En tveeggad egenskap för sökmotoroptimering

Sökmotoroptimering och singelskap

Det finns många egenskaper som är bra att ha som sökmotoroptimerare. Kanske inte så att alla är ett måste såklart och ingen duktig SEOare besitter alla, skulle jag tro. Det är heller inte så att alla de här egenskaperna behöver vara positiva i resten av livet. I dag tänkte jag prata lite om en av de egenskaper som hjälpt mig bli duktig på sökmotoroptimering, men som nog också är en ganska stor anledning till att jag är singel.


Jag är en överanalyserande person och det är viktigt för mig att veta hur saker verkligen är för att jag ska må bra. I min roll som sökmotoroptimerare har den här egenskapen gjort att jag har svårt att nöja mig med förenklade svar och spekulationer. När en kunds sajt inte agerar som förväntat, när resultaten dröjer eller när saker till och med går riktigtI'm on the side of Snake-Eyes toeed against the side of seven dåligt duger det inte riktigt för mig att få problemen lösta och lämna det bakom mig. Jag behöver veta varför det blev som det blev och varför just de åtgärderna som gjordes var det avgörande.

Det här gjorde att jag ganska snabbt lärde mig hur Google fungerar. Det ger mig i och för sig en och annan natt med lite sömn och mycket grubblande, men det tar jag så gärna. Att överanalysera en dator har visar sig vara lyckat för mig. När samma egenskap används på mänskliga relationer, well, låt oss säga att det inte alltid är lika uppskattat. 😉

Sprid lite kärlek i världen

Ibland slår det mig att vi lever i en ganska kall tid. Ja, alltså, temperaturen i luften verkar ju bli högre, jag tänker mer på kyla mellan människor.

När rasister får stå oemotsagda här hemma. Folk blir beskyllda för att vara terrorister bara för att de råkar tycka att en berättelse om en gud är bättre än en annan om samma gud. Människor blir halshuggna, utan några riktiga rättegångar, i diktaturer som Sverige gladeligen säljer vapen till. Satirtecknare, må så vara kontroversiella, blir kallblodigt mördade. Tiggare blir spottade på bara för att de finns.

Hur fan ska man orka med, liksom?

Så. Jag har ett litet förslag. Det må vara ganska betydelselöst, men kan vi inte försöka sprida lite, bara lite, kärlek omkring oss?

Ge en kram till någon du tycker om. Säg något uppmuntrande till din stressade kollega. Skynda dig in och skriv på för att stoppa Saudiavtalet.

Var lite snäll. Var lite öppen för nya människor. Försök att släppa några av dina fördomar.

Kram

Extraspelet i Monopolslots

I februari 2008 satte jag mig på ett tåg från Linköping med destination Casino Copenhagen. Jag var på väg mot min första EPT. Jag var pank, sådär i allmänhet, som man är när man nästan pluggar, fast man egentligen lever på att frilansa lite då och då. Jag skulle inte dit för att spela, det hade varit långt över min bankrulle både då och nu. Nej, jag skulle dit för att rapportera, intervjua pokerspelare, berätta för de som inte kunde vara där vad som hände och hur stämningen var.

Jag var skitnervös.

Det var första gången jag skulle skriva ”som mig själv” och få betalt för det. Sätta mitt namn på texterna. Det var också första gången jag var på en pokerturnering med folk som inte bodde i samma stad som mig. Och jag kände ingen. Jag hade pratat med min uppdragsgivare en del och han skulle vara där några timmar i början. Efter det var det bara jag och pokerstjärnorna.

img_1160

Det gick bra!

Jag gjorde en lång intervju med Daniel Negreanu, jag träffade flera bekanta och vänner för första gången, jag blev full i lobbybaren med en galen Ålänning (är inte alla Ålänningar galna?), gick vilse i Köpenhamn, jag tog massa bilder och jag hade allmänt kul.

Den konstigaste händelsen utspelade sig under finalbordet, och den långa, långa heads up matchen som karakteriserade hela den här upplagan av EPT. De håll på i timmar.

Vi satt några stycken och väntade i pressrummet. Det var mest väntan. Vi var hungriga och trötta, men kunde inte riktigt lämna turneringen. Den kunde ju vara slut när som helst.

In kommer en pokerspelare som känner flera av de andra skribenterna, han är ganska slirig och uppspelt. Han tycker vi är tråkiga som inte följer med på middag. När vi insisterar på att stanna drar han fram sin laptop och fixar fram livestreamen av finalbordet. Det övertygade oss. Vi tog med en dator och gick och käkade middag.

Under middagen pratade den här spelaren om slots. Hela tiden. Om Monopolslots, nästan hela tiden och framför allt om extraspelet som skulle vara något utöver det vanliga för en slotsmaskin.

img_0682_sDet kom fram att jag aldrig hade spelat Monopolslots. Om jag ska vara ärlig hade jag nog aldrig spelat slots överhuvudtaget.

Vid kaffet, som akompanjerades av avec och öl i överflöd från pokerspelarna vid bordet, ryckte den här spelaren plötsligt till sig datorn, struntade i livesteamen och loggade in på något av hans casinokonton. Där flyttade han in en stor summa pengar, åtminstone för mig då. Jag minns inte riktigt, men jag tror det kan ha varit €2 000. Öppnade Monopolspelet och gav mig datorn med ordern: ”Klicka tills du får extraspelet!”.

Där satt jag. Ensam, i bemärkelsen att jag var den enda i sällskapet som egentligen inte kände någon, och klickade, klickade, klickade bort en för mig då okänd människas pengar medan han skrävlade på om vinster, förluster och idioter vid pokerbord.

Jag klickade. Och klickade. Och klickade.

En timme och flera öl senare var pengarna borta.

Jag har fortfarande inte sett hur extraspelet i Monopolslots ser ut.

Att debattera – hårt

PASSION OCH KÄNSLOR!

Jag skulle ljuga om jag sa att jag levt efter den devisen hela mitt liv. Snarare tvärtom faktiskt. Jag har varit, och är i mångt och mycket, fortfarande en sån person som knyter näven i fickan och mumlar över vad jag upplever som oförätter. Tyvärr.

Den senaste tiden har jag aktivt försökt leva efter den. Det går sådär om jag ska vara ärlig. Men jag försöker i alla fall! Inte illa alls tycker jag. Jag tycker dock att det är svårt att leva ut mina känslor helt och hållet. Jag gissar både för att det är så jag har blivit uppfostrad i någon mån och för att jag har befunnit mig i situationer där jag gjort analysen att jag gynnas av att inte leva ut mina känslor. Att istället ta ett steg tillbaka när något inte gått min väg och försöka på ett annat sätt. Speciellt i debatter.

Jag har alltid debatterat och diskuterat. Så länge jag kan minnas. Jag har alltid sökt mig till grupper, kretsar, forum där diskussionen har varit i centrum. Det har lett mig till politik i olika format, som studentkårer och ideella organisationer. Till brädspel, kortspel och rollspel med tolkningsutrymme i reglerna. Till Internetforum. Till Twitter. Till SEO. Ämnen som inte tål att diskuteras tappar jag snabbt intresset för. Personer som inte kan ta en debatt på ett bra sätt tråkar till slut ut mig. Folk som inte kan skilja på sak och person gör mig irriterad. Det är så det är att vara mig, helt enkel, och det är jag ganska nöjd med.

Under de otaliga debatter jag har varit del av har jag delat ut hårda ord. Många gånger. Jag har fått ta emot hårda ord. Många gånger. Det är en del av debatten. Såhär ur minnet har jag blivit kallad:

  • Svin
  • Idiot
  • Skojare
  • Pajas
  • Lögnare
  • Klåpare
  • Inkompetent
  • Efterbliven
  • Elak
  • Känslokall
  • Känslostyrd
  • Dum
  • Trög
  • Dålig människa
  • Vidrig
  • Nedlåtande

Den här listan är bara ett urval av ord som har sagts till mig face-to-face. På Internet eller bakom min rygg skulle listan kunna göras mycket längre, och mycket hårdare.

Inte en enda ev de gångerna har jag känt mig kränkt, påhoppad eller utsatt. Det har alltid varit en del av debatten, och alltid riktat mot mina åsikter eller mina uttalanden, inte mot min person. Jag har nog faktiskt oftast till och med tyckt att det har varit uppfriskande och lite roligt.

Men det finns tillfällen då jag har blivit ledsen på riktigt. När någon kritiserar mig som människa, som privatperson, inte mina åsikter eller handlingar. Det är bland det värsta jag vet.

Trots det har jag även vid de tillfällena slutit mig. Lagt på en fasad. Försökt lämna situationen så snabbt som möjligt med en förhoppning om att det ”kommer gå över snart”. Jag kanske istället borde kontrat med:

MEN DU DÅ!?!?!!

Ja. Det ska jag nog göra nästa gång. Ge mig själv lite mer

PASSION OCH KÄNSLOR!

Det vore nog bra det. Eller vad tror du?

När Drottning Silvia smakade på min saltlösning

Nu ska vi prata om saltlösningar och drottningar som smakar av dem. En mångbottnad berättelse om min ungdom och Drottning Silvia.

silvia
Bilden tillhör harpe och används under CC-NC-ND licens.

Våren i sjuan började jag en ny skola. Den var alldeles nybyggd och jag tror att det fanns något ”nytt pedagogiskt tänk” eller något sådant. Lite speciellt. Men bara lite. Varje klass hade sitt eget klassrum och lärarna kom dit och höll sina lektioner istället för att klasserna gick till dem. Jag tror det var det enda som egentligen skilde sig från de andra skolorna i kommunen. (Det och att vi åt lunch i klassrummet!?!)

Skolan var som sagt nybygd så när kungafamiljen var i stan var de så klart tvingade att åka och titta på kommunens nya, fina, fräscha skola. Allt annat hade varit otänkbart. I en hel vecka innan besöket hade vi fått förmaningar om hur vi skulle bete oss, fått träna på att säga Ers Majestäääät, böja på nacken, vara underdåniga. Ja, precis som man kan förväta sig i ett feodalsamhälle. Nytt och fräscht var nog inte riktigt ledorden för beteendet vi förväntades uppvisa om man säger så.

Hur som helst. När Kungen och Drottningen med sitt följe av kommunpolitiker, rektorer och Säpovakter släntrar in i vårt klassrum råkar vi ha Kemi på schemat. Just för dagen blandade vi saltvatten genom att tillsätta klorlösning till en natriumlösning. Eller om det var tvärtom. Jag minns inte.

Jag och min ”labbkamrat” är precis klara och nöjda när Drottningen stegar fram till just vår bänk och frågar:

– Vad är det för något ni gör?

– Vi gör saltvatten genom att blanda klor och natrium, sa jag.

– Jasså? Blir det vanligt saltvatten av det?

På den tiden var jag ganska klipsk, om jag får säga det själv, så jag doppade snabbt pekfingret i lösningen, slickade av det och sa med ett stort leende:

– Ja! Vill du smaka?

(Herregud! Duade jag verkligen Hennes Majestät Drottning Silvia av Sverige, eller vad henner titel är? Shit!)

– Det vet jag inte om jag törs, sa hon och jag mötte upp med

– Äh, det är bara saltvatten.

– Ja, men det är kanske inte så farligt.

Innan hon hann stoppa sitt eget finger i skålen var en av Säpovakterna snabbt framme med sina giriga fingrar, ”för att kontrollera”. Ha! Han ville nog bara ha en bit av kakan själv, det är vad jag tror.

Hur som helst. Efter en nick från den törstige vakten var det så Silvias tur. Hon doppade försiktigt ner sitt finger, och stoppade det sedan oroligt i munnen. Ja, det smakade salt, så klart, så hon utbrast:

– Oj, det smakade salt. Tack så mycket.

Sedan gick hon vidare och jag stod nöjd kvar. Tills jag insåg att jag hade duat Drottningen.

Hur kunde jag!?!

Företag på Twitter

Alltså. Jag förstår varför företag och organisationer känner att de behöver finnas på sociala medier, och för en del av dem är det säkert bra. Det går säkert att få ut nåt vettigt ur en närvaro där. Man kanske kan få en eller några kunder att tycka lite bättre om företaget än de gjorde innan.

Men ja, för mig är de mest i vägen. Som om att jag skulle kontakta en kundtjänstavdelning på Twitter, på allvar? Haha! Nej men snälla nån. Jag vill väl i så fall antingen:

  • Prata med en människa

eller

  • Förklara mitt problem med fler än 140 tecken

och

  • Aldrig offentligt

Vilka är de, som faktiskt kontaktar företag via Twitter, Facebook eller (haha) Instagram?

Skit samma. Här kommer en lista på de företag och organisationer jag följer på Twitter. Det är alltså 26 stycken, av 1 329 totalt (just nu):

@Swedish_Match för att en vän jobbade där, och de gör glada tillrop när jag twittrar om snus.
@mynewsdesk för att en vän jobbar där.
@SFS_officiell mest av, ja, lojalitet eller nåt sånt.
@Google_Sverige en gång sa de en intressant sak, så jag hoppades att de skulle göra det mer.
@svenskafreds för att det är Sveriges bästa förening!
@SEOforumse är jag inte helt säker på varför. Kanske lojalitet där också, typ.
@fumlaren för att det är ”mitt” konto.
@strtxi för att det är mitt konto.
@eastfront för att ha lite koll på vad som händer.
@OstersIF och samma sak här.
@roedjavlarna och en till…
@wordon_se ett systerföretag till min förra arbetsgivare.
@svepof för att jag startade kontot en gång i tiden.
@FrittSpel för att det är mitt väldigt avsomnade konto till en sajt som jag glömde förnya och som nu är snappad…
@sokmotorkonsult mest för att kunna RT:a saker enkelt.
@liu_universitet för att det är en vän som har hand om kontot.
@GFDnu för att Jonas verkar vara en hyvens kille så följde jag tillbaka.
@WebGuidePartner för att det är typ min nuvarnade arbetsgivare.
@PerformIQ för att en vän satte igång det och bad mig följa.
@Webbevakning jag vet inte riktigt, men jag tror att jag följde tillbaka för att jag gillar Anna-Carin
@fortheloveofseo och samma sak här som på förra.
@BRATH_AB MAGNUS BRÅTH
@svanen för att en vän jobbade med kontot förut.
@Webbdo jag vet inte ritkigt.
@sfsfum för att det var jag som startade kontot för nåt år sen.
@FSkolhuset för att jag verkligen ville att de skulle lyckas.

Ja, så är det med den saken. Kul, eller hur?

Nyårslöften

Nyårslöften. Ja, de är väl tänkta att man ska ingå dem med sig själv för att man ska bli en bättre människa under det kommande året. Som jag förstått det så brukar de flesta såna spricka redan i januari.

Själv har jag provat konceptet ett par gånger. För två år sedan lovade jag till exempel att jag skulle läsa en bok i veckan. Det sket sig fort. I januari tror jag till och med. Det blev omkring 20 böcker under året i alla fall, nästan en varannan vecka kan man säga, om man vill vara snäll. Jag är ganska nöjd med det. Speciellt eftersom två av böckerna var över tusen sidor långa. Samtidigt kändes det som att jag under 2012 gärna kunde slippa ett debacle till, så då blev det då inget löfte. Bra så.

I år har jag tänkt göra ett försök igen. Precis som för två år sedan handlar det om att göra något jag tycker om.

Därför. Under 2013 ska jag åtminstone en gång i månaden:

  1. Äta något jag aldrig ätit förut
  2. Dricka något jag aldrig druckit förut

För att det här ska bli nåt vettigt av finns det såklart lite begränsningar och specificeringar.

Vad gäller ätandet så kan det innefatta en specifik rätt jag inte ätit tidigare, men inte en variant på en rätt jag stoppat i mig förut. En räkmacka kommer alltså inte räknas, inte ens den på Casino Cosmopol i Göteborg, för en sån har jag ätit tidigare. Däremot skulle fårögon helt klart räknas. 🙂

Drycker då. Jag kör på lite samma sak men här är det svårare att avgränsa på ett bra sätt. Jag menar, det är klart att olika årgångar på ett riktigt fint vin skulle kunna räknas, men den nya årgången av The Black Tower? Nej, fasen heller.

Jag skulle inte ha något alls emot att få lite hjälp här. Både med idéer på vad man borde prova, och sällskap när jag testar det. Så har du något på lut som du tror jag skulle uppskatta, tveka inte att lämna en kommentar eller föreslå en middag eller ett dryckesmöte (Här). Målet är såklart att jag ska njuta av mer god mat och dryck, så även om du föreslår något jag redan provat är jag sällan motståndare att prova saker igen i gott sällskap, så oroa dig inte för det.

Att lära barn att bli ”normala”

När jag var sådär 4-5 år nånting, så lär jag ha gått runt och berättat för folk att ”Det äj kjig i Leibanån”. Ja, att det var krig i Libanon var det jag ville säga, men jag hade två språkliga handikapp på den tiden, jag kunde inte säga ”R” och jag pratade grov Vimmerbydialekt. Jag är förundrad över att någon alls förstod vad jag sa på den tiden. Eller så gjorde de faktiskt inte det, och det var därför jag fick gå till en talpedagog på dagarna och sitta nere i källaren med far på kvällarna, där han pekade på en bild av något och jag försökte säga ordet. Tjoll. Muj. Bjäda. Tänk att de orkade va? Det blev ju bra tillslut. Nu kan jag skorra hur mycket jag vill! Jag är nog ganska tacksam över att dialekten försvunnit också, även om den kanske skulle kunnat ge mig lite ”karaktär”.

Nåt år senare var jag med om några andra konstiga saker, då i skolans regi. De skulle lära mig att bli normal, på nåt sätt. Jag vet inte om de lyckades, och jag har ingen aning om metoderna de använde faktiskt gjorde någon skillnad. Det kan också vara så att min lilla barnhjärna lyckades förvränga minnena av det här, så att det jag nu ska berätta inte helt sär sant. Men såhär minns jag i alla fall en av de konstigaste händelsesekvenserna i mitt liv.

Jag gissar att det var i första klass, kanske möjligen i andra, men däromkring i alla fall. Vi hade börjat lära oss att skriva, och det var väl inget tal om saken att jag var vänsterhänt. Med den handen kunde jag nästan få till två likadana ”S” på rad, och jag höll mig faktiskt på linjen! Med höger, not so much va.

Den här dagen skulle vi lära oss att klippa med en sax. När jag skriver det nu låter ju bara det konstigt, men det är klart, nån gång ska man ju lära sig det med. Eftersom jag var vänsterhänt fick jag en sax som var anpassad för vänsterhänta. Du vet, en sån som är ”ergonomiskt riktig” eller nåt sånt. Ja, jag tog upp den med högerhanden och konstaterade att jag fick forma handen till nån slags spretig klo för att få in fingrarna i hålen. Min lärare kom och förklarade snällt att jag hade saxen i fel hand. Jamenjahaaaa!

Vi fick var sin gammal tidning, och skulle klippa raka remsor av pappret. Fanns inte en chans att jag klarade det. Det var liksom skitkonstigt. Ingen styrsel i handen hade jag alls. Det var jag och två till som inte alls kunde få till en enda rak remsa under hela lektionen, så dagen efter fick vi gå till nåt litet grupprum, bara vi tre, och fortsätta träna. Efter den sessionen var det bara jag kvar som inte redde ut det här, och min lärare och någon sköterska eller något sådant funderade nog på hur det kunde vara så här svårt för mig. Jag kunde ju skriva bra, var i alla fall inte sämst, och hade inga andra motoriska problem.

Lösningen de kom på var att jag fick gå till sköterskans rum och göra övningar. Övningar? Jajjemen! Hoppa på studsmatta. Balansera på nån slags platta. Kasta boll mot vägg.

Alltså, kom igen. Hoppa på studsmatta, för att jag inte kunde klippa rakt? Det är så konstigt. Men jag tänker att de nog ville undersöka om det var nåt annat jag inte klarade av.

Som jag minns det gick jag dit flera gånger, kanske 4-5 eller något sådant. Och det gick bra. Jag kunde allt och det var ju roligt att få gå från lektionen för att leka, vilket var hur jag uppfattade det. Jag tjatade om att få hoppa på studsmattan istället för att balansera på plattan. Det var ju mycket roligare!

Nån vecka senare eller så, så var det dags att klippa igen. Den här gången fick vi gå och hämta saxarna själva, så jag tog såklart en sån sax jag använde hemma. En för högerhänta. Satte mig ner och klippte fina raka remsor med min högerhand.

Såklart.

Resultatet då? Jo, jag blev visst ganska vanlig:

 

Ska vi göra ett försök?

Den här bloggen har verkligen lidit den senaste tiden, och jag tror att det finns flera anldeningar till det.

En är såklart att jag startat en ny blogg där jag skriver om sökmotoroptimering, aaronaxelsson.com, och den har fått lite mer fokus.

En annan är att det känns som jag saknar en mottagare här. Nästan alla mina blogginlägg skrivs med en eller flera mottagare. Jag skriver till någon, specifik. Det betyder inte att det alltid är samma person, men det så jag hanterar mitt skrivande. Jag vill berätta något för någon. Sen försöker jag göra det hyfsat allmängiltigt ändå, men för mig finns det någon som jag vill ska läsa det jag skriver. På senste tiden har de texter jag vill skriva till någon passat klart bättre in på min andra blogg.

Det tredje är att jag har vänt mig en del inåt. Försökt bena upp och reda ut mina egna tankar, och det är verkligen inget jag vill göra offentligt. Men det har gjort att det inte känts vettigt eller givande att skriva saker här. Vad ska jag säga liksom? ”I dag satt jag och funderade över livet, sen spelade jag Minecraft en timme.” Nä, det funkar inte. Det har känts som att om jag ska berätta nåt, så får det vara nåt viktigt, åtminstone för mig, och inte några sarkastiska inlägg om folk som gör bort sig på ett eller annat sätt.

Men mitt inlägg i förrgår om Prosperity Lane fick mig att åter börja processa tankar på sätt att de skulle kunna funka som blogginlägg. Nu vill jag inte hävda att det kommer bli nån jätteström av poster här, men kanske kan jag komma igång igen lite smått, för jag saknar att skriva här. Ska vi göra ett försök?

Prosperity Lane

Jag var i Las Vegas för någon månad sen, och under den resan passade vi på att också ta en tripp till Hoover Dam och Grand Canyon. Vegas gav mig såklart massor med intryck. Så även Grand Canyon, som jag tror är det mest överväldigande naturupplevelse jag har haft. Men jag kanske får ta och återkomma till det vid ett senare tillfälle, för nu tänkte jag berätta lite om en helt annan upplevelse, som just då inte verkade vara så mycket, men som trots det har satt sig fast i mig.

Under bilfärden mot Grand Canyon åkte vi igenom ett slags samhälle. Dolan Springs. Mitt ute i öknen ligger det mängder, ja det kändes som tusentals, med små fyrkantiga hus och trailers utspridda i vad som då verkade vara ganska slumpmässigt. Titta på videon här, för att kanske kunna få en känsla för hur det såg ut:
(Sorry, det verkar ha blivit något fel på ljudet, så det är helt tyst. Ska se om jag kan lösa det.)

I det lilla samhället stannade vi till för lunch. En mycket speciell upplevelse. The Wishing Well var helt annorlunda från allt annat jag nånsin sett. Men jag ska nog kanske inte börja där. Vi tar det från baren istället.

Vi är hungriga och har sett fram mot att få äta på en riktig amerikansk diner. Jag och Giacomo sitter hela bilresan dit och peppar upp oss för det här. Du vet, röda galonklädda bås, en vidögd servitris som inte bryr sig om att hon skvätter kaffe över bordet, flottiga burgare och blåbärspannkaka med lönnsirap, och vi har tänkt att det här samhället Dolan Springs ska erbjuda just det. Det blir inte alls som vi har tänkt oss.

När vi kommer fram visar det sig att det inte är så mycket av ett samhälle att tala om. Visst finns där en mataffär och en bar, men mer än så verkar det inte vara. Vi stannar vid baren och näsan smyger oss fram. Det verkar vara någon slags förening för krigsveteraner som driver den. Där inne är det dammigt och mörkt, och rummet består av en läng bardisk. Inget annat. Det enda ljuset där inne känns som det kommer från springorna i väggarna. Kvinnan bakom baren berättar dock snällt att de inte har någon mat där. Bara kaffe, öl och bourbon, men att det ligger ett par restauranger längre upp på vägen. Vi tar oss vidare, och väljer mellan ett blåmålat skjul med texten ”Great food” skrivet med slarviga bokstäver över ena väggen, och The Wishing Well. Det fick bli det senare.

Rädd var jag inte. Folk verkade trevliga. Men det kändes lite som att vara på safari, för där inne satt det inte en enda person som inte bodde här ute i öknen (men innan vi lämnade hann det komma några fler förbipasserande turister). Och det kändes så hopplöst. Här bor folk, en timmes bilfärd från närmaste stad, i ett samhälle helt utan framtidsutsikter. Jag kan såklart ha fel, men det kändes verkligen som att här bodde de som har gett upp på livet. Som att i Dolan Springs, där hamnar man när allt annat är kört. När man inte längre har ett val.

Till samhällets försvar ska sägas att den burgare jag fick i mig var riktigt god, men det kändes inte som att det riktigt vägde upp för misären, som för mig var påtaglig.

På toaletten gavs man för övrigt instruktioner för hur man tvättar händerna. Bra kunskap att ta mig sig.

Vi lämnade The Wishing Well och Dolan Springs för en nästan timmes färd rakt ut i öknen. Ungefär en kvart efter att vi sett det senaste lilla huset står det plötsligt en vägskylt, mitt ute i ingenstans. Det är grusväg som går ett tiotal meter in och sedan blir mer av en stig, och den ensamma skylten stoltserar med namnet ”Prosperity Lane”.

Jag har så här i efterhand tittat på lite kartor, och det ser ut som att just den här vägen är en del i vad som förmodligen en gång i tiden var tänkt att bli ett eget litet samhälle. Nu blev det inte så. Istället blev det en ensam skylt i ett av de sorgligaste områden jag någonsin besökt, med ett namn som åtminstone nu är väldigt missvisande.

Prosperity Lane. Gatan för de lyckade, för de framgångsrika, den där de med pengar bor, är istället en sönderblåst grusväg i en öken.

Jag tyckte att det var på gränsen till sorgligt då, men även fint på något sätt. Någon gång har det funnits folk som har trott på det här området. Som haft planer. Som haft en vision om att här, mellan ökenbergen, ska någon bygga upp ett välstånd.

Nu är det ju så, att alla drömmar inte blir uppfyllda. Men jag tror på något sätt att Dolan Springs hade varit ännu mindre och fattigare om inte drömmen om Prosperity Lane hade drömts.