Den svåra kärleken

Jag blev tipsad om en dokumentär på SVT, Dokument Inifråns ”Den svåra kärleken”, som handlar om en tjej från Ö-vik som nu bor i Stockholm, har satsat på sin karriär, men framför allt som är singel. (Ja, jag vet vem hon är sen tiden jag bodde i Ö-vik. 😉 )

Den var ganska intressant. De resonerade mycket kring varför så många är singlar i dag, varför många väljer att skaffa barn sent och så vidare.

Två saker reagerade jag dock på, där jag nog tycker att de hade helt fel.

För det första hävdas det att det i dag finns mycket fler sätt att träffa folk på, och så frågar de sig varför så många i så fall lever ett ofrivilligt singelliv. Visst finns det en poäng i att man har många fler kontaktytot med andra människor nu för tiden, om man vill. Problemet är bara att så gott som alla de nya sätten vi har hittat på för att träffa människor är väldigt ytliga, medan vi samtidigt håller på att avvecka de sätt där man träffar människor och faktiskt lär känna dem. Jag tänker mest på föreningsrörelsen. Om man kollar på mina föräldrars generation blir det uppenbart att väldigt många av dem har träffat varandra genom engagemang i ett gemensamt intresse. Det samma gäller om man kollar på de föreningar som faktiskt fortfarande finns. Den jag har mest erfarenhet av där är studentvärlden. Jag tror att om man är singel, och vill sluta vara det, så är knepet långt ifrån krogen. Det är att engagera sig i ett intresse man har. Då träffar man många nya människor på ett naturligt sätt, och man vet att de har åtminstone en sak gemensam med dig.

Det andra jag reagerade på, som är ganska kul och som fick mig att konstatera att folk är på tok för ocyniska nu för tiden, var hur huvudpersonen beskrev vad hon sökte efter. Det var den gamla klassikern med att säga att man vill ha en snäll och trygg kille, men bara ta upp de typiska bad-boy-attributen när man listar egenskaper personen ska ha. Jag tror att många tjejer som är i samma situation som den här tjejen måste inse att de aldrig kommer få båda grejerna på samma gång. Är man verkligen ute efter att skaffa sig ett ordnat liv med ett långsiktigt förhållande, barn, trygghet och hela den grejen, så får man helt enkelt sälja bort spänningsmomentet att inte riktigt veta var man har killen. Det betyder inte att man säljer bort spänningen i sitt liv, men det är en annan typ av spänning.

Slutligen tror jag att folk, både killar och tjejer, har för höga förväntningar på hur det känns när man träffar ”den rätte/rätta”. Det kan bero på att jag själv är åt helvete för cynisk, men jag tror att det handlar om att bestämma sig och inget annat. Hittar man någon man tänder på och som man gillar att ungås med, så är det helt enkelt bara att bestämma sig. Är man inte nöjd med den personen, så lämna den då och hitta någon annan, men framför allt, sluta vara så förbannat kräsen om det är ett förhållande du vill ha.

Här kan du titta på dokumentären.

4 reaktion på “Den svåra kärleken”

  1. Jag håller helt med! Det är ungefär som att gå runt och vänta på att bli lycklig bara man [fyll i vad som helst]…
    Det handlar nog mest om att bestämma sig och sen köra på det!
    Konduktörsskräck hjälper ingen:)

  2. Redan när hon redogör för sin plan börjar det osa katt… ”ja, om några månader här så träffar jag den rätte, och sen är vi ihop och förlovar oss om ett år, sen måste vi ju vara ihop i ett år innan vi gifter oss. Då är jag trettio. Efter några månader så blir jag med barn och jag föder mitt första barn när jag är trettioett!”.

    Aaa tjena.

    Det där med att träffa den rätte, det gör man inte med en kravspec eller en j-a livsplan i handen.

  3. Hej hopp!
    Seriöst bloggande, lite sporadiskt?! Ja, du har kanske annat för dig ibland.. ofrivilligt singel ja det kan man säga mycket om.. jag tänkte bara säga att jag nu läst sfsfum.wordpress som du författat, lättsamt, underhållande och ångrar att jag inte läste den tidigare….
    Kram på dig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.