Att lära barn att bli ”normala”

När jag var sådär 4-5 år nånting, så lär jag ha gått runt och berättat för folk att ”Det äj kjig i Leibanån”. Ja, att det var krig i Libanon var det jag ville säga, men jag hade två språkliga handikapp på den tiden, jag kunde inte säga ”R” och jag pratade grov Vimmerbydialekt. Jag är förundrad över att någon alls förstod vad jag sa på den tiden. Eller så gjorde de faktiskt inte det, och det var därför jag fick gå till en talpedagog på dagarna och sitta nere i källaren med far på kvällarna, där han pekade på en bild av något och jag försökte säga ordet. Tjoll. Muj. Bjäda. Tänk att de orkade va? Det blev ju bra tillslut. Nu kan jag skorra hur mycket jag vill! Jag är nog ganska tacksam över att dialekten försvunnit också, även om den kanske skulle kunnat ge mig lite ”karaktär”.

Nåt år senare var jag med om några andra konstiga saker, då i skolans regi. De skulle lära mig att bli normal, på nåt sätt. Jag vet inte om de lyckades, och jag har ingen aning om metoderna de använde faktiskt gjorde någon skillnad. Det kan också vara så att min lilla barnhjärna lyckades förvränga minnena av det här, så att det jag nu ska berätta inte helt sär sant. Men såhär minns jag i alla fall en av de konstigaste händelsesekvenserna i mitt liv.

Jag gissar att det var i första klass, kanske möjligen i andra, men däromkring i alla fall. Vi hade börjat lära oss att skriva, och det var väl inget tal om saken att jag var vänsterhänt. Med den handen kunde jag nästan få till två likadana ”S” på rad, och jag höll mig faktiskt på linjen! Med höger, not so much va.

Den här dagen skulle vi lära oss att klippa med en sax. När jag skriver det nu låter ju bara det konstigt, men det är klart, nån gång ska man ju lära sig det med. Eftersom jag var vänsterhänt fick jag en sax som var anpassad för vänsterhänta. Du vet, en sån som är ”ergonomiskt riktig” eller nåt sånt. Ja, jag tog upp den med högerhanden och konstaterade att jag fick forma handen till nån slags spretig klo för att få in fingrarna i hålen. Min lärare kom och förklarade snällt att jag hade saxen i fel hand. Jamenjahaaaa!

Vi fick var sin gammal tidning, och skulle klippa raka remsor av pappret. Fanns inte en chans att jag klarade det. Det var liksom skitkonstigt. Ingen styrsel i handen hade jag alls. Det var jag och två till som inte alls kunde få till en enda rak remsa under hela lektionen, så dagen efter fick vi gå till nåt litet grupprum, bara vi tre, och fortsätta träna. Efter den sessionen var det bara jag kvar som inte redde ut det här, och min lärare och någon sköterska eller något sådant funderade nog på hur det kunde vara så här svårt för mig. Jag kunde ju skriva bra, var i alla fall inte sämst, och hade inga andra motoriska problem.

Lösningen de kom på var att jag fick gå till sköterskans rum och göra övningar. Övningar? Jajjemen! Hoppa på studsmatta. Balansera på nån slags platta. Kasta boll mot vägg.

Alltså, kom igen. Hoppa på studsmatta, för att jag inte kunde klippa rakt? Det är så konstigt. Men jag tänker att de nog ville undersöka om det var nåt annat jag inte klarade av.

Som jag minns det gick jag dit flera gånger, kanske 4-5 eller något sådant. Och det gick bra. Jag kunde allt och det var ju roligt att få gå från lektionen för att leka, vilket var hur jag uppfattade det. Jag tjatade om att få hoppa på studsmattan istället för att balansera på plattan. Det var ju mycket roligare!

Nån vecka senare eller så, så var det dags att klippa igen. Den här gången fick vi gå och hämta saxarna själva, så jag tog såklart en sån sax jag använde hemma. En för högerhänta. Satte mig ner och klippte fina raka remsor med min högerhand.

Såklart.

Resultatet då? Jo, jag blev visst ganska vanlig:

 

2 reaktion på “Att lära barn att bli ”normala””

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.