Kategoriarkiv: Åsikter

Fyllestryk

Tågresor är för mig ofta ett tillfälle att lyssna ifatt på alla de podcasts jag automatiskt laddar ner. Ibland känns det som att jag drar ner hela P1:s utbud varje vecka. Riktigt så illa är det inte, men det är en diger lista och jag tar mig inte riktigt tid att lyssna på dem när de kommer ner.

Så jag ska väl passa på att tipsa om några bra program. Ekots lördagsintervju är nästan alltid riktigt bra. Filosofiska rummet, och speciellt när de kör Teologiska rummet gillar jag, men ibland blir det lite för mycket abstrakt för att det helt ska funka. Konflikt och SR-korrespondenterna är bra skildringar av vad som händer i världen. En del av P1 Dokumentärs program är underbara. Men min absoluta favorit just nu är nog ändå Kaliber.

Således blev det just Kaliber jag föresatte mig att lyssna ifatt under min tripp ner till Vimmerby och tillbaka i helgen.

Det blev de två avsnitten om alkohol och våld som trycktes in i spellistan. De väckte många tankar i mig.

I det första avsnittet tar de upp kopplingen mellan alkohol och våldsbrott i Sverige och ger exempel på när just den aspekten har förbisetts av media. Ofta när spektakulära och grymma våldsbrott begås fokuserar media på psykiska sjukdomar, nazism och andra omständigheter som gör att vi kan skilja ut förövarna från oss vanliga. Det är så klart tryggt på nåt sätt, men är det verkligen helt sant?

Jag tror att de är något riktigt på spåret i programmet. Kanske är det inte i första hand det som skiljer ut de här människorna från ”oss vanliga” som är den viktigaste aspekten. Kanske är det just det som förenar oss som vi ska vara rädda för.

Enligt de siffor som presenteras är det tydligt att så är fallet. I de rättspsykiatriska dokument de tittar på var det vanligare att alkoholen togs upp som skäl än något annat. De andra omständigheterna sågs i de dokumenten som underordnade.

Jag kan inte uttala mig om vikten i det just det, eftersom jag inte själv läst de rapporter som tas upp, men jag kan ju gå till mig själv och se hur jag uppfattar händelser omkring mig.

Jag känner et antal personer som mer eller mindre regelbundet begår våldsbrott. Sällan så allvarliga som de som tas upp i programmet, men ändå. Krogslagsmål framför allt. Det som är så talande för de personerna är att de ofta är väldigt snälla nyktra. Få av dem skulle jag kuna tänka mig slog till någon i nyktert tillstånd. Men med ett par glas i kroppen är det som att en annan människa kommer fram. Då ska det slåss och vevas, det ska muckas och letas upp nån att härja med. Jag tycker det här är väldigt obehgligt, så jag håller mig gärna långt ifrån dem då. Men ändå, de tär tydligt, för mig, vad som triggar det här beteendet.

Frågan jag nu klurar på är; ska de här personerna göra att det blir svårare för alla de som inte blir våldsamma när de dricker att kunna ta sig ett glas eller 12? Eller är det något vi får leva med om vi vill ha den alkoholkultur vi har nu. De tar upp flera exempel på hur synen på alkohol har förändrats de senaste åren. Jag har inte tänkt på det innan, men det finns helt klart en poäng i att men för en 15-20 år sedan knappt kunde prata om alkohol i TV, och nu har de vin och spritprovningar så gott som varje dag i morgonprogrammen.

Vi har en mycket liberalare syn på alkohol nu än för bara några år sedan. Är det ett problem?

Ladda ner programmen och lyssna på dem!
Sveriges blinda fläck
De gör så att vi svälter

Hos syster

Det blev en tripp ner till Vimmerby för mig. Skönt.

Så nu väntar det lite grillning på altanen, rosévin och en sväng ner till torget för att hänga i det stora öltältet Åbro tydligen ställt upp där. Där ska också de lokala superstjärnorna Lifvens spela. Det tror jag blir juste det.

Bild 11

För er andra som inte har lika relevanta saker att göra som jag har, vill jag tipsa om min nya last på internet. Tidskriften Fokus är riktigt bra. Läs och njut!
Fattar inte att jag kan ha missat den så länge. Men nu har jag i alla fall dragit iväg en prenumerationstalong.

Och slutligen, Robert, hur gör vi med duellen? Och vad innebär en sån egentligen? Är det som ett debattartikelskrig, eller tänker du dig var sitt inlägg på samma ämne? Hur lägger vi upp det här?

Piratpartiet?

Alltså, jag vill verkligen inte driva kampanj mot Piraterna, men det börjar nästan verka som jag gör det nu. Å andra sidan tycker jag att det här är väldigt viktigt. Väldigt viktigt.

För mig finns det en fråga som är viktigare än alla andra. En fråga som är en total deal-breaker. Något som inte går att tumma en millimeter på och som inte går att kompromissa med över huvud taget.

Det handlar såklart om demokratin.

Helt enkelt min rätt att bestämma över det samhälle jag lever i.

Det senaste i raden av saker som skrämmer mig med Piratpartiet är Rickard Falkvinges uttalanden i Ekots Lördagsintervju.

Där säger han att han bland annat är beredd att rösta fram en regering som de tycker är kass, för att sätta press på det andra blocket, och sedan helt enkelt se till att ett nyval utlyses när oppositionen går med på deras krav. För mig låter det här som att de alltså är villiga att fullkomligt strunta i sina egna värderingar så länge de får en bit av maktkakan. Det är också en öppning för att demokratin inte är så mycket värd. Den kan man kasta i soptunnan utan att bry sig, så länge man får vara med och bestämma.

När intervjuaren frågar var gränsen går för var Piratpartiet kan gå med på för att få igenom sina frågor blir svaret att de inte kommer rösta med något som är ”skogstokigt”. Däremot kan Rickard inte svara på vad som är skogstokigt mer än att säga att inget realistiskt förslag som kan komma upp i EU är skogstokigt. I EU sitter redan nu öppet fascistiska partier. Fascister har som mål att avskaffa demokratin. Alltså är det fullt rimligt att Piratpartiet röstar för förslag om att avskaffa demokratin. Speciellt eftersom han lovar att de alltid kommer rösta med sin grupp i Europaparlamentet, och den grupp där fascisterna sitter är en av de mest troliga grupper för piraterna att sätta sig i.

Rickard pratar också om att de jobbar mycket med förtroende. Att deras strategi bygger på att folk som röstar på dem ska ha förtroende för att de personer som hamnar på maktpositioner tar bra beslut. Jag undrar bara hur man kan ha förtroende för någon som kategoriskt vägrar uttrycka en åsikt.

Jaja. Nu ska jag sluta racka ner på dem ett tag. Men glöm inte, det finns inget viktigare för det liv vi lever än demokratin. Utan den hade vi aldrig haft det så bra som vi har det i dag, och den är piraterna villiga att kasta bort.

Kort om Ondskan och andra filmer

Den skulle kunna vara riktigt bra. Men den lämnar mig alltid med en bitter eftersmak. Det känns jävligt konstigt att framställa sig själv på det viset, för det ska ju tydligen vara ett självporträtt. Det är folk som framställer sig så som gör mig rädd för människor. Tänk dig att möta en sån på en bakgata. Då är det nog bara att springa för livet.

Hade det däremot inte alls varit självbiografiskt hade man ju hejat på den är Ponti hela vägen. Nu känns det bara narcissistiskt.

Bara att vänta in Apocalyspe Now Redux istället. Faktiskt en film som gör sin förlaga rättvisa. Kanske för att de bara tagit storyn i stort och placerat berättelsen i en annan tid och på en annan plats. Det ska bli gott.

Tills dess verkar det vara Pirates of the Carribbean som gäller. Kanske ska man kombinera det med lite WoW?

I’m so tired of you Ame-ehhhh… Sverige

För två veckor sedan fylldes min vardag, av en ganska naturlig anledning, av mantran och chamber-pop. Som uppladdning inför mitt besök i mina ungdomssynders näste, Hultsfred, spelades Rage Against The Machine och Rufus Wainwrigt så ofta det var möjligt. Det var utan tvekan de två största namnen för mig. Rage, mina ungdomsfyllors soundtrack och Rufus, mina barnsliga late-twenties-fyllors dito.

Det var två bra konserter. Rage var helt tokigt. Jag blev 17 igen och studsade runt i dammet med en frenesi jag inte haft, ja, sen dess. Jag är fortfarande lite hes.
Rufus var inte riktigt lika energiskt, men likväl mycket bra. Man kan tycka att det var lite för kort men det vägdes väl upp av Halleluja som avslutningsnummer.

Hultsfred överlag var ok. Det kändes som jag gjort det förut. Det har jag ju också. Nio gånger innan i år. Men med två kompisar som inte hade riktigt samma Hultsfredsvana blev det riktigt bra ändå.

Jaja. Det är inte det jag vill prata om.

Det jag vill prata om är att Hultsfred och EM tillsammans, med en släng av FRA-lagen, har fått mig outsägligt trött på Sverige.

Jag är trött på att man häpnas över vad som händer på ställen som Hultsfred. 10 000 skitfulla 15-åringar som smutsar ner, skriker, gapar och beter sig som svin. Jag är ännu tröttare på att man tillåter det. För det är just det man gör när man ändå låter det hända.
Jag är trött på att folk spökar ut sig för att de ska på festival. Att de ser det som en maskerad. Att de tror att de kommer sticka ut ur mängden, genom att se ut som alla andra.
Jag är trött på att de ”alternativa” alla ser lika dana ut. På olika sätt beroende på vilken sub-kultur man bekänner sig till, men inom varje sådan är de alla som kopior av varandra.

Jag är trött på att ingen tycker det är konstigt att en frikyrka smäller upp ett tält på campingen och kallar sig Street Church. Och på att det enda de gör där är att dela ut kapsylöppnare med texten ”Search and you will find Jesus”. Det är fel på så många plan. Men för att det inte ska missas.
Det är en svensk frikyrka som sätter upp tältet och delar ut öppnarna, som de själva har designat. En svensk kyrka, som inte har någon verksamhet utanför Sverige. De kallar sig för ”Street Church” och skiver på engelska på sina give-aways.

Goddamnit!

De har dessutom mage att på sin blogg på dagen.se (som är en del av Livets Ord?) jämföra Zack de la Rocha med Jesus.
Jag har inget emot kyrkan som sådan. Jag har bara väldigt svårt för populism.
Frågan jag ställer mig är: Vilken anledning vill de att deras nya medlemmar ska ha för att slå dem följe? Att kyrkan är ”tuff och ungdomlig” eller att de faktiskt har en tro?

Jag är trött på de svenskar som tycker det är exotiskt när sydeuropeer ”firar” fotbollssegrar genom att åka runt i en bil prydd med landets flagga, tuta och om man har sån tur att det finns en fontän; bada i den. Det är inte exotiskt, det är bara provocerande fantasilöst. Lika fantasilöst som att supa sig full och skrika in i en vägg.
Jag är trött på svenskar som försöker göra samma sak som sydeuroperna.
Jag är trött på svenskar som firar fotbollssegrar eller sörjer fotbollsförluster genom att supa sig fulla och skrika in i en vägg. (Ja, jag är trött på mig själv också…)
Jag är trött på att det är så få som reagerat på att Turkiet är med i EM. Och att de inför matcherna ställer upp sitt lag framför en banderoll där det står ”Unite Against Racism”. Vi snackar om ett land som vägrar låta 15 miljoner av sina invånare att undervisas på sitt modersmål.

Jag är trött på ”liberala” och ”socialistiska” domedagsprofeter som drar igång ”bloggdrev” två år för sent.
Jag är trött på att ”vi” inte reagerar på politiska händelser förrän det är för sent, att ”vi” inte bryr oss förrän ”vi” kan göra en poäng av det, eller sätta dig någon offentligt.
Jag är så sjukt trött på ordet integritet att jag inte vet var jag ska ta vägen.
Jag är ännu tröttare på folk som använder det i samma text som de hänger ut folk med namn eller bild, eller till och med båda.
Jag är äckligt trött på dåliga YouTube-klipp från Sagan om Ringen med fyndiga, roliga, ironiska, eller satiriska undertexter, vad de nu vill kalla det.

Ja, jag är helt enkelt trött. Väldigt trött.
Men samtidigt. Det finns ingen stans jag hellre skulle vara.

Så därför, så fort jag får nån dag ledigt kommer jag packa en liten väska med så lite som möjligt, sätta mig i bilen och åka ut till sommarnöjet för att njuta av den svenska naturen. ”Det svenskaste vi har.”

Fan vad trött jag är på folk som använder det uttrycket.

I’ve got a life to lead,
I got a soul to feed,
I got a dream to heed,
And that’s all I need.

Making my own way home,
ain’t gonna be alone.

I’m going to a town that has already been burnt down.

Definitionen av ”populär”

SVT Västnytt har i dag en nyhet med rubriken ”Populär utbildning saknar elever”. När man läser artikeln kan man konstatera att det gäller en flygmekanikerutbildning på gymnasienivå. De första två årskurserna fylldes inte. De fick alltså inte ens 16 personer som sökte programmet. Till hösten ”verkar det bli fullt”.

Min fråga är bara. På vilket sätt är den här utbildningen populär?
Spontant känns ett O direkt framför populär mer passande. Eller?