Kategoriarkiv: Åsikter

Sprid lite kärlek i världen

Ibland slår det mig att vi lever i en ganska kall tid. Ja, alltså, temperaturen i luften verkar ju bli högre, jag tänker mer på kyla mellan människor.

När rasister får stå oemotsagda här hemma. Folk blir beskyllda för att vara terrorister bara för att de råkar tycka att en berättelse om en gud är bättre än en annan om samma gud. Människor blir halshuggna, utan några riktiga rättegångar, i diktaturer som Sverige gladeligen säljer vapen till. Satirtecknare, må så vara kontroversiella, blir kallblodigt mördade. Tiggare blir spottade på bara för att de finns.

Hur fan ska man orka med, liksom?

Så. Jag har ett litet förslag. Det må vara ganska betydelselöst, men kan vi inte försöka sprida lite, bara lite, kärlek omkring oss?

Ge en kram till någon du tycker om. Säg något uppmuntrande till din stressade kollega. Skynda dig in och skriv på för att stoppa Saudiavtalet.

Var lite snäll. Var lite öppen för nya människor. Försök att släppa några av dina fördomar.

Kram

Tack för Helens adress, Svenska Dagbladet

Det trillade ner ett borderline-spam-mail i min inkorg just. Borderline för att jag en gång har godkänt Svenska Dagbladet att skicka mail till mig, men också senare avregistrerat min adress.

Just det spelar inte så stor roll. Så här såg mailet ut i alla fall:

Jag klickade på länken, mest för att se vad jag skulle få betala för att få Svenskan skickad hit ner till Malta. Det var då jag blev lite förvånad. Formuläret för att beställa tidningen var nämligen redan ifyllt. Men inte med min adress, som man skulle kunna tänka sig att de sparat och så. Nej, utan till en Helen C. Allt finns med där. Adress, telefonnummer, e-postadress. Och de stämmer. Det bor en Helen C på den adressen.

Det här skulle jag säga är riktigt dåligt av Svenska Dagbladet. Jag kan inte riktigt avgöra om stackars Helen är förifylld för alla som får det här mailet, eller bara för mig, men jag gissar på att Svenskan i dag har lämnat ut hennes kontaktuppgifter till ett par hundra tusen föredetta prenumeranter eller nåt sånt.

Skärpning! Sån här får inte hända. Släng ut ert spamsystem och köp ett nytt. Direkt!

 

Uppdatering!

Jag drog iväg ett mail till den adress som Svenska Dagbladet visar på sin sida om PUL, personuppgifter och Cookies; personuppgiftsombud@svd.se

Då fick jag det här svaret

Det gjorde det verkligen inte bättre.

Så jag vidarebefodrade mailet till deras chefredaktör och ansvariga utgivare, men hon var på semester till augusti, så det fick gå till den tillförordnade chefen, och därifrån har jag inte fått svar än. Vi får se hur det går.

(Visst var jag lite härligt dryg i mitt första mail va?)

Ett steg närmare

I dag kan man på till exempel DI läsa att Alliansen äntligen verkar vara hyfsat överens om hur den svenska spelmarknaden ska hanteras i framtiden.

Nu ska man nog inte springa iväg för snabbt här. Det kommer inte hända nånting den närmaste tiden. Men det finns i alla fall en samsyn kring delar av marknaden, och det är bättre än inget som det ser ut nu.

Det som är lite spännande i just det här fallet, är att det är uppenbart att de två sidorna som finns i Alliansen så tydligt har kommit från två håll, och har helt olika syfte med att förändra regleringen.

Kristdemokraterna, de som tydligast förespråkar att behålla dagens statliga monopol på spel, vill nu reglera spel på Internet, med motiveringen att staten behöver få kontroll över spelandet där. Deras syfte är att i framtiden kunna sätta upp hårdar regleringar i alla aspekter av spelbranschen.

Moderaterna däremot, som är de som drivit på frågan mest, gör det snarare för att kunna avreglera redan reglerade områden av spelbranschen. Tanken är att om man börjar med att tillåta icke statliga bolag att bedriva spelverksamhet i Sverige, om än bara på Internet, så har man också öppnat en dörr för att släppa in dessa på ”livespel”, som kasinon, spelautomater och klassis bookmaking.

Själv hoppas jag att det går Moderaternas väg. Men dit är det ännu längre. Klart mycket längre.

Min reservation från SvePofs årsmöte

I söndags var alltså Svenska Pokerförbundets årsmöte.

Överlag gick det helt ok till, och tror jag att det blev ett bra utfall. Det är såklart svårt att veta nu hur det går, men jag tror att de som valdes kan göra ett bra jobb.

Jag kände mig dock tvungen att reservera mig mot ett beslut under mötet, och jag tänkte förklara lite varför här.

I början av mötet kom frågan upp om det var ok att avlägga sina röster i personvalen i förskott, för de som behövde lämna mötet innan de punkterna behandlades. Det röstades igenom att det skulle vara ok, varpå ett knappt tiotal gjorde så innan vi kom fram till själva valen. Jag var väl inte helt glad åt det, men ja, så farligt tycker jag inte heller att det var.

Problemet uppstod när en person drog tillbaka sin kandidatur till en av posterna, för att istället kandidera till en annan. Det resulterade i att en del, kanske alla, av ”förtidsrösterna” lades på en person som inte kandiderade till just den funktionen, och att de heller inte hada möjlighet att rösta på alla kandidater till de andra posterna. Sånt kan såklart hända om man öppnar för allmän nominering i alla val, och det är enligt min mening en risk man tar i ett sånt här fall.

Tyvärr hanterades den här frågan så att man röstade om hur ”förtidsrösterna” skulle räknas, och det fanns tre alternativ:

  1. Röster på personen som drog tillbaka sin kandidatur i ett av valen räknas istället till det andra valet.
  2. Röster på personen som drog tillbaka sin kandidatur räknas ogiltiga alla val.
  3. Röster på personen som drog tillbaka sin kandidatur räknas som de är, och kan därmed i ett av de sju valen räknas som ogiltig.

Jag propagerade för alternativ tre, då rösten är avlagd utifrån den information personerna hade vid röstningstillfället. Det alternativet förlorade stort, vilket jag tycker är konstigt.

I en andra röstningsomgång mellan alternativ 1 och 2 vann alternativ 1, alltså det mest odemokratiska alternativet, eftersom mötet i och med det ansåg sig ha rätt att bestämma över enskilda personers åsikt.

Så, här följer den korta text jag har fört till protokollet under det här beslutet:

Jag reserverar mig mot beslutet att i efterhand ändra på redan avlagda personröster utan de röstandes vetskap om att så skedde. Jag anser inte att årsmötet varken har rätt, eller kan finna stöd i stadgarna för, att rösta om icke närvarande personers åsikter i någon fråga.

 

Är forskning bara intressant om den görs på tekniska högskolor och medicinska institut?

Regeringen har utsett en ny forskningsberedning.

Det är en lista på 21 namn, fylld av duktiga och kunniga personer. Nedan listar jag den utbildning personerna har:

  • Officersexamen
  • Civilingenjör
  • Civilingenjör
  • Civilingenjör, Medicine hedersdoktor
  • Bergsingenjör och Teknologie hedersdoktor
  • Teknologie doktor
  • Professor i fysik
  • Professor i reglerteknik
  • Professor i växtfysiologi
  • Professor i lövträdsodling
  • Professor i nanoteknologi
  • Professor i fysik
  • Professor i läkemedelskemi
  • Professor i integrativ medicin
  • Professor i neurokemi
  • Professor i fysiologi
  • Professor i statsvetenskap
  • Professor i pedagogik
  • Filosofie doktor
  • Bachelor/Master of Science in Foreign Service
  • Jag lyckades inte hitta utbildning

Hela fyra (eller kanske fem) av de 21 i gruppen har en bakgrund inom humaniora eller samhällsvetenskap. Av de fem är det bara för två de redovisat utbildning i pressmeddelnadet.

Den enda tolkning jag kan göra är att det beror på att regeringen helt enkelt likställer forskning med teknisk- eller medicinsk forskning.

Och de tror att det ska hjälpa Sverige att bli en världsledande forskningsnation. (Bara ordet forskningsnation andas i och för sig 1800-tal.)

Ja, fy fan vad dumt.

Studentkårerna efter kårobligatoriet

I en artikel på AllaStudier intervjuas ordföranden för Karlstad Studentkår och Uppsala Studentkår om hur det första året utan kårobligatorie har gått.

I artikeln framgår att 80 % av studenterna på Uppsala universitet är kårmedlemmar, medan 16 % av studenterna på Karlstads universitet har blivit medlemmar i kåren där.

Karlstads kårordförande hävdar i artikeln att de ska satsa på utbildningsbevakning (bara bevaka, inte utveckla?) för att öka antalet medlemmar:

– Vi ska ha något som heter ”Vad fan gör kåren?” ute på universitetsområdet. Där ska vi låta studenterna ta ställning till olika studiesituationer.

Och ordförande för Uppsala Studentkår hävdar att det är nyckeln till deras framgång:

– Vi har inte satsat på rabatter eller giveaways. Det har visat sig att studenterna inte vill ha det, säger Karin. De vill att vi ska hålla på med utbildningsbevakning.

Visst. Många studenter vill säkert att kåren ska syssla med just det, och jag tycker att det är självklart att det ska vara grunden i deras arbete. Men den stora skillnaden i andelen medlemmar har inget med det arbete kårerna gör för utbildningskvaliteten. Den beror enbart på att man i Uppsala måste vara medlem i kåren för att få gå på nationerna, medan man i Karlstad bara får rabatt på inträdet som medlem.

Jag sa det innan obligatoriet avskaffades, och det visade sig uppenbarligen vara sant:
Medlemmar skaffar men genom att kräva medlemskap för att gå på studentkrogar. 

Nu hoppas jag bara att mina kära efterträdare i Linköping följer Uppsalas exempel och skaffar sig ordentligt med medlemmar. Det ger nämligen pengar man kan göra vettiga saker med. Och det är bra.

Svenskt Näringsliv och humanioran

I veckan gick Svenskt Näringsliv ut med nyheten att de ska släppa en rapport under Almedalsveckan, Konsten att strula till ett liv. Ett av förslagen de lägger fram i den har väckt starka känslor. Förslaget att sänka studiebidraget för vad de kallar ”hobbykurser”. Vagt definierat som kurser inom konst och humaniora som inte leder till jobb efter avslutade studier.

Mängder av tyckare, politiker och tidningar har tagit upp det här och kritiserat förslaget. Men så gott som alla har kritiserat fel sak. Och Svenskt Näringsliv har gjort ett otroligt smart och effektivt jobb för att verkligen definiera om den svenska högskolans syfte och existens, även om jag tror att det i så fall kommer få väldigt dåliga konsekvenser om de lyckas fullt ut.

Det Svenskt Näringsliv lyckades med var att få sina motståndare att prata om jobb, och värdera de olika utbildningarna enbart efter vilka möjligheter de ger för att få ett ”relevant” jobb. (Till och med Lunds universitet gick ut och försökte försvara sina humanistiska utbildningar med siffror om hur många som får jobb efter sina studier i den här artikeln.) Och visst, självklart är målet för de allra flesta som studerar på universitet och högskolor att få ett bra jobb efter sin utbildning. Precis som det ska vara. Men det är inte, har aldrig varit och snälla, låt det inte bli högskolornas ansvar.

Universiteten och högskolorna finns för sig själva i första hand. För att utbilda, forska och skapa nya kunskaper. Inte för att tillgodose företags nycker när det kommer till vilka kompetenser de råkar efterfråga just det här kvartalet. Sånt ska komma långt ner på prioriteringslistan, och gör det för det mesta. Visst tar högskolorna ett samhällsansvar och ser till att erbjuda utbildningar de anser vara viktiga för det svenska samhället. Det ska de göra, som den del av samhället de är, men de ska göra det med grund i sina egna analyser, inte Svenskt Näringslivs eller enskilda företags tillfälliga önskelistor.

Helt enkelt, om företag har åsikter om vilka kompetenser som bör finnas i Sverige, så är det deras eget ansvar att de finns här, inte högskolornas. Och det finns massor med lösningar på det. Man kan anställa lärare som utbildar personalen, man kan importera kompetensen från andra länder, man kan faktiskt till och med gå till en högskola och be dem skapa en speciell utbildning för just det, och har de möjlighet kommer de göra det. De kallas ”Uppdragsutbildningar” och är ganska stort i det svenska högskoleväsendet. Kruxet är bara att det är företagen som får betala för dem, och det vill de ju såklart inte. Då är det enklare att få alla andra att ändra uppfattning om högskolans syfte. Från att vara kunskapsskapare till att vara en fabrik som genererar faktafyllda, effektiva och duktiga drönare.

För trots högtravande valspråk på Uppsala universitet och andra uttryck av självförhärligande från universitet och högskolor, så är det den fria tanken som har ett värde, och den kan varken vara rätt eller fel.

Stockholm Green Street

Jag blev stoppad på lunchen idag. Av fem eller sex ganska uppspelta gymnasieelever.

De ville ge mig en flyer, och jag suckade lite inombords och tänke ”Men snälla låt mig vara!”. Trots det tog jag en flyer, mest för att det var enklare än att säga nej.

Samtidigt som de räckte fram pappret sa de att det var en kampanj för ett grönare Stockholm, och att målet var att plantera träd i anslutning till fler vägar, för att binda samman parkerna i stan. Ja, de hann med så mycket. De använde såklart färre ord än vad jag gör. Och de var ganska duktiga.

Så jag tänkte hjälpa dem lite, för jag tycker det är ett väldigt bra projekt. Fler gröna stråk, och en trevligare och bättre stadsmiljö skriver jag under på direkt! Det tycker jag att du ska göra också, framför allt för att det är så pass lätt.

Gå bara in på Facebooksidan Stockholm Green Street och klicka gilla.

Och till Globala. Gymnasiets elever: Lycka till!

(Bilden kommer från deras Facebooksida)

SlutWalk – En marsch för kvinnors rätt att bära vilka kläder de vill

Jag hittade, faktiskt via T-Post Magazine, en artikel om SlutWalk. Det är ett arrangemang där kvinnor marscherar för rätten att bära vilka kläder de vill, utan att för den skull riskera att utsättas för sexuellt våld, och mot attityden att kvinnor som visar hud eller klär sig ”utmanande” får skylla sig själva om de utsätts för sexuellt våld.

Starten för rörelsen SlutWalk, som började i Toronto men nu har spridit sig till många städer i USA och ett antal i både Australien och Europa, var en polismans uttalande på Osgoode Hall Law School i Toronto i januari i år. Han hävdade att “women should avoid dressing like sluts in order not to be victimized”.

Lärare och studenter reagerade med rätta på uttalandet, och förutom att kräva en förklaring från Torontos poliskår startade alltså rörelsen SlutWalk av en grupp studenter. Sedan dess har de fått en del uppmärksamhet, se till exempel det här klippet från Mox News:

Det finns säkert massor med problem med det här, och jag är övertygad om att alla inte kommer tycka att det är ett bra initiativ, av många anledningar, men jag kan inte annat än gilla hela konceptet. Jag är svag för starka och känsloladdade reaktioner på omvärlden, speciellt när den inte är som man själv tycker den ska vara, och jag hoppas att det här snart kommer även till Sverige. Men jag kan också hålla med om delar av kritiken mot det här. Det är naturligtvis inte en lösning på problemet, eller ens på symptomet, men å andra sidan har de heller inte själva hävdat det av vad jag kan förstå. Det är en reaktion, och det lyfter förhoppningsvis upp frågan igen, den har hamnat i skymundan en del på senaste tiden.

Jag avslutar det här med ett citat från Kurt Cobain:

Varför formalia är viktigare än innehåll – Makt i idéburna organisationer – Del 2

Min utgångspunkt för det här resonemanget är att målet med hur man stadgar makt bör vara att den ska finnas så nära den enskilda medlemmen som möjligt. Om man inte köper det kommer man förhoppningsvis inte köpa nåt av den här texten.

Jag ska gå lite hårt ut och säga att det är i princip helt ovidkommande vad en idéburen organisation egentligen har för åsikter. Så länge medlemmarna har en reell möjlighet att påverka vilken riktning organisationen ska gå, och så länge man har medlemmar, kommer de åsikterna naturligt dra sig mot medianen via kompromisser. Man kommer också att ganska lätt bygga ett skydd mot tokiga idéer genom det sociala spelet inom organisationen. De som upprepade gånger kommer med förslag som inte befinner sig inom ramen för vad majoriteten tycker är vettigt kommer snart att marginaliseras, med resultatet att alla förslag de kommer med blir avfärdade, bra som dåliga. Man vinner helt enkelt på att vara vettig.

Så, varför är då formalia det viktiga?
Jo, med bakgrund av ovan kommer alltså den absoluta majoriteten av besluten som tas att befinna sig inom det vettigas råmärken, troligen kommer inte ens förslag komma upp som inte befinner sig där, bortsett från några få personer som inte vill eller kan förstå den sociala kontext de befinner sig i. Det viktiga i det läget är att veta hur och var beslut tas, och var olika åsikter hör hemma för att de faktiskt ska kunna styra organisationen i den riktning man vill. Man behöver helt enkelt en enhetlig samling av sina åsikter tillsammans med en tydlig prioriteringsordning mellan sina dokument och åsikter.

Min bild av den här typen av frågor är att de ofta hanteras på ett visst sätt i varje organisation av hävd. Man har alltid gjort så, och man blir inlärd i hur det funkar i praktiken, även om det inte alltid formellt ska vara så. Det är ett problem om man vill att medlemmarna faktiskt ska ha en chans att påverka organisationen, då man kommer behöva lära sig historien för att kunna påverka framtiden. Min syn är att man i den här typen av organisationer bör se på sina medlemmar och valda funktionärer, som helt nya vid varje mandatperiods början. Det värsta man kan göra är att förvänta sig att gemene person har koll på, eller har upplevt, organisationens historia. Det blir oftast inte så stora problem, folk hänger kvar och kan på ett naturligt sätt skola in nya medlemmar och aktiva i  den specifika tradition som finns, men att förvänta sig det kommer beröva stora delar av medlemmarna deras demokratiska rättigheter.

Jag förväntar mig att jag ska kunna bli medlem i vilken idéburen organisation som helst, och utan att prata med någon kunna bilda mig en korrekt uppfattning om den organisationens faktiska åsikter. Alltså, det som finns på papper ska också vara det organisationen i praktiken tycker. Är det inte så, bör man enligt mig ändra stadgar efter hur de olika dokumenten används. För om teorin och praktiken skiljer sig i de fallen, kommer jag heller inte kunna påverka organisationen. Det är mycket värre att låta medlemmar  lägga förslag som inte får ett praktiskt genomslag om de blir antagna, än att låta dem lägga förslag som inte kommer antas för att det ligger utanför det som organisationen tycker är vettigt.