Hur man väljer sina företrädare – Makt i idéburna organisationer – Del 1

Det blir visst två korta förord här. Först; det här inlägget publicerades första gången för snart ett år sedan, men i och med flytt av den här bloggen och lite andra omständigheter tog jag ner inlägget då. Nu publicerar jag det igen, tillsammans med två andra inlägg.

Det här började som så många andra tankar för mig, i en buss med ett nästan dött mobilbatteri. Jag tänkte först att det skulle bli ett kort litet inlägg om hur makten ofta centreras till några få personer i idéburna organisationer, men det utvecklades snart till en ganska lång text. Så jag delar upp den i tre delar, där den här är den första. Sen kommer det två till, döpta till Varför formalia är viktigare än innehåll och Varför engagemang är viktigare än argument.
Trevlig läsning.

Hur man väljer sina företrädare – nån slags bakgrund

Det var här det började, några dagar efter att jag kom hem från SFS Fullmäktige, alltså Sveriges Förenade Studentkårers årsmöte. Jag var där som personvalsförhandlare för Linköpingskårerna. Det fick mig att fundera på var den reella makten finns i organisationer, alltså inte den stadgade makten, utan var och av vem den praktiskt utövas.
SFS är på många sätt en bra och öppen organisation nu för tiden, men den är också väldigt ängslig och rädd. Historiskt sätt har många blivit lurade och det har skett några riktigt fula grejer, oftast kopplat till just personvalen. Min analys är att det har gjort att man överlag är rädd för de här förhandlingarna. Man förväntar sig att man ska bli lurad, eller åtminstone rejält bortspelad. Det här har i sin tur gjort att man är rädd att ändra det system som används för att välja personer till styrelse och andra funktioner. Man håller hårt i ett minoritetsskydd som i praktiken gör att man inte väljer de personer som har störst stöd i organisationen, man väljer en siffra. Med det inte sagt att de man väljer inte har ett stort stöd, det finns bara inte en garanti att så är fallet.
Alltså sätter man sin mest cyniska person som förhandlare, som kan bortse från de känslor och tankar som är drivkraften för kandidaterna, och bara se till hur mycket makt man kan knyta till sig med den begränsade resurs av röster som man har att handla med.
Det finns stora fördelar med ett sånt system, det försöker jag inte argumentera mot. De två huvudsakliga är att man har en bestämd del av makten och väljer man att inte förhandla om den så kommer man också få sin bit av kakan, och att det är otroligt förutsebart. Man kan med en ganska enkel formel räkna ut det exakta resultatet innan valet faktiskt sker.
Men, för det finns ju ett men, det är ett system som uppmuntrar till att inte agera demokratiskt. Man kommer att få ett bättre resultat om man lägger all makt på en person än man skulle få om man faktiskt låter alla delegater agera för sig. Personligen hade jag inte tagit det uppdraget på någon annan premiss än att jag har helt fria händer att bestämma hur “mina” delegater ska rösta i de olika valen. Inte för att jag tycker att det är så det ska göras, utan för att det är så jag har störst chans att “vinna”.
Resultatet i slutändan är alltså att det blir runt 10 personer som bestämmer vad de 200 delegaterna ska rösta i namnet av de cirka 250 tusen studenter som de företräder. Hur man än väljer de delegaterna, och hur man än ger dem deras uppdrag ute på de lokala kårerna, så är vägen väldigt lång från student till den som sitter på den reella makten.
Det ska sägas att det har blivit bättre de senaste åren. Förhandlingarna sker öppnare och ärligare, å andra sidan har fler grupperingar på ett eller annat sätt anslutit sig till de som köper och säljer röster.
Jag tror inte att det här är ett sunt system att välja sina funktionärer på. Jag är helt med på att det är ett formellt säkert och tydligt system, men jag tror också att det flyttar makt lite för långt från de som faktiskt ska ha den. Risken jag ser är att engagemanget för organisationen minskar, då man inte känner att man faktiskt sitter på makten att förändra organisationen.

Sist måste jag också ta upp den organisatoriska motpol till SFS som jag också är engagerad i, Svenska Pokerförbundet. Där finns det en stadgad direktdemokrati som för att den rent praktiskt ska fungera bygger på att medlemmarna inte är engagerade. Man har helt enkelt systemet en medlem – en röst. Inte ens i dag skulle vi klara av att hantera ett årsmöte om alla medlemmar dök upp och använde sin rätt, och då har vi just nu väldigt få medlemmar. Rent praktiskt väljer man helt enkelt de som ställer upp, och sätter egentligen inga formella krav på de personerna. ”Handla som ni tror är bäst, vi kommer ändå inte ställa er till svars för det efteråt”. I princip.

Det är de här två motpolerna som fått mig att börja fundera på vad jag tycker är viktigt i den här typen av organisationer, och som resulterat i de två kommande texterna. De dyker upp under dagarna framöver, de behöver bara putsas lite på.

Som ett slags PS vill jag också påpeka att jag är övertygad om att de som valdes till styrelse, presidie och andra organ under SFSFUM är riktigt bra och duktiga personer, med ett brett stöd i organisationen. Hade jag inte trott det hade jag aldrig skrivit det här, och det ska på inget sätt ses som en kritik mot dem. Det här är ett uttryck av en oro att det inte alltid kommer bli ett bra resultat, om man inte ser till att anpassa organisationen efter hur den faktiskt fungerar. Att låta låta folk använda de system som finns på ett sätt som det inte finns ett stöd för i organisationen, och som det inte var tänkt att de skulle användas kommer i längden innebära att den totala mängden makt som samlas och ska användas för att föra fram medlemmarnas åsikter minskar, då organisationen blir mindre attraktiv, och kommer tappa det självförtroende man gemensamt bygger.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.