Kategoriarkiv: Internet

Hej Twittrande företag!

Jag har under en tid varit lite irriterad på mitt Twitterflöde. Det har varit för många personer, företag och organisationer där som mest har varit i vägen, tagit energi och helt enkelt inte gett mig vad jag vill ha.

Nu har jag långsamt börjat en utrensning. Det behövs helt enkelt, men jag har inte riktigt varit säker på vad det är jag varit irriterad på. Förrän nu.

Det enda som stör mig med företags- och organisationskonton på Twitter är när de inte berättar vem det är som skriver. Jag vill kunna koppla en människa till meddelandena. Det spelar ingen roll om jag vet vem den personen är eller inte, det spelar ingen roll om jag följer den personens eventuella privata konto eller inte. Det enda som spelar roll är att jag får ett namn.

Tyvärr är exemplen på Twittrande företag och organisationer som lever upp till det här mycket enkla kravet få. Mycket få. I alla fall i min feed. Och det håller inte. Det ska verkligen mycket till för att jag ska vara det minsta intresserad av vad en logotyp har för åsikt, eftersom en logotyp inte kan ha en åsikt.

Så, i helgen ryker de, allihop, som inte har en människa som avsändare.

Hur folk hittar till sajten

Eftersom min kollega Kristoffer så fint just skrivit om hur hans besökare hittar till honom från Google, kan ju inte jag vara sämre!

När Kristoffer hävdar att han har en liten skara följare, så talar han säkert sanning, men jag är också övertygad om att han har en betydligt större andel som kommer från Google än vad jag har. Ni, min kära, älskade läsare, hittar ju främst hit för att ni vet att ni alltid får bra och intressanta inlägg, och därför kommer ni hit från Twitter, Facebook och genom att prenumerera på mitt RSS-flöde.

Men nu ska det alltså handla om de som har förmånen att hitta mig genom att söka på Google, och alltså få alla sina frågor besvarade.

Sedan flytten av bloggen hit till min egna domän har jag fått den absolut största mängden besökare via sökordet Svante Linusson.  Inte så konstigt kanske, eftersom jag med inlägget Svante Linusson snackar strunt under ganska lång tid rankade tvåa på den sökningen. Nu har Wikipedia gått om mig, tillfälligt hoppas jag.

Efter det kommer sökorden Engelska Popband till inlägget Om obskyra engelska popband som inte ens finns på Spotify, PrataOmDet som är en Twittertagg jag ondgjort mig över i inlägget Låt mig slippa PtataOmDet och Harmynt Wiki som driver lite trafik till Varför ”Walk The Line” inte håller måttet.

Förutom dem finns det ett gäng lite roliga sökningar, som inte driver så mycket trafik, men som jag ändå tycker det är kul att folk hittat till mig via. Exempelvis Trött på folk, Webmail Landstinget, Öknamn på Mexikanare i USA, förälskad men är det besvarat och det lite snuskigt klingande Utan trosor. Fin blandning, eller hur? Dessutom kommer det lite besökare på olika varianter av det Linköpingsinterna begreppet Svarta lördagen, och det är nog bra det, så de små lär sig hur det egentligen ska vara.

Så då äterstår väl bara att fråga er, hur hittade ni hit? Alltså, ni om inte redan är frälsta.

Låt mig slippa #prataomdet

Jag hamnade i en ganska onödig och inte särskilt konstruktiv diskussion på Twitter i går på väg hem från en trevlig middag med far. Den handlade om den här grejen folk kör nu där de ”Pratar om det” i en hashtagg på Twitter.

Starten kom när jag ReTwetade den jag förstått är skaparen av fenomenet, Mymlan. Så här löd min tweet:

Det är nog det enda rimliga som sagts i den hashen, tyvärr. RT @mymlan: Man måste inte #prataomdet Man måste inte gilla#prataomdet heller.

Och det där står jag fast vid, hyfsat mycket. Jag är övertygad om att det sagts saker i den kontexten som har varit bra, vettiga, nödvändiga för den som sagt det, och det är såklart bra. Jag vänder mig inte det minsta mot att människor hittar utlopp för sina känslor, åsikter och tankar. Snarare tvärtom. Jag tycker att det är jättebra. Däremot har jag väldigt svårt för formen som det här har gjorts i, och jag tycker att hela utförandet är respektlöst och innehållande ett ganska osmakligt von-oben-perspektiv på vad som är rätt och fel.

Varför är Twitter fel forum?

Twitter är ett utmärkt verktyg för att sprida saker snabbt och brett, för att nå ut till många utan att behöva ha faktiskt kontakt med dem alla, och det är normalt ganska lätt att själv filtrera ut sådant man finner ointressant eller liknande. Det är det just på grund av formen. För att få rejäl spridning och genomklickning krävs att man fångar personers uppmärksamhet och nyfikenhet på 140 tecken. Man är alltså mycket begränsad begränsad av formen.

I det här fallet är man som användare dessutom begränsad på ännu ett sätt. Jag har ingen möjlighet att filtrera bort tweetsen i den här hash-taggen om jag skulle vilja. I många twitterapplikationer finns funktionen, själv använder jag Tweetdeck på min dator, och där la jag snabbt till ett globalt filter på #prataomdet för att inte behöva läsa. Men det funkar inte överallt. Många mobilappar saknar en sån funktion, och den finns heller inte på Twitter.com. Det har fått mig att överväga att inte använda Twitter i mobilen ett tag framöver, för jag kommer inte bort från det annars. Jag kan inte bli av med det. För jag vill verkligen inte läsa det, och jag återkommer lite längre ner till varför.

Hur hade jag själv löst det?

Det känns fel att bara klaga, så jag kommer här berätta hur jag hade gjort upplägget. Det finns säkert andra sätt också, så det är inget facit, bara ett annat sätt och ett sätt jag tycker är bättre.

Som det står ovan har man 140 tecken på sig att få ut det man vill säga, i det här fallet oftast ganska tunga saker som hänt i ens liv. Lägger man till själva hash-taggen är man nere på 121 tecken. Av vad jag ändå sett från flödet skulle så gott som alla berättelser, borträknat de rena håntweetsen, blivit bättre av en förklaring, en bakgrund, och ett bra sätt att ge reaktioner på vad som sagts.

Det finns massor av verktyg ute som skulle lösa det på ett minst lika bra och enkelt sätt. Mitt sätt hade varit att sätta upp en Tumblr, gett fri åtkomst att göra inlägg och kopplat in Disqus. Ett sånt upplägg hade gett flera förtjänster:

  • Alla som vill har möjlighet att dela med sig, och en möjlighet att reagera på de berättelser som laggs upp. Man har också en större möjlighet att berätta anonymt om man så  vill. Man kan, men behöver inte koppla varken sitt riktiga namn eller sitt Twitterkonto till sin berättelse.
  • Integration med Twitter och Facebook gör att man kan sprida att ett inlägg gjorts, utan att lägga ut själva innehållet. Då kan alla välja om de vill läsa eller inte.
  • Man hade kunnat lägga ut ett fundament för rörelsen. Förklarat varför man gör det, vem som gör det och framför allt just att man verkligen inte behöver göra det om man tycker att det är jobbigt.

Det hade helt enkelt inneburit större möjligheter för alla, att berätta, att reagera, att stödja och att inte behöva läsa. Vilket leder mig inte på sista stycket.

Vad är det som är så fel med att berätta?

Jag skrev i början att jag tycker hela företeelsen är respektlös och har ett von-oben-perspektiv. Jag förstår att alla inte kommer hålla med mig om det, och det är helt ok, för det grudar sig bara i vad jag känner inför det här fenomenet.

Det är respektlöst, för att någonstans dök en attityd upp att det här är något man ska göra om man har varit med om något hemskt. Jag är övertygad om att det inte alls var intentionen från början, men eftersom man inte har möjlighet att kontrollera vad som händer och vad som sägs på Twitter spelar det ingen roll. När man kommit till den punkten, då är det just det som rörelsen står för. Någonstans började många, inte alla men många, ta för givet att det här är det bästa sättet att hantera svåra saker, för alla, och så är inte fallet.

Det finns massor med människor som inte mår bättre av att berätta sina hemligheter för främlingar, som inte mår bättre av att minska ner sin svåra historia till 120 tecken, och som inte mår bättre av att läsa andras mycket reducerade berättelser. Och det finns många som känner sig tvingade att berätta trots att de inte vill, för att de upplever att det är vad som förväntas av dem. Den här typen av strömningar är starka, de påverkar människor, och de ställer krav på människor vare sig man vill det eller inte, och det får man inte glömma bort. Det är som med Spindelmannen ni vet, med stor makt kommer ett lika stort ansvar.

När man släpper lös en sån här sak, så har man ett ansvar även om man inte kan kontroller vad som händer. Och det är det det här kokar ner till. Eller för att skriva det med andra ord; om man tänker släppa lös en sån här sak, se till att ha kontroll på hur den utvecklar sig.

Och tänk till innan. Man tar en stor risk att man kommer göra mer skada än nytta, och det är helt säkert att man kommer göra skada, även om nyttan är större (hur man nu skulle kunna mäta sådant).

Men framför allt. Ge människor ett reellt val. Ett val att delta, ett val att se på och framför allt, ett val att avstå.

Webmail Landstinget

I mitt jobb händer det då och då att jag sitter och kollar upp sökvolymer för olika projekt. Jag kollar alltså hur många som söker på ett visst ord eller en viss fras. När man lägger pengar på att synas på google vill man ju såklart att man syns där folk tittar. Säljer man till exempel lampskärmar, är det kanske bättre att ändå satsa på ordet ”lampa”, som det görs omkring 75 000 sökningar på i månaden, istället för just ”lampskärmar” som inte har mer än 3 000 sökningar.

Hur som helst. Jag satt med en lång lista med intressanta sökord, och kollade upp hur mycket folk söker på de orden. I en dal av de verktyg man använder kommer det upp förslag på liknande sökord. Ett av dem var webmail landstinget. Drygt 200 sökningar i månaden. Lika många är det om man vänder på orden till landstinget webmail. Jag reagerar såklart. Varför googlar man ett sånt ord? Och om man nu gör det, varför googlar man inte mer specifikt, som webmail Landstinget i Östergötland eller webmail Kalmar landsting eller liknande?

Men så kom jag att tänka på min syster, och poletten föll ner. Jag har sett henne surfa. Jag har sett henne skriva in www.google.se i adressfältet för att sedan googla YouTube. Det här måste vara ett uttryck för samma fenomen. Eller hur?

Tyvärr för de som söker på det här kommer de inte hitta det de vill åt. Troligtvis i alla fall. Om de inte jobbar i Kalmar typ. Annars hittar man inte nån webmail.

Så jag tänkte att jag ska hjälpa Sveriges stackars landstingsanställda. Klicka här, skapa ett konto och spara adressen till din webmail. Sen kan du komma åt den när som helst, även om du tycker det är svårt att komma ihåg adressen webmail.lt[län].se. 😉

Kiva – pengarna börjar rulla in

Via företaget har jag blivit indragen i en lånekarusell. En bra sådan såklart.

Några av kollegorna (Kristoffer, Michael, Stefan och Magnus till exempel) har fått mig att börja ge ut ”microlån” via Kiva. Alltså, man lånar ut en liten summa, i det här fallet $25, till någon i ett utvecklingsland, för att de ska kunna starta upp en egen rörelse och i slutändan försörja sig själv. Jag är alltså ungefär som en riskkapitalist, fast utan chans att tjäna pengar på det för mig. När jag började var jag lite tveksam till konceptet om jag ska vara helt ärlig. Jag tycker att det är en riktigt bra tanke, att låna ut pengar till folk för att starta företag, men jag var osäker på om man faktiskt skulle få några pengar tillbaka.

Men i dag när jag kom till jobbet låg det ett fint litet mail i inboxen från Kiva, där det stod att en av mina två låntagare har börjat betala tillbaka. $6,25 har ramlat in på mitt Kivakonto. Det tycker jag är roligt, då det borde tyda på att det går bra för mör mina låntagare.

Nu är min plan att under nästa månad vara med och delfinansiera åtminstone två projekt till, och självklart att återinvestera de pengar jag jag får tillbaka. Du kan följa min karriär som lånegivare på min Kivaprofil. Jag tycker verkligen att du också ska öppna ett konto och prova på. Jag vet inte om jag skulle kalla det roligt, men det är absolut tillfredsställande att hjälpa människor på det här sättet.

Studsa nu iväg, och lämna gärna en kommentar här om hur det går för dig. Vill du får du såklart gå med i vår grupp på Kiva också. 😉

Google Chrome

Jag har på sistone börjat använda Google Chrome lite till och från. Det finns ganska många funktioner jag gillar. Men det finns också en del saker som gör att det kommer dröja ett tag innan jag helt lämnar Firefox. Lite krångel med olika saker typ, som säkert kommer åtgärdas ganska snart gissar jag. Så är det ju med nya programvaror, de har lite barnsjukdomar.

Det finns en sak som jag reagera ganska mycket på dock, och som är både konstig och mycket störande.

I Firefox när man går in på en sida som har ett RSS-flöde, kommer det upp en sån här liten orange knapp i adressfältet, som spännande nog tar mig till Google Reader, där jag kan börja prenumerera på bloggen eller vad det nu kan vara.

(Jag passar såklart på att pusha lite för en av de bra pokerbloggarna i Sverige, när jag ändå är igång. Den är dessutom ganska ny. Ja, ni kan ju se adressen på bilden. 😉 )

I Google Chrome ser det helt annorlunda ut. Där finns ingen knapp, och om man klickar på en länk till ett flöde kommer man till en sida som ser ut såhär:

Nja, det är faktiskt inte alls så jag vill följa mina bloggar.

Varför har de gjort såhär? Det känns verkligen jättekonstigt. Speciellt eftersom de faktiskt själva har en riktigt bra RSS-läsare, som man tänker sig att många som använder Google Chrome redan innan använde sig av, eller åtminstome skulle vara intresserade av om det fanns en smidig lösning för att lägga till nya prenumerationer.

Visst är det så att det är jag som är helt efterbliven inte inte fattat det där sjukt enkla sättet?

Förändringar

Det kommer bli lite förändringar här snart. Framför allt kommer jag nog att lägga ner den här bloggen på det här stället och fortsätta på annat håll. Exakt hur det kommer gå till återkommer jag med under veckan. Det hänger nämligen lite på hur det går att flytta innehåll och annat till det nya stället.

Tills dess kommer en del att försvinna härifrån. Men det poppar upp snart igen. Det gör till exempel att kommentarerna till det här inlägget kan verka lite underliga, då de inte har med texten att göra. Det är för att jag inte gillar att ta bort kommentarer. Skyll på mig om du inte fattar sammanhanget helt enkelt.

Vi hörs!