggarna. Kvinnan bakom baren berättar dock snällt att de inte har någon mat där. Bara kaffe, öl och bourbon, men att det ligger ett par restauranger längre upp på vägen. Vi tar oss vidare, och väljer mellan ett blåmålat skjul med texten ”Great food” skrivet med slarviga bokstäver över ena väggen, och The Wishing Well. Det fick bli det senare.

Rädd var jag inte. Folk verkade trevliga. Men det kändes lite som att vara på safari, för där inne satt det inte en enda person som inte bodde här ute i öknen (men innan vi lämnade hann det komma några fler förbipasserande turister). Och det kändes så hopplöst. Här bor folk, en timmes bilfärd från närmaste stad, i ett samhälle helt utan framtidsutsikter. Jag kan såklart ha fel, men det kändes verkligen som att här bodde de som har gett upp på livet. Som att i Dolan Springs, där hamnar man när allt annat är kört. När man inte längre har ett val.

Till samhällets försvar ska sägas att den burgare jag fick i mig var riktigt god, men det kändes inte som att det riktigt vägde upp för misären, som för mig var påtaglig.

På toaletten gavs man för övrigt instruktioner för hur man tvättar händerna. Bra kunskap att ta mig sig.

Vi lämnade The Wishing Well och Dolan Springs för en nästan timmes färd rakt ut i öknen. Ungefär en kvart efter att vi sett det senaste lilla huset står det plötsligt en vägskylt, mitt ute i ingenstans. Det är grusväg som går ett tiotal meter in och sedan blir mer av en stig, och den ensamma skylten stoltserar med namnet ”Prosperity Lane”.

Jag har så här i efterhand tittat på lite kartor, och det ser ut som att just den här vägen är en del i vad som förmodligen en gång i tiden var tänkt att bli ett eget litet samhälle. Nu blev det inte så. Istället blev det en ensam skylt i ett av de sorgligaste områden jag någonsin besökt, med ett namn som åtminstone nu är väldigt missvisande.

Prosperity Lane. Gatan för de lyckade, för de framgångsrika, den där de med pengar bor, är istället en sönderblåst grusväg i en öken.

Jag tyckte att det var på gränsen till sorgligt då, men även fint på något sätt. Någon gång har det funnits folk som har trott på det här området. Som haft planer. Som haft en vision om att här, mellan ökenbergen, ska någon bygga upp ett välstånd.

Nu är det ju så, att alla drömmar inte blir uppfyllda. Men jag tror på något sätt att Dolan Springs hade varit ännu mindre och fattigare om inte drömmen om Prosperity Lane hade drömts.

Paul Auster signerar böcker

Jag sprang just på det här evenemanget på Facebook, som berättar att Paul Auster är i Stockholm och signerar böcker på PocketShop i Kulturhuset.

Jag är faktiskt riktigt lockad att ta mig dit, även om jag inte vet riktigt om jag skulle vara så bekväm med hela situationen. Det är förmodligen för mycket folk, och kanske till och med lite hysteri. Å andra sidan är han en av mina absoluta favoritförfattare, och jag tror att jag faktiskt vid det här laget hunnit läsa alla hans romaner och biografier. Så just därför borde man ju ta och fixa fram en bok och få en signatur i den. Jag funderar vidare under dagen och ger er istället en topp 5 lista på mina favoritböcker av Auster:

5. Music of Chance
Huvudpersonen är precis nyskild, om jag inte minns fel, och vilsen i största allmänhet. Han ger sig ut på en road trip i USA för att ”hitta sig själv”, stöter på gamblern ”Jackpot” och hamnar mitt i ett high stakes pokerspel. Komplikationer och underliga människor i en spännande berättelse om slumpens inverkan på våra liv.
4. Timbuktu
Handlar om hunden Mr. Bones, vars hemlösa husse är döende, och på väg till efterlivet, ett paradis kallat Timbuktu. Mr. Bones oroar sig för att han, eftersom han är hund, inte kommer få komma till Timbuktu när han själv dör, och alltså aldrig mer få träffa sin husse.
3. The Invention of Solitude
En bok i två delar, där den första är en biografi över Pauls far, och den andra Pauls tankar kring ödet, slumpen och ensamheten, som är återkommande teman i så gott som alla böcker av Auster.
2. Man in the Dark
En svart skildring av ett USA i inbördeskrig efter presidentvalet 2000, och en ensam mans tankar kring bland annat sin döda fru. En av de mest gripande historier jag läst. Sorglig, men också otroligt upplyftande.
1. The New York Trilogy
En trilogi som, precis som namnet antyder, utspelar sig i New York. Tre väldigt olika berättelser, men med ett gemensamt tema i  människors galenskap och förföljelsemanier. Mycket läsvärda, alla tre.

 

Konsert med Olle Ljungström

På väg hem från jobbet slumpades Olle Ljungströms låt ”Jag spelar vanlig” fram, och med den ett av de bästa konsertminnen jag har.
Det var vår eller tidig sommar. Jag skulle gissa på 2003, men det kan ha varit både ett år tidigare eller senare. En liten utomhusscen, strålande sol och tillräckligt med öl. Jag var egentligen inte där för musiken alls, även om jag alltid gillat Olle Ljungström. Jag var där för vänner och drycker. Jag tror att det spelar in i mina känslor för just den här konserten.
Olle kommer in på scenen och är sjukt sliten. Har har med sig en stol som han sitter på för att han inte orkar stå upp ordentligt, och han är tråkig. Inget prat och ingen inlevelse att tala om.
En kvart in i konserten eller så frågar han sin gitarrist vad nästa låt är och får svaret ”Jag spelar vanlig”. Då vaknar han liv, börjar skratta lite och säger med ett leende:
”Snacka om att jag ljuger i den låten, speciellt idag”
I slutet drar han också till med ”Jag spelar vanlig, som ni, som ni. Eller, hur gör ni egentligen?”
Efter den låten vaknar han till och gör en riktigt bra konsert. Trots att han bara reser sig från stolen en gång, väldigt kort.

Jane Austen fyller 235 i dag

Dagens Google-doodle, en tecknad bild på ett engelskt överklasspar, beror naturligtvis på att Jane Austen, om hon foretfarande levt, idag hade fyllt 235 år.

Jane Austen 235 år

Jag brukar normalt inte skriva om de här ”Doodlarna”, men när Google hyllar författare så måste jag. Speciellt när det handlar om människor som var aktiva för omkring 200 år sedan och fortfarande är aktuella. För visst vet du ven Jane Austen var?

Det var Austen som skrev böckerna Stolthet och fördom och Förnuft och känsla, bland annat. Totalt gavs sex av Janes romaner ut under hennes livstid och ett antal verk postumt.

Hennes romaner som kretsar kring teman som att hitta kärlek och lycka, innehåll också en stor del kritik mot överklassen i England och av kvinnosynen i alla delar av det Brittiska samhället. Kanske är det därför de fortfarande är så aktuella, nu för tiden främst genom filmatiseringar.

Kort om 3D på bio, främst Alice in Wonderland

Nu har jag som sagt inte sett Avatar i 3D, som ju filmades med just 3D-teknik, så det här kan inte bli en allomfattande recension.

Hur som helst. Jag är mycket besviken.

Saker som inte funkade:

  1. Det kändes som 2D-bilder radade upp i 3D.
  2. Det kändes fejkat. Det kändes inte alls som att titta på något i verkliga livet. Det kändes mindre riktigt än vanlig 2D-film.
  3. Små snabba saker blev fula, suddiga och irriterande.
  4. Saker som kom mot en kändes fel.

Saker som funkade:

  1. Stora, långsamma saker långt bort.

Alice in 3D

Japps, i kväll blir det film. Alice in Wonderland närmare bestämt, och i 3D.

Ska bli kul att se en sån. Film i 3D alltså. Jag ville såklart se Avatar så, men här i Linköping hade de inte tekniken då, och det blev inte av att åka iväg nånstans. Om jag fattat det rätt så är det versionen med polariserande linser i glasögonen som gäller här, och det har jag inte testat än. Spännande.

Going crazy. Kanske.

Jag håller på att bli tokig här!

Sitter och klipper filmer på dagarna just nu. Det är i sig väldigt roligt. Jag gillar pillandet, sorterandet och allt sånt. Men jag har två, nej tre, problem med min dator.

För det första har jag för lite hårddiskutrymme. Jag klarar av det, och det kommer nog räcka precis när jag är klar, men att vara tvungen att använda en extern hårddisk för ”råfilerna” och som scratchdisk är lite lite lite irriterande hela tiden, och det bygger. Hade det bara varit det hade det nog varit lugnt.

Det andra problemet är att jag har för lite RAM-minne. Det funkar utan problem när jag bara kör Final Cut, men med Audacity för ljudredigering, Photoshop för stillbildsredigering och LiveType för rörlig text igång samtidigt är det inte ens att tänka på att snurra igång Twitter, Firefox eller andra trevliga distraktioner. Det här är heller inte ett stort problem om man isolerar det, men nu är det ju inte isolerat.

Det tredje är ett riktigt jobbigt problem. Mitt tangentbord funkar inte. Det gör att jag måste använda ett externa tangentbord. Jag har inget sånt som går att koppla med BlueTooth, så det är USB som gäller. Med två portar tas alltså en upp av tangentbordet och en av hårddisken. Lägger jag tangentbordet ovanpå det fasta blir laptopen för varm, och lägger jag det framför är det i vägen när jag ska använda musplattan, eftersom jag inte kan koppla in en mus när jag redan fyllt båda USB-portarna.

Det gör mig först lite irriterad, men efter några timmar av hård koncentration är jag så frustrerad att det känns rimligt att börja gråta.

Alla de här problemen skulle vara fantastiskt lätta att lösa med lite pengar. Ja, faktiskt inte mycket pengar alls, nån tusenlapp kanske. Upp emot 4 000 för alla tre skulle jag tro. Men jag har ju inte det.

Det är verkligen dags att hitta ett jobb som ger en fast inkomst. Nåt som säkert rullar in varje månad och som ger lite utrymme att lägga undan lite regelbundet, så man kan investera i såna här saker.

Nån som vet nåt om ett jobb man kan söka? Jag kan ganska mycket, är duktig på att lära mig saker och har en väldigt hög arbetsmoral när jag får en lön.