Kategoriarkiv: Åsikter

Hur man väljer sina företrädare – Makt i idéburna organisationer – Del 1

Det blir visst två korta förord här. Först; det här inlägget publicerades första gången för snart ett år sedan, men i och med flytt av den här bloggen och lite andra omständigheter tog jag ner inlägget då. Nu publicerar jag det igen, tillsammans med två andra inlägg.

Det här började som så många andra tankar för mig, i en buss med ett nästan dött mobilbatteri. Jag tänkte först att det skulle bli ett kort litet inlägg om hur makten ofta centreras till några få personer i idéburna organisationer, men det utvecklades snart till en ganska lång text. Så jag delar upp den i tre delar, där den här är den första. Sen kommer det två till, döpta till Varför formalia är viktigare än innehåll och Varför engagemang är viktigare än argument.
Trevlig läsning.

Hur man väljer sina företrädare – nån slags bakgrund

Det var här det började, några dagar efter att jag kom hem från SFS Fullmäktige, alltså Sveriges Förenade Studentkårers årsmöte. Jag var där som personvalsförhandlare för Linköpingskårerna. Det fick mig att fundera på var den reella makten finns i organisationer, alltså inte den stadgade makten, utan var och av vem den praktiskt utövas.
SFS är på många sätt en bra och öppen organisation nu för tiden, men den är också väldigt ängslig och rädd. Historiskt sätt har många blivit lurade och det har skett några riktigt fula grejer, oftast kopplat till just personvalen. Min analys är att det har gjort att man överlag är rädd för de här förhandlingarna. Man förväntar sig att man ska bli lurad, eller åtminstone rejält bortspelad. Det här har i sin tur gjort att man är rädd att ändra det system som används för att välja personer till styrelse och andra funktioner. Man håller hårt i ett minoritetsskydd som i praktiken gör att man inte väljer de personer som har störst stöd i organisationen, man väljer en siffra. Med det inte sagt att de man väljer inte har ett stort stöd, det finns bara inte en garanti att så är fallet.
Alltså sätter man sin mest cyniska person som förhandlare, som kan bortse från de känslor och tankar som är drivkraften för kandidaterna, och bara se till hur mycket makt man kan knyta till sig med den begränsade resurs av röster som man har att handla med.
Det finns stora fördelar med ett sånt system, det försöker jag inte argumentera mot. De två huvudsakliga är att man har en bestämd del av makten och väljer man att inte förhandla om den så kommer man också få sin bit av kakan, och att det är otroligt förutsebart. Man kan med en ganska enkel formel räkna ut det exakta resultatet innan valet faktiskt sker.
Men, för det finns ju ett men, det är ett system som uppmuntrar till att inte agera demokratiskt. Man kommer att få ett bättre resultat om man lägger all makt på en person än man skulle få om man faktiskt låter alla delegater agera för sig. Personligen hade jag inte tagit det uppdraget på någon annan premiss än att jag har helt fria händer att bestämma hur “mina” delegater ska rösta i de olika valen. Inte för att jag tycker att det är så det ska göras, utan för att det är så jag har störst chans att “vinna”.
Resultatet i slutändan är alltså att det blir runt 10 personer som bestämmer vad de 200 delegaterna ska rösta i namnet av de cirka 250 tusen studenter som de företräder. Hur man än väljer de delegaterna, och hur man än ger dem deras uppdrag ute på de lokala kårerna, så är vägen väldigt lång från student till den som sitter på den reella makten.
Det ska sägas att det har blivit bättre de senaste åren. Förhandlingarna sker öppnare och ärligare, å andra sidan har fler grupperingar på ett eller annat sätt anslutit sig till de som köper och säljer röster.
Jag tror inte att det här är ett sunt system att välja sina funktionärer på. Jag är helt med på att det är ett formellt säkert och tydligt system, men jag tror också att det flyttar makt lite för långt från de som faktiskt ska ha den. Risken jag ser är att engagemanget för organisationen minskar, då man inte känner att man faktiskt sitter på makten att förändra organisationen.

Sist måste jag också ta upp den organisatoriska motpol till SFS som jag också är engagerad i, Svenska Pokerförbundet. Där finns det en stadgad direktdemokrati som för att den rent praktiskt ska fungera bygger på att medlemmarna inte är engagerade. Man har helt enkelt systemet en medlem – en röst. Inte ens i dag skulle vi klara av att hantera ett årsmöte om alla medlemmar dök upp och använde sin rätt, och då har vi just nu väldigt få medlemmar. Rent praktiskt väljer man helt enkelt de som ställer upp, och sätter egentligen inga formella krav på de personerna. ”Handla som ni tror är bäst, vi kommer ändå inte ställa er till svars för det efteråt”. I princip.

Det är de här två motpolerna som fått mig att börja fundera på vad jag tycker är viktigt i den här typen av organisationer, och som resulterat i de två kommande texterna. De dyker upp under dagarna framöver, de behöver bara putsas lite på.

Som ett slags PS vill jag också påpeka att jag är övertygad om att de som valdes till styrelse, presidie och andra organ under SFSFUM är riktigt bra och duktiga personer, med ett brett stöd i organisationen. Hade jag inte trott det hade jag aldrig skrivit det här, och det ska på inget sätt ses som en kritik mot dem. Det här är ett uttryck av en oro att det inte alltid kommer bli ett bra resultat, om man inte ser till att anpassa organisationen efter hur den faktiskt fungerar. Att låta låta folk använda de system som finns på ett sätt som det inte finns ett stöd för i organisationen, och som det inte var tänkt att de skulle användas kommer i längden innebära att den totala mängden makt som samlas och ska användas för att föra fram medlemmarnas åsikter minskar, då organisationen blir mindre attraktiv, och kommer tappa det självförtroende man gemensamt bygger.

Låt mig slippa #prataomdet

Jag hamnade i en ganska onödig och inte särskilt konstruktiv diskussion på Twitter i går på väg hem från en trevlig middag med far. Den handlade om den här grejen folk kör nu där de ”Pratar om det” i en hashtagg på Twitter.

Starten kom när jag ReTwetade den jag förstått är skaparen av fenomenet, Mymlan. Så här löd min tweet:

Det är nog det enda rimliga som sagts i den hashen, tyvärr. RT @mymlan: Man måste inte #prataomdet Man måste inte gilla#prataomdet heller.

Och det där står jag fast vid, hyfsat mycket. Jag är övertygad om att det sagts saker i den kontexten som har varit bra, vettiga, nödvändiga för den som sagt det, och det är såklart bra. Jag vänder mig inte det minsta mot att människor hittar utlopp för sina känslor, åsikter och tankar. Snarare tvärtom. Jag tycker att det är jättebra. Däremot har jag väldigt svårt för formen som det här har gjorts i, och jag tycker att hela utförandet är respektlöst och innehållande ett ganska osmakligt von-oben-perspektiv på vad som är rätt och fel.

Varför är Twitter fel forum?

Twitter är ett utmärkt verktyg för att sprida saker snabbt och brett, för att nå ut till många utan att behöva ha faktiskt kontakt med dem alla, och det är normalt ganska lätt att själv filtrera ut sådant man finner ointressant eller liknande. Det är det just på grund av formen. För att få rejäl spridning och genomklickning krävs att man fångar personers uppmärksamhet och nyfikenhet på 140 tecken. Man är alltså mycket begränsad begränsad av formen.

I det här fallet är man som användare dessutom begränsad på ännu ett sätt. Jag har ingen möjlighet att filtrera bort tweetsen i den här hash-taggen om jag skulle vilja. I många twitterapplikationer finns funktionen, själv använder jag Tweetdeck på min dator, och där la jag snabbt till ett globalt filter på #prataomdet för att inte behöva läsa. Men det funkar inte överallt. Många mobilappar saknar en sån funktion, och den finns heller inte på Twitter.com. Det har fått mig att överväga att inte använda Twitter i mobilen ett tag framöver, för jag kommer inte bort från det annars. Jag kan inte bli av med det. För jag vill verkligen inte läsa det, och jag återkommer lite längre ner till varför.

Hur hade jag själv löst det?

Det känns fel att bara klaga, så jag kommer här berätta hur jag hade gjort upplägget. Det finns säkert andra sätt också, så det är inget facit, bara ett annat sätt och ett sätt jag tycker är bättre.

Som det står ovan har man 140 tecken på sig att få ut det man vill säga, i det här fallet oftast ganska tunga saker som hänt i ens liv. Lägger man till själva hash-taggen är man nere på 121 tecken. Av vad jag ändå sett från flödet skulle så gott som alla berättelser, borträknat de rena håntweetsen, blivit bättre av en förklaring, en bakgrund, och ett bra sätt att ge reaktioner på vad som sagts.

Det finns massor av verktyg ute som skulle lösa det på ett minst lika bra och enkelt sätt. Mitt sätt hade varit att sätta upp en Tumblr, gett fri åtkomst att göra inlägg och kopplat in Disqus. Ett sånt upplägg hade gett flera förtjänster:

  • Alla som vill har möjlighet att dela med sig, och en möjlighet att reagera på de berättelser som laggs upp. Man har också en större möjlighet att berätta anonymt om man så  vill. Man kan, men behöver inte koppla varken sitt riktiga namn eller sitt Twitterkonto till sin berättelse.
  • Integration med Twitter och Facebook gör att man kan sprida att ett inlägg gjorts, utan att lägga ut själva innehållet. Då kan alla välja om de vill läsa eller inte.
  • Man hade kunnat lägga ut ett fundament för rörelsen. Förklarat varför man gör det, vem som gör det och framför allt just att man verkligen inte behöver göra det om man tycker att det är jobbigt.

Det hade helt enkelt inneburit större möjligheter för alla, att berätta, att reagera, att stödja och att inte behöva läsa. Vilket leder mig inte på sista stycket.

Vad är det som är så fel med att berätta?

Jag skrev i början att jag tycker hela företeelsen är respektlös och har ett von-oben-perspektiv. Jag förstår att alla inte kommer hålla med mig om det, och det är helt ok, för det grudar sig bara i vad jag känner inför det här fenomenet.

Det är respektlöst, för att någonstans dök en attityd upp att det här är något man ska göra om man har varit med om något hemskt. Jag är övertygad om att det inte alls var intentionen från början, men eftersom man inte har möjlighet att kontrollera vad som händer och vad som sägs på Twitter spelar det ingen roll. När man kommit till den punkten, då är det just det som rörelsen står för. Någonstans började många, inte alla men många, ta för givet att det här är det bästa sättet att hantera svåra saker, för alla, och så är inte fallet.

Det finns massor med människor som inte mår bättre av att berätta sina hemligheter för främlingar, som inte mår bättre av att minska ner sin svåra historia till 120 tecken, och som inte mår bättre av att läsa andras mycket reducerade berättelser. Och det finns många som känner sig tvingade att berätta trots att de inte vill, för att de upplever att det är vad som förväntas av dem. Den här typen av strömningar är starka, de påverkar människor, och de ställer krav på människor vare sig man vill det eller inte, och det får man inte glömma bort. Det är som med Spindelmannen ni vet, med stor makt kommer ett lika stort ansvar.

När man släpper lös en sån här sak, så har man ett ansvar även om man inte kan kontroller vad som händer. Och det är det det här kokar ner till. Eller för att skriva det med andra ord; om man tänker släppa lös en sån här sak, se till att ha kontroll på hur den utvecklar sig.

Och tänk till innan. Man tar en stor risk att man kommer göra mer skada än nytta, och det är helt säkert att man kommer göra skada, även om nyttan är större (hur man nu skulle kunna mäta sådant).

Men framför allt. Ge människor ett reellt val. Ett val att delta, ett val att se på och framför allt, ett val att avstå.

Svante Linusson snackar strunt

I den här artikeln av Svante Linusson, en professor i matematik på KTH, på SVD Brännpunkt hävdas att Sveriges valsystem inte är proportionellt. Det kan inte få gå okommenterat förbi. För det är skitsnack, från början till slut.

Vi har visst ett proportionellt valsystem, hur mycket en professor i matematik än vill förvanska den data han har att tillgå, och hur mycket han vill använda irrelevanta jämförelser.
Visst finns det problem med systemet. Det gör det med alla system. Men att det inte skulle vara proportionellt? Nej, det stämmer inte.

Vi börjar från början:

Den metod som används för att fördela platserna i riksdagen är krånglig och ogenomtänkt.

Nej. Den är enkel.
Man tar varje partis antal röster och delar med 1,4.
Den som har högst siffra får ett mandat.
Efter att ett parti fått ett mandat delar man partiets antal röster med först 3 (efter första mandatet det fått), sen 5 (efter andra mandatet det fått), sen 7, 9, 11, 13 ,15, 17 och så vidare, tills alla mandat är utdelade. Hur svårt kan det vara att förstå?

Den ger inte alltid ett proportionerligt utfall och i årets val hände just detta. Alliansen borde ha fått 174 mandat enligt valnattens resultat, blott 1 mandat från egen majoritet.

Det stämmer möjligen om vi hade använt en rak procentuträkning för att fördela mandat. Vårt proportionella valsystem bygger inte på procentsatser. Det har aldrig gjort det, och syftet med det har aldrig varit att det ska vara proportionellt i den aspekten. De procentsatser man förmedlar på till exempel val.se har syftet att visuellt visa hur röster fördelats, inte bestämma hur mandat ska fördelas.

Socialdemokraterna som fick 30,9 procent av rösterna fick 113/349=32,4 procent av mandaten. Medan till exempel Centern som fick 6,6 procent av rösterna fick 22/349=6,3 procent av mandaten.

Alltså. Det är inte fel i uträkningen i sig. Det är bara en irrelevant uträkning. Av två anledningar.

För det första är det en uträkning av hur stor procent av samtliga avlagda giltiga röster partierna fått. Man måste naturligtvis räkna bort alla röster som gått till partier som inte klarar sig över 4 %-spärren innan man gör uträkningen. Ja, eller låta stolar stå tomma i riksdagen.
(I just det här fallet skulle det bli 4,9 tomma mandat med Svantes sätt att räkna, eller då troligen 5 eftersom man måste runda av, och vi skulle ha en riksdag bestående av 344 mandat, som utan problem kan delas i två lika stora delar. Det här med ett jämnt antal mandat är tydligen ett problem senare i artikeln, men här, halvvägs in, är det fullt rimligt. Eller?)
Med en riktig uträkning skulle Socialdemokraterna fått 31,3 % och Centern 6,7 %. Vi kommer knappast närmare hur fördelningen av mandat blev, men vi kom annorlunda. Och det leder till:

För det andra, vi fördelar inte mandat utifrån procent av röster, vi fördelar mandat utifrån antal röster. Det är inte mindre proportionerligt, det är bara proportionerligt på ett annat sätt. Hörru, jag har inte läst matte sen gymnasiet, men till och med jag fattar. (Men så finns det såklart också en anledning till att vi har val i Sverige, och inte låter matematikprofessorer bestämma allt)

[I den här kommentaren blir jag riktigt dryg…]

Det är demokratiskt mycket otillfredsställande att ha en situation där hela svenska folket, inklusive så kallade expertkommentatorer i media, tror att vi har ett proportionellt valsystem till riksdagen, när så inte är fallet.

Men snälla nån. Jag är övertygad om att det är jättemånga fler än jag, däribland de allra flesta expertkommentatorerna, som förstår hur systemet fungerar.

Det huvudsakliga problemet är att antalet utjämningsmandat 39 bara är tillhöftat utan någon noggrann analys.

Mer skitsnack. Det är en konsekvens av att man har bestämt att vi ska ha 349 mandat i Riksdagen, och sedan delat ut fasta mandat till de olika länen proportionerligt efter antal röstberättigade.

Efter det kommer en harang där han försöker bevisa att det är ett dåligt system för att det en gång i tiden var ett dåligt system. Och ja, det var dåligt när vi hade 350 mandat. Och ja, det skulle kunna bli bättre, på många sätt. Men någonstans måste vi ändå dra gränsen för hur stort system vi ska ha. Det är klart att vi skulle, rent teoretiskt, kunna tillsätta en riksdag med, ja, säg 7 123 651 och några till, som är antalet röstberättigade (ungefär i alla fall). Men hur orimligt vore inte det? Framför allt skulle vi ju inte behöva ha ett val. Vi skulle ju alla vara ledamöter i en sådan riksdag. Och det skulle verkligen inte vara proportionellt, det skulle vara direkt.

Självklart är det så, att ju färre mandat vi har i riksdagen, desto mindre proportionerlig kommer den bli. Kanske skulle det vara bättre med 563 mandat, 2 695 mandat eller vilken godtycklig siffra som helst. Hur man än gör så kommer man någonstans behöva avrunda. Den avrundningen kan göras på många olika sätt. Vi har i Sverige valt ett sätt som är säkert, förutsägbart och funktionellt. Det finns andra system som har samma egenskaper. Felmarginalen är lika stor i de andra, skillnaden ligger bara i hur man räknar.

Uppdaterat:
Svante får uttala sig även på SVT och Affärsvärlden. Han fortsätter där att hävda felaktigheter utan att komma med lösningar.

Uppdaterat igen:
Nu skriver SvD en till artikel på samma tema, med kommentarer från läsare. Även där görs en på tok för ytlig analys av systemet, och det angrips från fel håll.

Valet 2010 – mina korta reflektioner

Dagen efter valet är här, och jag har funderat lite i natt på vad som hände.

Följer man mig på Twitter eller Facebook kommer det nog inte som en överraskning att jag är mycket besviken över att Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen. Det är en obehaglig utveckling i mina ögon, men det är inte helt svart eller vitt. Jag ser det som en självklarhet att inget annat riksdagsparti kan samarbeta med dem, om något, då de i grunden står för ett annat samhälle än vad resten eftersträvar. Men vad kommer det innebära för SD som parti? Jag ser en risk att de kommer kunna framställa sig som martyrer, och på så sätt skapa en grupp följare som tar steget ännu längre från den tolkning av världen som görs av resten av Sveriges befolkning.

Med det finns ett annat problem också. Att mer än 330 000 personer i Sverige antingen inte förstår vad SD står för, eller än värre, faktiskt håller med dem. Vi, som i alla andra svenskar, oavsett politisk färg eller engagemang, måste ta reda på varför så många har valt att rösta på Sverigedemokraterna och sedan övertyga dem om att lösningen inte finns i ett parti som vilar på främlingsfientliga och odemokratiska grunder, oavsett vad det är de har sett som problem. Vi får aldrig acceptera att såna åsikter blir en del av det politiska rummet. Det är ett problem när de manifesteras i obskyra grupperingar utan reell makt, det är ett enormt problem när samma åsikter finns i Sveriges högsta beslutande organ. Samtidigt måste vi se till att vi inte fryser ut tre hunda tusen personer för att de har en avvikande åsikt. Den har kommit någonstans ifrån, och att ignorera dem eller stoppa dem från att uttrycka den åsikten är att attackera ett symptom utan att försöka göra något åt sjukdomen. Vi måste hitta det de ser som ett problem, och lösa det på ett bra sätt, och därigenom göra partier som SD meningslösa.

Och som sagt, det här är en uppgift för oss alla, inte bara för politiker och partier.

Självklart var valet också upplyftande på sina håll. Med familj och vänner i Vimmerby är jag mycket glad över två saker i kommunvalet där. Det första är att Moderaterna gjorde ett dunderval, de dubblade sig i antal mandat och har nu tagit över rollen som det största allianspartiet i kommunen från Centern.

Like upplyftande är det att se att Nationaldemokraterna inte verkar få något mandat i kommunfullmäktige där, trots idogt kampanjande från deras sida. Det gläder mig att folk i kommunen verkar ha sett igenom deras propaganda, och det gör mig lite skadeglad, då jag gett mig in i några diskussioner med deras ledare med just tesen att folk inte kommer att rösta på ett parti som är så i grunden odemokratiskt.

Så jag avslutar här med att önska lycka till till alla ni som blivit invalda i kommuner, landsting och riksdag. Jobba hårt de kommande fyra åren, för ett bättre Sverige (vad det nu må vara för just dig), följ er övertygelse och backa aldrig från att ta debatten och övertyga rasisterna om att de har fel!

FrittSpel – att utmana monopolet

I går lanserades en sajt som jag är högst involverad i. Det heter Fritt Spel, och syftet är att skapa debatt kring hur spellagstiftningen i Sverige borde se ut. För det är ju självklart att det egentligen är helt ohållbart att ha ett spelmonopol i Sverige.

Det enda rimliga ur så gott som alla aspekter är att skapa ett licenssystem, där spelbolag får ansöka om att öppna casinon. Då kan man ta in pengar till staten genom en licensavgift, man får en konkurrens om spelarna, vilket i förlängningen gynnas just dem. Det är helt enkelt det enda vettiga man kan göra.

Läs också på Nakna Sanningen om varför spelmonopolet är är en tankevurpa.

Så, nu blir det till att skriva artiklar för glatta livet. Det tycker jag för övrigt att du också ska göra, för vi publicerar så gott som alla artiklar som kommer in, så länge de är intressanta och relevanta. Gå till FrittSpel.se och skriv!

Förortsfunderingar

Jag bor ju just nu ute i förorten. Närmare bestämt i Bollmora i Tyresö. Det är sådär. Alldeles för långt in till stan för att jag ska riktigt trivas, speciellt eftersom drygt halva resan in går med buss.

Hur som helst. Det finns några fenomen jag inte är helt van vid där ute. Lösa hundar till exempel. Av nån anledning är det väldigt inne med kamphundar av olika slag, vilket i sig känns underligt för mig, men ja. Det som är riktigt konstigt är att det inte är ovanligt att de har hundarna lösa. Det är verkligen helt sjukt, och om jag inte har helt fel lite olagligt också? Skit samma. Jag är sjukt obekväm med lösa hundar, och har därför kommit upp med en generell regel för hur man ska hantera sin hund bland folk: Håll den kopplad.
Om man prompt måste ha den lös,  så krävs det att den lyder på första kommandot. Alltid. Utan undantag. Om du någon gång behöver ge samma kommando två gånger, koppla djuret och traska ut i skogen och drilla den mer. Det hjälper verkligen inte att säga ”Det är ingen fara, den är jättesnäll!” när din hund just sprungit in i ett barn så det ramlat och är så rädd att den inte ens kan gråta.
Men som sagt. Ha hunden kopplad bland folk, och förstå att alla inte kommer älska din lilla boll med huggtänder.

Men det var verkligen inte det jag skulle skriva om. Jag är bara lite för trött för att tänka. Det finns nämligen en annan sak där ute, som verkligen håller mig uppe på nätterna. Det är ett litet torg utanför huset jag bor i, och nu på sommaren hänger områdets ungar där på kvällarna och nätterna. Inget som egentligen stör mig, ens när de spelar musik. Visst blir de lite högljudda ibland, men det är rätt lugnt. De senaste nätterna har de dock hittat på ett nytt sätt att leva om. En tre-fyra av dem har moppar, och med dem håller de på och leker till förbannelse. I natt gav de upp lite efter klockan 1, och avslutade med att göra ett par ”donuts” på vägen utanför, vilket låter väldigt mycket kan jag lova.
Frågan är bara, borde det inte vara olagligt på nåt sätt, att leva om så mycket? Typ störande av det allmänna lugnet eller nåt sånt? Kan jag ringa polisen i kväll helt enkelt? Det skulle jag fan njuta av.

Och ja, jag inser att jag börjar låta som en sur gammal gubbe. Jag trivs lite med det faktiskt. Hehe.

Jag har inte vad som krävs

Sprang på en bloggpost om Försvarets senaste reklamkampanj här. Och jag håller väl  med i det som sägs där.

Jag har tänkt mig att skriva nåt om den här kampanjen ett tag, men det har som inte blivit av. Nu nöjer jag mig med att länka här istället. Det blir inget riktigt inlägg alltså. Jag har nämligen inte vad som krävs för det, då jag inte är beredd att mörda människor för att få ha en åsikt om Sveriges försvar. De får klara sig utan den. Stackarna.

Jag är i ”gott” sällskap

Ja, vad säger man? Jag tror inte jag egentligen kan annat än att beklaga mig lite över vilket sällskap jag ibland befinner mig.

En av mina företrädare tyckte att det nu var vettigt att strunta i att inställa sig i domstol när han var kallad. Istället spelar han poker i Las Vegas. Läs om det på Aftonbladet.

Det här är alltså efter att han blivit utstött i svenska pokerkretsar efter ett fuskförsök för några år sedan. Ja, och efter ett mycket underligt och missriktat försök att rentvå sig med en blogg mest innehållande hot om att avslöja andra pokerspelares oegentligheter och en lång rad påhopp på folk, och som han dessutom tog bort i samma sekund som han skrev något med ett intressant innehåll.

Jag är nog ganska glad att jag inte är kvar som ordförande i det där pokerförbundet. Sånt här vill man ju inte bli förknippad med. Man jäklar vad jag hade velat göra mer bra saker där egentligen.

Poker i bloggosfären

Det finns ganska många pokerbloggar, av skiftande kvalitet och och läseskara. De två har i och för sig inte något samband, men det är en annan femma. Själv måste jag erkänna att jag följer få såna bloggar. Jag finner dem verkligen inte särskilt intressanta. Några följer jag som sagt, men då oftast av någon annan anledning än att det är en pokerblogg. Jag passar på att ge lite kärlek till några såna först. Peter följer jag såklart på dinga.se, och Erik på valterego.se. Från min styrelse i pokerförbundet verkar det bara vara Peter ovan och Pär som bloggar, så honom följer  jag på Chairman. Sen har visst Peter Eichhardt och Johan Kretz smugit sig in, och såklart HeFo, även om hon verkar gett upp att skriva där. (Vill du se alla bloggar jag följer kan du såklart kolla min Delicious, den är ganska komplett.)

Efter det är det tomt. Sånär som på en blogg, som jag har en mycket kluven inställning till. Det handlar om Ken Lennaárd, eller Mr. Poker som han kallar sig själv.

Kluvenheten då?

Jo, så här är det. För ett par år sedan blev Ken anklagad, under lite underliga former, för att ha försökt lura några andra pokerspelare genom att sätta upp ett riggat spel, med kameror i taket och grejer. Det underliga var att ingen som påstods ha varit utsatt för fuskförsöket trädde fram och berättade om det själv, eller på annat sätt agerade. De skickade bulvaner vars starkaste argument var att de hört saker från ”en säker källa” till diskussionsforum.
Det här drog såklart igång spekulationerna ännu mer, och det var många som skrev saker de rimligtvis borde ångra. Ken dömdes i princip unisont på forumen, baserat enbart på hörsägen, och han försvann från scenen.
Nu ett par år senare håller han på att ta sig tillbaka in i svängen, bland annat genom sin blogg, som just nu är en av Sveriges absolut mest besökta pokerbloggar.

Själv följer jag hans blogg, inte för att jag tycker att det han skriver är alls intressant, snarare tvärtom faktiskt, det är lite ögonblicksskildringar från Las Vegas och lite listor som kan ha ett visst intresse och så är det påhopp på folk i pokerbranchen, som mest känns larvigt i mina ögon. Nej, jag följer det enbart för att jag vill ha fortsättningen på det här inlägget från den 15 februari, där han lovar att ge sin version av fuskskandalen. Det närmar sig nu två månader sedan, och i mina ögon har det nu gått sex veckor för länge för att det ska vara rimligt.

Inte för att just jag är särskilt viktig i det här, men jag tänker mig att grabben kan få en vecka till, innan jag tröttnar och låter hans blogg gå samma öde till mötes som så många andra, ut ur min intressesfär.

Så:
Kom igen nu Ken! Menar du allvar så berätta, eller säg helt enkelt att du fegar ur.

Kort om 3D på bio, främst Alice in Wonderland

Nu har jag som sagt inte sett Avatar i 3D, som ju filmades med just 3D-teknik, så det här kan inte bli en allomfattande recension.

Hur som helst. Jag är mycket besviken.

Saker som inte funkade:

  1. Det kändes som 2D-bilder radade upp i 3D.
  2. Det kändes fejkat. Det kändes inte alls som att titta på något i verkliga livet. Det kändes mindre riktigt än vanlig 2D-film.
  3. Små snabba saker blev fula, suddiga och irriterande.
  4. Saker som kom mot en kändes fel.

Saker som funkade:

  1. Stora, långsamma saker långt bort.