Beskyddarverksamhet

Det är fest. I en lägenhet. Förfest av nåt slag. Man är där mest för att bli uppvisad för första gången för hennes vänner.

Man hamnar brevid en av hennes killkopisar. Han verkar vara trevlig, så man börjar prata lite. Trevande. Vad ska man göra liksom. Förr eller senare kommer man ju lära känna de här hur som helst.

Man gör sig redo att starta upp en konversation. Söker något man kan tänkas ha gemensamt. Något alldagligt, slätstruket, meningslöst. En start.

Men man hinner inte. Innan man ska börja prata kommer det.

Bara så du vet, hon har blivit bränd förut, och jag vill bara försäkra mig om att du inte tänker såra henne.

Man fryser till. Viljan att be den här snubben dra åt helvete håller på att ta över. Man inser att det här inte kommer funka. Förmodligen kommer det ganska snart sluta med att hon är sårad.

Hon är ju tydligen en sån tjej som omger sig med överbeskyddande kompisar. Och hon är redan på vippen. Hon är underlägsen. Man vet att man kan utnyttja det övertag han just gav en. Man vet att man troligen kommer göra det någon gång. Man vet att det är fel. Att det inte är sunt. Att det är grunden till ett dåligt förhållande. Men att det är oundvikligt.
Om inte annat så kommer relationen till den här killen för eller senare ta ut sin rätt.
Man inser där och då att just det han försöker förhindra är det som kommer hända. Man vill inget annat än att förklara det för honom. Men man stoppar impulsen, nickar, säger Jag förstår, och du behöver inte vara orolig, jag tycker verkligen om henne.

Man tittar på henne på håll. Man kan inte se något annat än de tårar som snart kommer rinna ner för hennes kinder. Där och då ger man upp hoppet. Där och då inser man att det i praktiken redan är slut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.